Striden om Friedewi. (Roll för alla)

Men det är mycket roligare om någon annan förhör mig... :C

Stridslarmet där utanför stänger ute alla andra ljud och doften av trollblod hänger tung i luften. Susi skakar regelbundet på huvudet för att inte tappa bort sig där hon banar väg mellan troll, döda soldater och eld. En pil träffar hennes bakben och Susi måste stanna för att dra ut pilen, hon har inte tid att morpha så hon försöker dra ut den med tänderna, vilket bara resulter i att hon knäcker den på mitten. Hon stampar irriterat i marken och gnyr. Hon lyfter huvudet och de ljusbruna öronen vrids bakåt. I sista sekund duckar Susi för svärdet och flyr till skogs samtidigt som hon sakta förlorar allt mer blod och blir allt svagare.

(Läste nu att du var tatuerad med xD sorry ^^ )

Zia vänder sig om då hon hör kvinnan vakna och betraktar henne med sina intensivt gröna trollögon. Kvinnan letar efter något, troligtvis sina vapen som Zia varit smart nog att gömma eftersom hon inte vet hur kvinnan skulle reagera. Kvinnan var mycket vacker med olivfärgad hy och mörkbrunt hår. "Du borde vila." sa Zia och gick fram till kvinnan sedan ler hon lite snett och smått roat, "Letar du efter något?" frågar hon, och på så vis vill hon se om kvinnan är aggressivt belags för då skulle hon inte få igen dem. De låg egentligen i närheten men Zia hade gömt dem med mossa och trollmagi så de syntes inte om man inte visste att de var där.

När Susi vaknar ligger hon i en solbelyst grön glänta.
Det värker i benet och hon kan inte stödja på det.
Hon är fortfarande varg och har inte ork nog att morpha tillbaka så istället reser hon sig upp och börjar lufsa bort från lägret med det skadade benet släpandes efter sig.
När hon stannar nästa gång är det kväll och så stilla att hon skulle kunna höra en droppe vatten falla.
Men det är inte vad hon hör. Nej, det Susi hör är röster. Två kvinnoröster.
Och hon känner igen den stickiga lukten från kvinnan som tillfångatog henne innan.

[Det är inga problem, hade inte heller orkat läsa igenom mallen så noga ifall någon skrivit en sådan lång, i alla fall inte innan min karaktär ”träffade” henne. Tycker det är kul att vi hade lite samma idé. xD]


Alduya vände sig om och kollade på den unga kvinnan, hennes blick var inte alls som den skulle vara utan hon såg den unga kvinnan endast som en suddig filur. Rädslan föll över henne, tänk om något hade hänt med hennes sinnen efter smällen. De gröna ögonen kunde hon skymta då hon kom närmare. Det var självklart att den kvinnan, eller vad hon nu än var hade tagit ifrån Alduya hennes vapen och hon var ännu inte i stånd till att slåss. Istället sjönk hon buttert ner på det gröna gräset igen. Om saken ännu inte dödat henne skulle hon inte heller göra det. Kanske ville hon ha Alduya som slav och ifall varelsen lyckades bryta ner henne så var hon värd att ha henne som slav. Yrseln och illamåendet fick henne att sluta ögonen. Inte ville hon spy, det var en av de värsta upplevelserna som fanns. Hellre blev hon torterad till döds.

I utkanten av deras läger betraktar Susis gula ögon hur kvinnan somnar om.
Hon har ännu inte fått syn på den andra kvinnliga varelsen, men med tanke på hennes tydliga doftspår är hon inte långt bort.

(Wow, den blev kort. o-o)

(Bra, bra xD )

Zia log lite då kvinnan åter satte sig ner och hon gav kvinnan hennes eget vattenskinn som hon tagit från henne men som nu var fyllt med friskt gott källvatten. "Drick, det är vatten. Är det något mer som är fel?" frågade hon med stelnar till då hon känner ytterligare en lukt som inte borde vara här. "Vänta här." väser hon åt kvinnan och försvinner sedan på snabba lätta steg bort mot lukten.
Då hon finner vad hon söker finner hon en enorm varg som är skadad. Eller ja varg var och ta i för det luktade inte alls som en. Det var mer något mänskligt över den, en varulv?
"Kan du ta dig till gläntan så ska jag hjälpa dig." säger Zia åt henne eftersom hon visste att det var en hona, "Du är tyvärr för tung att jag skall kunna bära dig, men du får stödja på mig." säger hon vänligt till henne, glad att hon förstår både djur och människospråk då hon inte vet hur en varulv kommunicerar.

Lakshmi var fast i fängelshålan.
Hon hade aldrig förr varit på en sån plats. Eller hon hade aldrig sett andra människor och deras byggnader rättare sagt.

Alduya drack tacksamt ifrån vattnet och hon kände mycket väl igen vattenskinnet vilket fick henne en aning arg men hon försökte inte att visa det. Hon stelnade till då främlingen väste och försökte se vad som var fel men det var något rysligt fel med hennes syn. Istället slöt hon ögonen och lyssnade. Hon hörde hjärtslagen, ifrån både främlingen och vad det än var som befann sig i skogen. Lukten kände hon igen, det var den rödhåriga flickan. Alduya log lite, kanske hon var en aning smart ändå. Hon hade ju ändå inte låtit sig blivit dödad eller använd.

Zoeia var duktig det måste till och med dom som var mest emot att hon slogs erkänna. Hon kunde besegra en fullvuxen man men bara knytnävarna och hon oroade sig inte det minsta för att smutsa ner sina kläder. Hon var snabb, effektiv och drog nytta av att vara mindre en alla andra.