Det bortglömda. (privat)

Adrian kollade på henne och på foten. Bara om de haft något att binda den med. Utan att säga något började han dra av sig sina kläder tills han endast hade sitt underlinne kvar på överkroppen och drog av det med. Sedan drog han åter igen på sig resten av kläderna.
"Här, bind det med den här", sade han och han förklarade bort sin oro för henne att om hon inte skulle vara fit for fight skulle han dö där ute ensam i skogen.

Hon såg på honom då han plötsligt klädde av sig, "Vad mycket kläder du har." kommenterade hon, men mer som fakta än att det var något dåligt i det hela.
"Tack" säger hon sedan och tar emot linnet, hon biter sig hårt i underläppen. Det tog hårt att ta hjälp av någon, men å andra sidan skulle hon inte klara sig om hon inte band den hårt. Hon fick väl betala honom åter, hon var trots allt tjej och visste vad killar ville ha.
Hon binder hårt om vristen och sneglar på honom, "Hur mår du?" frågar hon med tanke på bären.

Han ryckte lite på axlarna och kollade på då hon band om vristen.
"Jag känner mig helt okej, frågan är väl hur lång tid det skulle ta för mig att bli förgiftad antar jag", sade han.
Sakta tog han upp en pinne och petade i elden.
"Så, vad ska vi göra nu?"

Hon suckar åt honom och skakar irriterat på huvudet, "Vänta tills dagen gryr och du blivit förgiftad och ta oss vidare, någonstans borde iv ju hamna." sa Avena och ryckte på axlarna, skulle han vara sådär kunde hon det med. "Men, ja med tanke på din kroppsbyggnad så skulle det ta en stund för dig att bli förgiftad, vem vet den kanske sätter åt din tunga först?" skrattar hon lite åt honom och stirrar in i elden.

Han drog lite på munnen.
"Menar du att jag är tjock?" frågade han sedan med en något ironisk röst.
Han hade verkligen ingen lust att sova ute i skogen, vem visste vad det kunde finnas för farligt där ute.

"Nej, stor och muskelös." sa hon smått roat, men hon nickar åt honom som att hon läst hans tankar, "Vi borde sova i omgångar, så den ena vaktar." sa hon och sträckte på sig.

"Det tycker du bara för att du är så liten och klen", retades han och blinkade med ena ögat emot henne men så blev han allvarligare, "du har rätt. Jag tar första vakten."

"Jag är inte litrn och klen, eller liten men inte klen." säger hon argt och gillar inte alls hans skämt som sårade, hon kanske inte såg mycket ut. Men hon var smidig och stark, riktigt stark.
"Okej, väck mig." säger hon och lägger sig på marken intill elden, men inte allt för nära.

Adrian log lite emot hennes kommentar, tydligen hade han träffat en öm punkt.
"Visst", svarade han och reste lite på sig.
Han gick en runda runt lägret och då han kom tillbaka sov Avena. Han satte sig ned och stirrade in i elden som nästan verkade berätta berättelser för honom om tider som nu var glömda.

Avena sov djupt, eller inte allt för djupt då man inte skulle göra det. Man skulle alltid vara på sin vakt, hon mumlar i sömnen, mest ord som, "Nej mamma nej, inte dricka, mamma det gör ont." hon rör sig oroligt fram och åter och hennes fot värker.