Törsten efter blod. (privat)

Alice log ett litet finurligt leende emot henne.
”Jag trodde du blivit torterad och inte kände av fysisksmärta.”
Hennes ögon glimmade av lekfullhet vilket hon också kände fortfarande övertygad om att ifall hon inte låtit murarna falla så skulle Rose inte låtit henne komma in.
Alice var en sådan person som inte var rädd om sitt liv eller sin själ. Även om de betydde allt, betydde det inget. Det fanns så mycket mer som var viktigare för stunden.
Då Alice trädde in kände hon det som en kall dusch även om hon inte blev blöt. Det var en befriande känsla. Om hon stannade där förevigt var hon övertygad om att ödet aldrig skulle hinna ikapp henne eller ens finna henne. Hon undrade om hennes ögon fortfarande var svarta. Då hon blickade ned på sin hy såg hon att märkena hade bleknat till vita igen. Så stelnade hon till lite.
”Du stannar ute ur mitt huvud”, väste hon.
Det där med att inte slänga mer bränsle på elden hade blåst bort.
”Mina tankar och känslor tillhör ingen annan. Ingen borde ha tillgång till någons andra tankar och känslor över huvud taget ifall de inte gett sitt godkännande.”
Hon vred lite på huvudet och bet sig en aning i läppen medan hon funderade.
”Du borde ändra det, så att alla som vill bestiga din ö måste ge sitt godkännande. Annars låter du dem inte komma in och du kan fortfarande höra alla tankar och känna allas känslor som befinner sig på ön.”
Alice tyckte själv det var en brilliant idé bara hon slapp godkänna det.

Jag flinar.
"Du borde ha sagt det för några miljoner år sen.
Och det där med fysisk smärta? Det märktes att du var speciell, aldrig i livet att jag skulle gå runt med ett sår som sedan kunde ha blivit min död om du hade doppat det i gift eller förtrollat det", ler jag. Jag vänder mig om och börjar gå tillbaka till vårt rum.
"Ers höghet! Ska vi döda henne?!" undrar vakten.
"... Nej. Hon dör när hon trotsar mig för mycket", hojtar jag tillbaka när Erik kommer och börjar gå bredvid mig. Jag korsar min arm med hans och lutar huvudet lite lätt på axeln.
"Och jo, Alice! Mina regler här, som jag sa. Men din vilja ska beviljas, jag ska inte läsa dina tankar, men hur länge beror helt på dig!" hojtar jag igen och går sedan mor slottet.
När vi går igenom dörren så kysser jag Erik och försvinner sedan in i duschen. Jag känner hans förvirring enda in hit och fnissar belåtet.

Alice log stort emot vakten, hon gillade Rose emot sin egen vilja. Eller rättare sagt hon gillade vissa egenskaper Rose hade men så var det med alla människor.
”Er höghet”, ropade Alice något sarkastiskt efter Rose, ”så är det okej om jag strövar lite?”
Rose verkade inte höra men Alice tog hennes brist på svar som ett , det är helt okej, Alice. Vakten verkade dock inte med på noterna.
”Vad är ditt problem?” röt hon tillslut då han fortfarande stirrade på henne.
Hur han skulle kunna göra någon illa var ett mysterium. Han var knubbig och kort, inte direkt skräckinjagande med sin bruna mustasch. Inte heller hade han några vapen, vapen.
Sakta befriade hon sina sayor, kniven i bältet och lät honom visitera henne. Hans händer for över hennes kropp och hon kom att tänka på Taku, på hans blod. Vad det varit med det kunde hon inte lista ut. Då vakten verkade nöjd, vände sig om för att gå ropade Alice efter honom.
”Om du på något sätt skadar mina vapen eller behandlar dem orätt på något sätt kommer inte ens Djrina kunna beskydda dig ifrån min vrede.”
Ett litet lågt flämt hördes ifrån de andra, tydligen hade de inte glömt den gamla tron på Djrina som de gjort på så många andra ställen. Vakten stelnade till men fortsatte sedan utan att vända sig om.

[Vem? O.o ]

