Hungerspelen PRS

När Hughs röst bryter sig genom de andras röster just när personerna i soffan ska berätta om deras samtal lyfter jag hastigt blicken för att se om det verkligen var han, men jag sänkte den fort när jag insåg att det säkert såg konstigt ut när jag sökte kontakt med honom precis i den stunden då han går in. Soffpersonerna hälsar på honom med gemensam röst, ocj det verkade nästan som att de var mer glada över att det var Hugg än vad jsg var.
"Så bra att ni båda är här! Vi har en plan som vi kan diskutera med er nu när tåget ändå står still!" säger den ena gubben i sällskapet.
"Det kan hjälpa till sponsorer!" säger en annan kvinna med ivrig men pipig röst.
"Vi vill att ni ska agera som ett par på intervjuerna!"
Orden slår hårt mot mig och jag ser oroligt på Hugh innan jag faller ner på marken, medvetslös.

När jag hörde kvinnans uttalade ramlade jag ihop i närmaste fåtölj.
" Varför.. Vad.." jag tog ett djupt andetag " Vad fick ni den idén ifrån?" sa jag och stirrade på kvinnan, och kastade en snabb blick mot Trinah.
" Eftersom det är det bästa chansen för sponsorer" pep hon som om det var uppenbart.
Jag flög upp ur fåtöljen, kastade en sista blick på Trinah, och stormade ut ur vardagsrummet, in till mitt rum låste om mig, kastade mig i sängen och grät stilla.

Jag spärrar upp ögonen och känner den värkande smärtan i mitt bakhuvud. JAg för sakta min hand under huvudet och blinkar till. Det senaste jag kom ihåg var att ajg var i vardagsrummet, och rummet där jag är nu är definitivt inte vardagsrummet. Det är ett kliniskt vitt rum, med ljusblå lysen lite här och där i rummet. Steg hörs och fram kommer en man med rött skägg och inget hår mitt på skallen.
"Hahaaa. Du har inget hår!" skrattar jag leende och känner hur állt är så jobbigt att göra. Allt känns bortdomnat.
"Ansträng dig inte nu, du måste vila upp dig så mycket det går så att du är 'fit for fight' i spelen" säger mannen med en grov röst och pillar med en massa verktyg som han lägger på olika delar av min kropp.
Jag ser konstigt på honom innan jag än en gång slocknar.

Jag sitter på rummet och gråter stilla. Och hatar allt, verkligen allt. Jag vill bara skrika sparka och slå, men jag vet att det inte kommer att göra nån nytta.
Så jag blir kär i en tjej när jag är på väg till en arena där man ska döda varann och bara en överlever, och den tjejen är också tvingad att göra samma sak. Sedan så tvingar folk från huvudstaden mig att låtsas att vara ihop med henne, och eftersom jag har känslor för henne, och hon nig inte känner samma sak. "Grattis" säger jag till mig själv "du har nyss vunnit första pris i exterem otur"
Medan jag fortsätter att gråta gör jag några val: Jag tänker inte ge upp, och att jag måste söka råd inför hela den här kärlek grejen med Trinah, som jag inom alla andra omständigheter nog skulle gilla, men inte nu.
Jag tänker på Trinah och undrar hur det gick för henne när hon svimmade.
Jag tänker igenom saken noga innan jag bestämmer vem jag söker råd hos, Trinah går inte hon mår nog inte så bra efter att ha svimmat, och det skulle låta helt bisarrt.
Så jag bestämmer mig för den ända tänkbara: Holmes, han är ju min handledare, han borde ju ha något av värde.
Jag öppnar dörren, tar ett djupt andetag och börjar gå mot Holmes kupé.

(Sorry för det rätt dåliga inlägget, är inte på topp, rätt trött.)

"Är du vaken?" frågar en mansröst som lätt skakar om min axel. Jag blinkar förvirrat innan jag långsamt sätter mig käpprak upp i den vita båren. Jag tycks fortfarande vara i sjukhuskupén i tåget.
"Nu är jag det" gäspar jag och till min förvåning så värker inte huvudet längre, och jag har inga andra ömmande kroppsdelar heller. Jag blinkar till ännu en gång och fokuserar blicken på mannen framför mig, det var han som tidigare hade sövt ner mig. Allt som hänt tidigare ligger som en dimma i huvudet men jag minns ändå nästan allt som hänt. Mannen med det kala huvudet räcker fram ett glas vatten till mig och jag tar emot det med ett tacksamt leende innan jag stjälper i mig allt på en gång.
"Du kanske fortfarande ska ta det lite lugnt hörrudu. Du är inte helt läkt än, men du ska få några tabletter som du ska ta två gåner per dag tills du åker in i arenan, okej?" Mannen räcker över mig en liten cylinderformad burk som det står något konstigt namn på och hjälper mig sedan upp på fötter. "Ha det så bra och råk inte ut i fler katastrofer nu." Jag ger honom en stött blick på skoj innan jag vinkar farväl och går ut i tågets korridor. Det känns väldigt konstigt att bete sig så här snällt mot alla jämt och ständigt. Jag vet inte om jag ska fortsätta vara så här tills den dagen jag dör, vilket med stor sannolikhet kankse blir om bara några dagar.

