Rolla. Nu. Spenc. >:3

Jag log. Jag visste att hon skulle fråga det.
"Jo du, det som borgmästaren har tvingat dessa stackars gruvarbetare att gräva efter och som hon tränger mest av allt..."
Jag tittade ner på Shina och log igen. "Ungdomens källa...",
viskade jag mystiskt och dunkade till Shina med axeln. "Men den kommer hon aldrig att hitta. Ända sättet att ta sig hela vägen är med en drake. Och en sådan har hon inte!"
skrattade jag. Sedan blev jag allvarlig.
"Du... Är inte ute efter källan eller hur?"

Jag blev förvånad. Visst hade jag hört talas om den efterlängtade källan och när hon berättade att jag faktiskt kunde hitta den nu, kände jag att en mängd olika känslor bubblade upp i kroppen. Längtan, nyfikenhet, glädje...
Det dröjde en stund innan jag gav mitt svar på frågan.
"Jag... nej, det är jag inte", sa jag och stirrade rakt fram.
Ärligt talat var jag inte säker på om jag ville eller inte.

Jag rynkade misstroget på pannan och stannade. "Du ljuger",
morrade jag och piskade med svansen mot klippväggarna så att koldamm virvlade upp i luften och döljde mig.
"Jag visste att du var för bra för att vara sann. Alla människor är lika giriga!"
mullrade jag och gjorde ett utfall med svansen mot Shinas fötter.

Jag föll till marken med ett gny. Landade hårt.
"Kan du sluta attackera mig för en gångs skull!" gnällde jag och reste mig upp. Jag tryckte mig mot väggen och stirrade blint in i dammet. Hostade till.
Jag lyfte ena handen och framkallade ett ljusklot, men det gjorde inte mycket större skillnad.
"Jag vet knappt vad ungdomens källa är!" ropade jag ut.

"Du får allt komma på en bättre lögn än så!" ropade jag och flaxade med vingarna så att dammet yrde.
"Eller så får du komma på ett sätt att bevisa det", sade jag högt och började antända kolet i mina lungar.
"Och det snabbt!" Elden sprutade ur min mun och flög som en projektil ut i dammet.

Jag visste inte om draken såg lika dåligt som jag, men hon hade i alla fall missat mig. Panikslaget rusade jag in i tunnlarna och svängde runt hörn för att undvika brännskador. Jag märkte att det blev allt mörkare ju längre jag sprang, men ljusklotet i handen hjälpte mig.
Jag saktade ner tempot tills jag stannade och lyssnade efter Wounded. Följde hon efter mig?
Jag tänkte på det hon hade sagt, att människor inte kom ut utan en drakes hjälp.

Jag fnös ljudligt när dammet hade lagt som och jag insett att jag hade tappat bort Shina.
Men, hon tar sig aldrig ut härifrån nu.
Jag skulle precis vända om och gå tillbaka när ett skott hördes i tunneln och jag stannade på fläcken. Det lät som ljudet av en slägga...
Ånej, hann jag tänka innan repet med stålbollar surrade ihop mina ben och fällde mig till marken för andra gången. De måste ha följt våra röster genom gångarna. Jag förbannade mig själv för att jag inte hade tänkt på det.
Nu var det försent. "Okej, dra ut henne",
sade borgmästaren och jag kände hur de fäste mig bakom fyra hästar som frustade nervöst. Eller var det? Jag gjorde det bästa jag kunde göra. "SHIINA!" skrek jag så att det studdsade mot klippväggarna innan soldaterna hann lägga ett skynke över mitt huvud.
Nu hade jag lagt allt mitt hopp till tjejen jag försökte ta livet av.
Toppen...

Mitt namn ekade mellan väggarna och jag vände på klacken. Hon var i fara, borgmästaren hade redan hittat oss.
"Miranda!" ropade jag hjälplöst då jag började springa tillbaka. Tunnlarna var identiska och jag hade svårt för att minnas vart jag hade svängt, "Miranda!" försökte jag igen.
"Shina?" Det låg en förvånad ton i Mirandas röst.
"Bara gör något ljud så att jag hittar ut härifrån!" ropade jag och rundade ett hörn. Miranda sjöng ut en lång ton och hon verkade inte vara så långt borta. Bara några meter, en sväng åt vänster och sedan mötte jag två ljusa ögon i Mirandas ansikte.
"Försökte draken attackera dig igen?" Miranda höll en menande blick på de brända väggarna, bara någon meter ifrån där jag hade stått tidigare.

"Aj...", mumlade jag och vände mig om.
"Shina, sluta dunka så där... Du ger mig huvudvärk...". Plötsligt slog sanningen mig som en sten i skallen. Det var inte Shina som lät så där. Med ens var jag vaken och ställde mig stelt upp. Anklarna värkte och dunkandet gav mig huvudvärk. Vart kom dunkandet från egentligen? Jag synade min position.
Det verkade som om jag befann mig i en stor bur, anpassad för att tåla all förödelse en drake kunde åkomma. "Mat",
skrockade en krasslig röst och jag snurrade instinktivt runt för att se vem jag hade att möta. En gammal man med vitt hår slog med käppen på betongväggen och slängde en stor bit kött på golvet i min bur. "Vänta, vart är jag, vem är du?" ropade jag åt honom.
"Åh, spara dina krafter till spelet", hostade han och gick iväg. Spelen?

[Ooh! :3 Menar du spel mellan drakar eller drake mot människa?]

Jag suckade tungt. Mercede frågade varför jag fortfarande hade mina tankar på draken när den försökt döda mig ett antal gånger, och dessutom skadat mig fler.
Jag ryckte på axlarna. Det kanske var för att jag faktiskt hade kommit i kontakt med en drake - för första gången i mitt liv! Och allt tjat om att drakar var elaka och ohyra tyckte jag egentligen var fel. Om vi hade ett samspel mellan drakar skulle vi bli en ägande ras. Tillsammans.
"Du får släppa henne nu. Hon ska ändå dö...", mumlade Marcede och lämnade mig djupt begravd i sorgsna tankar.