I duschen känner jag folkets fasa och sänder en lugnande tanke.
"Det är lugn. Låt henne göra lite vad hon vill, ni är under mitt beskydd, och öns."
Jag går ut ur duschen och ser Erik sitta i skräddarställning och ser ut att fundera.
"Vad tänker du på?" frågar jag mjukt medan jag torkar håret med luft.
"Kyssen", mumlar han frånvarande. Jag ler retsamt men han verkar inte se. När jag väl torkat mitt egna hår skickar jag en vindpust som rufsar till hans hår och torkar det sista fuktiga.
Jag sätter mig på sängen, fortfarande klädd i handduk, och lägger mig sedan ner. Jag stönar till och blundar.
"Hm... Jag har tråkigt. Jag måste fixa krigare, träffa häxan, lära mig magi, hålla koll på Alice, få vårt förhållande att funka..." Min mage kurra till. "Fixa mat, få tillbaka alla minnen från mina somrar här när jag var mindre så att jag vet alla ställen, klura ut vad Alice menade, få tag i blod, och krafterna vet resten!" stönar jag och blundar och slänger armen över ögonen.
Jag känner hur Erik vajar till.
"'Vårt förhållande'? Vad menar du med det?"
Jag tar bor lite av armen och kollar upp mot honom och ler.
"Vårt förhållande betyder vårt förhållande." Plötsligt kommer yrseln över mig och jag reser mig sakta upp medan jag känner hur jag "tappar" all färg i ansiktet.
"Vad är det?" undrar Erik och lägger armen om mig.
"Blod", mumlar jag. "Det har gått en månad sen sist, tror jag..." fortsätter jag lite frånvarande. Erik räcker utan ett ord fram handleden. Jag kollar frestat på den. Jag hör hur hans hjärta dunkar och blodet som flyter i ådrorna.
"Säker?" frågar jag medan jag hypnoserat (har ingen aning om hur det stavas, min dator vill ha heterohypnos) kollar på hans handled.
"Absolut", säger han bestämt och för handleden till min mun. Jag sätter girigt tänderna i handleden och börjar försiktigt dricka, lite i taget.
När jag är klar så sliter jag mig bort och torkar mig om munnen med handryggen.
"Din tur", säger jag och räcker fram handen.
"Va?" frågar han blekare i ansiktet än tidigare.
"Seså", säger jag och trycker sedan upp min handled till han mun istället. Han härmar min procedur och snart mår vi båda bättre.
"Dilara! Förbered en bal!" ropar jag innan jag börjar kyssa Erik.

Uttråkade började Alice att vandra omkring. Människorna undvek henne, de kollade knappt på henne. En liten suck smet ut mellan hennes läppar. Hon hoppades att hon inte skulle stanna där för länge. Avsaknaden av elementen skrämde henne. Hon visste att de fanns inom henne men öns magi verkade på något sätt förtrycka dem så att hon inte kunde kontakta dem och de inte kunde kontakta henne. Nästan som ett skyddsnät eller något. Troligtvis för att skydda Rose men också för att skydda ön sig själv. Hon gissade att ingen som hade godkännande kunde kontakta elementen.
Alice satte sig ned i en glänta, långt ifrån byn och det enorma palatset som enligt Alice var löjligt stort, tänk vad jobbigt att städa. Fast det skulle vind fixa lätt åt henne, kom hon sedan på. Egentligen ville hon göra det som skulle göra så hon kunde lämna ön men vad var det? Hon skulle kunna gå till Rose, men Alice kände inte för det. Rose kunde vara en sådan ’pain in the as´ ibland. Visst det kunde Alice också, troligtvis var det för att de båda var så bestämda att de alltid slog gnistor om dem då de träffades.
Ett ljust skratt avbröt Alice tankar. Snabbt tittade hon upp och såg en ung, blond flicka med långt lockigt hår springa iväg genom träden. Det var något speciellt med henne och Alice sprang efter.
”Vänta, vänta vem är du?” ropade hon efter flickan men då hon borde sett flickan åter igen så var flickan borta.
Alice skulle precis fortsätta då något vitt, ljust uppenbarade sig framför henne.
”God dag, miss. De kallar på dig i palatset”, sade den genomskinliga mannen.
Han bar de mest finurliga kläderna och var genomskinlig. Alice förstod. Hon hade hört berättelserna.
”Ta inte illa upp men är du död?” frågade hon rakt ut.
”Åh, klart jag är. Vad ser jag ut som, levande kanske?”
Mannens röst lät en aning irriterad men hans ögon lös och lekfullhet. Alice log emot honom och följde honom upp till det enorma palatset.

[Vet att det stod slott men ja, jag orkade inte ändra för att jag är en aning lat. x) ]

Jag provar klänning efter klänning och hittar slutligen en som passar bra. Den glittrar som natten och snuddar precis lätt vid golvet där bak, medan "framsidan" av den är lite över knäna.
Jag går ner till "stora salen/bankettsalen" arm i arm med Erik och väntar in Alice medan utrymmet fylls med folk och mat. De gamla jägarna uppenbarar sig och nickar, bugar eller ler åt mig, jag ler tillbaka oc kollar runt.
"Får jag lov?" undrar Erik och räcker fram handen. Jag tar leende emot den och niger lätt.
"Du har förändrats sen vi kom hit, och det var bara några timmar sedan", säger han medan vi dansar.
"Har jag?" frågar jag lätt men vet själv att jag har förändrats otroligt mycket.
"Ja. Och vi fick vår dans ändå", ler han och lekfullheten leker i ögonen. Jag ler tillbaka och känner ett stick i hjärtat.
"Cilla..." suckar jag men glömmer snabbt bort henne, skolan och dansen. Jag låter istället Erik styra.