Jag går mot frukosten och tänker över hur jag ska lösa hela grejen med Trinah och tänker på hur svårt det kommer bli att möta hennes blick, nedanstående jag är djupt inne i mitt eget huvud öppnade jag dörren till matsals kupén och när jag tittar upp för att hälsa de andra god morgon märker jag att jag tittar rakt in i Trinahs ögon.

Då jag har stigit in i matsalskupén och slagit mig ner bredvid en massa tomma platser, även fast det fanns lediga platser bredvid de andra också, så uppenbarar sig plötsligt Hugh i dörröppningen. Mitt hjärta stannar upp för ett ögonblick, men börjar sedan dunka allt fortare. Jag inser först inte att jag fullkomligt stirrar på honom, men slår sedan ner blicken på mitt tomma fat med rodnande kinder. Jag hälsar honom god morgon lite mumlande och tar sedan snålt med mat.
"Du borde nog ta mer än så! Du måste äta dig stor och stark nu innan spelen!" klagar någon som sitter vid bordet. JAg vet inte vem det är då jag inte vågar höja blicken precis nu med risk för att möta Hughs blick. Jag vågar inte det, inte än. JAg måste komma på något att säga först, och det jag vill säga vill jag inte ta upp när de andra hör. Jag fnyser och gör som de säger, det vill säga lastar på mer mat på tallriken.

Jag sätter mig ner vid matbordet under tystnad, Trinah sitter och äter utan att titta upp och ignorerar alla runt bordet, jag följer hennes exempel och lassar upp en lagom portion mat och äter utan att kasta så mycket som en blick på mina bordskamrater, så fortsätter jag tills min frukost är nästan uppäten och jag inte orkar längre. Jag reser mig upp går bort två stolar ifrån där jag satt och rycker tag i Holmes arm och morrar
"Kom med här, jag måste prata med dig" Holmes suckar djupt och säger irriterat" Jag äter frukost Hugh"
" Nej, inte längre" säger jag och börjar dra honom ut ur kupén, när vi nästan är ute hittar mina ögon Trinahs och våra blickar fastnar i varann för ett ögonblick, sedan stormar jag ut genom kupédörren med Holmes i hälarna, mina kinder röda.

Jag kollar inte upp från min tallrik förrän min mage säger stopp, och det gör den långt innan allt är uppätet. Då ser jag även att ett flertal har lämnat bordet, däribland Hugh. Jag letar med blicken genom rummet och ser då att han i precis detta ögonblick är på väg att träda ut ur rummet, och jag ger honom en något plågad blick innan jag slår ner blicken i tallriken igen. Vad är det jag håller på med? tänker jag för mig själv och reser mig sedan upp.
"Tack för maten" säger jag tyst utan att ta ögonkontakt med någon och börjar sedan tåga till min kupé. Jag har ingen lust till att snacka med någon just nu. Ingen annan än Hugh i alla fall.

Jag drar med mig Holmes till kupén där han skrek åt mig att jag aldrig skulle kunna ha en chans i spelen eftersom jag inte kunna döda, och stället där vi vann varandras respekt. Holmes suckar uppgivet och slänger sig ner i en fåtölj
"Ja? Vad är det?" Säger han irriterat
" Jag kan inte genomföra 'par för publiken och sponsorernas skull' planen" säger jag
Holmes granskar mig noggrant och höjer på ögonbrynen
" Och varför inte"
" Eftersom" säger jag och känner ilska stiga upp inom mig " jag och Trinah har ingen kemi, vi kan inge prata med varann. Vi kan inte uppträda som ett par om vi inte ens kan prata på mig, hon ger mig inte ens ens en andra blick"
Holmes bara tittar på mig och brister sedan ut i skratt, när han har slutat harklar han sig
" Hugh, jag är inte dum. Vi valde inte den planen rent slumpmässigt, och andledningen är uppenbar ju. Trinah är kär i dig, det är nästan skrivet i hennes panna. Att du inte märkt nått" han sitter där och flinar åt mig medans jag bara stirrar på honom, jag vet att jag har utvecklat några form av ofrivilliga känslor mot Trinah på sista tiden, men att hon skulle känna på samma sätt tillbaka, gör ju spelen så mycket värre, men trots det så blir jag alldeles var i kroppen.
Vi sitter tysta en stund ända tills kupédörren öppnas och Trinah i hög person kommer in, jag vänder mig om och bara stirrar på henne också.