De fem rikenas undergång. (privat)

Jag ser att en av kvinnorna gå och vet inte vad jag ska göra. Det känns som en bättre idé att följa efter än att stanna, hon ser ut som kvinnan i drömmen.
Men så länge den där andra kvinnan finns vet jag inte vad jag ska göra, hästen skulle föra för mycket oväsen...
Och mannen har inte attackerat ännu... Är han skadad? På såhär långt håll kan jag inte avgöra det. Jag drar ett djupt andetag och börjar gå medan Riddols följer efter.
"Är du skadad?" frågar jag mannen.

[Kan någon svara på min fråga? Hade tänkt att något land attackerade Marions by...]

[Jag vet inte... Eller, jag hade för mig att kanske Lathave gjorde det, men jag kanske minns helt fel. xD]

[Något land ska göra det...]

Marion och hennes far satt i sitt läger och åt kvällsmat när en pojke red in i galopp. Han såg tilltufsad och utmattad ut och han hade ett sår över högra ögat.
"Zacharias!" utropade Marion. "Vad har hänt?!"
"...attack... byn... din familj..." flämtade Zacharias och föll ihop.

[Vänta lite, 5_lollipop_5 var inte din karaktär vid de andra nyss? O.0 *förvirrad* Och hitta på du ifall du vill. Hur krigen är ännu inte sagt men ifall ni vill skulle jag hitta på lite kring det. Vilka som har allianser osv? ^^ Men annars bara kör vi. Corora är i alla fall i krig med Lathave, tror jag. ^^ ]

Ramuh såg den unga kvinnan försvinna och tänkte först inte så mycket på det men tänk ifall hon begett sig för att varna de andra. Den andra kvinnan som lovat honom fri lejd genom byn stirrade på honom utan att varken säga eller göra något. För en stund tog han sig friheten att tänka en tanke som han inte låtit sig tänka, skulle han ta hennes liv eller låta henne leva? Han kunde ju trotts allt inte låta henne få springa runt vid liv för hon kunde berätta för vem som helst om honom. Egentligen borde han ta alla i byns liv. Ingen borde veta om honom men samtidigt hade han varken orken eller styrkan till det.
Så hörde han en annan kvinnlig röst och hoppade till. Hovarna hade han hört men han hade endast trott det varit en häst utan ryttare, en häst som stampat i marken, uttråkad men då han vände sig om såg han en mycket vacker ung kvinna sitta på hästryggen.
Kniven hade inte lämnat han hand ännu och ännu en gång beredd att ta ett liv försökte han att ställa sig i en stridsposition men smärtan i revbenen var för stor. Stönet som undan kom hans hårt sammanbitna läppar borde vara svar nog. Snabbt försökte han hämta sig enbart genom att ställa sig ledigt med ena handen hårt greppande i kniven och den andra armen virad runt hans mage.
Vad var det med alla dessa kvinnor och var kom de egentligen ifrån?

[Detta kanske motsäger något jag skrivit innan, hoppas inte det men ja, i så fall får ni skälla på mig. x) ]

[Jag trodde jag stod på marken? O.o x) ]

Stönet jag hör är ett tydligt ja. Jag skyndar fram och Riddols vägrar lämna min sida. En lojal häst.
"Om du lovar att inte döda mig så hjälper jag dig, och sen ska du lova att inte döda oss efteråt för den delen", säger jag varnande men fortsätter gå mot honom.
"Eller, jag hjälper dig om du inte har ett svagt sinne, annars kommer du bli beroende..." tillägger jag mumlande.

[Sorry missade att du hoppat av. Glöm att jag sa något om en häst ^^ ]

[Haha x) Vill ha en fortsättning! xD ]

Aliena betraktade den vackra kvinnan och kände sig rätt tacksam över att få lite stöd. För illvillig verkade hon inte vara, tvärtom ville hon nog bara hjälpa.
"Vem är du?" kunde hon inte låta bli att fråga.

[Jag fattar inte varför mina inlägg blir så korta hela tiden. Men aargh, jag har väll dålig fantasi för kommer inte på något mer. x__x Okej, förlåt att jag är så random, men blöh. >.< BLÖÖÖH. Och arekhajg dsajgasj.]

Ramuh ryckte till vid den unga kvinnans ord och gav henne en skeptisk blick. Vem trodde hon att hon var? Han hade tillbringat tillräckligt lång tid vid fronten för att veta att skador som hans tog veckor att bli helt återställd ifrån ifall det inte blev några komplikationer.
”Det är inget jag kan lova”, sade han med sin något hesa röst.
Allt började bli för komplicerat för mycket folk som sett honom. För mycket dödvikt så att säga. Han visste vad han borde göra. Kvinnan som lagt om hans sår tidigare, eller han antog att det var hon som gjort det behövde han men de andra var bara överflödiga vittnen.
Trotts det gjorde han ingenting för att närma sig kvinnan, döda kvinnan men inte heller släppte han kniven i sin hand.

[Rosie, det är sådant som händer. Ibland är man lite off eller så, det är något i alla fall jag upplevt med. ]