Så fort Alice stod på slottets trapp blev hon omringad av tjänare. Hon fnös och försökte göra så att de slutade peta på henne men de var mycket mer målmedvetna än någon Alice förut träffat. De verkade inte heller rädda för henne som byborna eller så var det mer rädda för sina härskarinna än henne. De förde henne tiöö ett enormt och vackert sovrum. Sängen, himmelsängen som var i blått och i ett fint mörkt träslag stod på en liten upphöjning. En nersäkning fanns framför sängen och först förstod Alice inte vad den var till för förrän några äldre kvinnor kom in bärandes på kannor med vatten i som de hällde där i. En mjuk doft av lavender spreds i rummet. Den ena väggen var full med fönster och en dörr i glas som ledde ut på en stor vacker balkong med en otroligt vacker utsikt över ön. Långt där borta kunde hon skymta horrisonten.
Någon harklade sig bakom henne.
"Ert bad, miss" sade en yngre kvinna i kanske 25-30 års åldern.
Alice kände sig själv rodna en aning. Tanken på att klä av sig naken framför henne fick henne att känna sig obekväm, vem mer kunde kolla? Även om hon stått naken framför rådet vid cermonin var detta något helt annorlunda.
"Kan andarna ta sig in?" frågade hon och hatade själv hur ömklig hon lät.
Kvinnan log emot henne.
"Nej, inte utan din tillåtelse men var vaksam en tillåtelse kan vara så lite som en nickning."
Alice förstod. Hon började klä av sig sina kläder och hon behövde verkligen ett bad, hela hon stank och hennes långa, blonda hår låg i tovor.
Efter badet hjälpte den unga kvinnan Alice med håret, sminket och sist klänningen. Klänningen var i djupblå siden och räckte henne ned till fotknölarna. Tyget framhävde hennes kropps former på precis rätt sätt och den blåa färgen matchade hennes ögon. Då Alice fick se sig själv i spegeln häpnade hon. Inte hade hon trott att hon kunde se ut som en av de vackra folket som hennes mor ofta hade haft över på besök. Till sist kom den unga kvinnan med ett par skor som i Alice ögon var tortyr. Medvetet hade hon valt bort att gå i höga klackar som fick hennes fötter att värka men den unga kvinnan tog inte ett nej. Sedan bar hon iväg på något vingliga ben emot balrummet.

[ursäkta inlägget, skriver ifrån mobilen. ]

[O.o Vad har du för mobil? :O Om jag skulle försöka så skulle det ta en timma...]

Dansen fortsätter, musiken byts, en ny dans startar, några går ifrån sin dansparter och frågar en man om de får "låna" hans maka en stund. Vi fortsätter att dansa.

[förlåt för inlägget... Har absolut inget att göra utan dig xD ]

[Idé torka. "/ ]

Alice blickade över dansgolvet och såg hur paren virvalde runt där nere. Hon såg Rose och Erik, tätt samma slingrade. Skvallret om dem och särskilt Rose var redan i full gång men ingen sa något som kunde antydas till ohövligt. Alice hade inte heller gjort det om hennes härskarinna kunde höra varje tanke hon tänkte.
Alla höll minst en radie på tre meter ifrån Alice. Det fick henne att känna sig mer utstött än hon någonsin gjort. Alice hade aldrig varit som alla andra. Hennes halvsyskon hade alla varit fullblodiga vampyrer, gänget med halvvampyrer hon hade hängt med i några år hade alla varit vanliga men Alice var speciell. Precis som Rose. Trotts att människornas och de få halvvampyrer som befann sig där sårade henne då de frös ut henne lät hon dem inte se det. Hon hade ett perfekt leende på sina läppar i väntan på att något skulle hända. Sakta började hon gå emot den enorma trappan och alla som stod i hennes väg skingrades mirakulöst.

"Alice!" ropar jag och börjar små springa fram till henne med ett leende på läpparna. Av någon anledning är jag glad att få träffa henne denna gång.
"Hoppas alla har behandlat dig väl?" undrar jag.
Vad håller du på med? Hon är väl knappast vår vän! hör jag Erik tänka till mig. Jag blänger tillbaka.
"Jo, min!" säger jag och inser att det faktiskt är sant, på ett eller annat vis. "Alice, du längtar väl inte efter elementen för mycket, hoppas jag?" frågar jag och vet själv att det är obehagligt när man inte kan använda de som man vill.
"Så, hur har det vart hittills?" undrar jag medan jag hör allas tankar som om de talade rakt ut. Alla är chockad över mitt leende mot henne och min ton, som är allt annat än fientlig.