Bellatrix's hemlighet

Yey ^^

BRAAA!!!♥ O.o

BRA!!! Skriv mer snart!

Awesome!!!!!

Idag på kvällen blir det mer❤

JAAAAAAAAA!!!!!!!

Förlåt att jag inte skrev mer igår, men jag var jättetrött, jag tänkte skriva igen först efter salinix55 skriver ett inlägg till, eftersom jag och hon måste diskutera lite om vad som ska hända, så om du ser detta salinix55 uggla mig!!

Jag har börjat skriva på en del, men jag ska åka till stugan idag så det kommer inte bli någon uppdatering på ett tag... hoppas ni kan vänta några dagar

Ok♥^^

Har inte skrivit på evigheter men jag väntade på att min lillasyster skulle läsa klart fenixordern. Sen kom jag på en annan lösning så nu kommer en till del efter tre månader... Om Erica inte vill fortsätta skriva med mig så skriver jag klart den själv

Vi gick in en och en med korta mellanrum. Den blonda korta häxan som jag skulle föreställa hade höga vita stilettklackar och en snäv svart kjol. Vad jag såg på kläderna var att hon tydligen gillade mugglarnas klädstilar och det gjorde att jag bara äcklades ännu mer av henne. Jag såg den långa mannen med orange hår som Avery hade fått ta skepnaden av och jag saktade ner en aning.
- Mrs. Georgetown, sa en man som var rödhårig och hade glasögon och jag insåg att det var mig han talade till. När jag tittade efter såg jag att det var blodsförrädaren Weasley och jag var tvungen att lägga mitt ansikte i ett passande ansiktsuttryck för att inte se mordisk ut
- Mr. Weasley, fick jag fram och av blicken att döma måste jag sett ut som om jag svalt min trollstav. Jag skyndade vidare och när jag klev in i en tom hiss så kunde jag andas ut lite.
- Även mugglare får vad de förtjänar, sa en kort tjock man som hade en väldigt buskig mustasch. Jag hoppade till och vände mig om. Sen kom jag på att det var vår kodmening och svarade.
- Det håller jag verkligen med om, och jag hoppas att det inte blir till det bättre.
Mannen log och mimade Dolohov. Då förstod jag vem det var och vi stod och pratade lågt med varandra resten av tiden vi åkte hiss.
- Mysterieavdelningen, sa den mekaniska rösten och vi klev ut ur hissen.
Vi gick till platsen där vi skulle mötas och efter tio minuter hade alla kommit.
-Mörkrets herre förklarade att vi skulle gå igenom korridoren tills vi kom fram till en dörr och den skulle vi igenom, började Lucius. Innanför dörren ska det finnas minst ett dussin med dörrar och vi ska igenom den som leder till profetiahallen.
- Men hur ska vi veta vilken som är rätt? Frågade Macnair dumt.
- Mörkrets herre har berättat hur, men det är svårt att förklara. Så överlåt det till mig, sa Lucius överlägset.
- Som om mörkrets herre överlåter information åt dig, snäste jag.
- Ja, tänk för att han har det, svarade Lucius och blängde på mig. Han hade förändrats så mycket de senaste åren. Förut var han snäll och rolig, nu är han bara arrogant, överlägsen och tror att han är snäppet högre än alla andra. Lucius gick fram till en dörr och mumlade en besvärjelse. När ingenting hände gick han fram till nästa. Efter flera dörrar så pekade han på den han stod framför.
- Det är den här.
- Är du säker? Frågade Dolohov.
Helt säker, vem tar du mig för? svarade Lucius och öppnade dörren. Mycket riktigt så var det profetiahallen som var innanför dörren.
- Vilken rad var det? Frågade Avery?
97, sa jag snabbt och skyndade mig förbi alla för att gå först. Innan vi var framme så beordrade Lucius alla att sätta på sig maskerna. Jag suckade åt honom eftersom jag helst inte tog order från någon annan än Mörkrets herre. Men det var bäst att göra det om man tänkte strategiskt.
- Jag tror att det är bäst att vi gömmer oss i rad 99 och lyssnar efter när det är dags att visa sig, sa Lucius. Alla smög mot slutet av rad 99 och satte sig på golvet eftersom det skulle dröja ett tag innan Harry Potter kom. Om han nu kom.

Fem timmar senare

-Jag är verkligen besviken på dig Bella, sa Mörkrets herre. Tonen i hans röst var hemsk. Det var inte ilska eller ens besvikelse. Hans röst var helt tonlös. Han var så besviken att han inte ens hade lust att visa det. Han visste att jag visste att han var besviken. Det fanns helt enkelt inget att säga om det.
- Hade du varit någon som Avery eller Goyle hade du inte levt nu. Men du är min trogna tjänare, du skulle aldrig svika mig. Du skickade din man till Azkaban för att tjäna mig. Det visar att du kommer vara mig trogen som du alltid varit. Jag skulle nästan kunna kalla dig vän, men jag har aldrig haft några vänskapliga känslor för någon. Och jag är ingen lögnare.
- Tack herre, svarade jag och bugade. Jag har aldrig varit en nigare.
- Du kan gå nu, sa mörkrets herre kort och jag transfererade mig hem. Jag visste att jag skulle få spendera tiden som låg framför mig ensam. Men av någon konstig anledning så såg jag fram emot det. Sen kom jag på vad jag lovat Lucius för 16 år sen och jag insåg att jag hade en svår framtid framför mig.