PRS mellan Fellrendión och Selma...

"Jag önskar man kunde lysa upp stället" mumlar jag och slår foten i en sten. Jag grimaserar men fortsätter.

Något läskigt ljud hörs och några lysande röda ögon dyker upp i mörkret.

(Förlåt att jag inte varit aktiv, har varit upptagen och glömt bort att skriva här)

"Vad är det där?" viskar jag förskräckt, så lågt att jag inte ens är säker på att hon hör.

[Helt okej! ^^ ]

Ett högt vrål hördes och en illaluktande andedräkt kände man.
"Jag vet inte...men vi borde nog springa nu"! Skrek Lilith och sprang bakåt för att komma ut ur grottan.

"Åh..." flämtar jag och känner hur jag blir osynlig i paniken. Men istället för att springa som en vettig människa skulle göra tar jag fram mina två dolkar och attackerar så bra som det går utan att riktigt veta vad jag gör. Jag känner dolkarna sjunka in i något tjockt som är hårt men mjukt på en och samma gång. Något slemmigt rinner ner på mina händer och jag grimaserar äcklat till.

Lilith vet vad blodet tillhör.
En jätteorm!
"Blodet är giftigt! Gör dig av med det"! Skriker Lilith. Hon ser att blodet börjar fräta i Saphiras hud.

"Aj!" tjuter jag så att det ekar i "grottan". Jag frammanar ett liten regnmoln som genast börjar tömma sig själv på vatten och ett ösregn startar precis över mina händer och får blodet att försvinna. Jag gnyr till när jag fortfarande känner smärtan.

Jag sätter ner min ryggsäck på marken och rotar upp en förbandslåda. "Det var tur att jag packade med mig en burk med malt enhörningshorn", säger jag för mig själv och tar fram en liten glasburk. I burken finns det ett litet silvervitt pulver som påminner om en krydda.

Jag strör på den på Saphiras sår och det läker. Smärtan försvinner också så småningom.

Jag lyckas slappna av, åtminstone till viss del.
"Tack", ler jag.

"Det var så lite så", svarade Lilith.
"Hmm, vi hade tur som lyckades överleva jätteormen men dessvärre vågar jag nog inte gå in dit igen, finns det en annan väg vi kan ta"? Frågade Lilith.