Quel fara

"En sen då?" säger Lavinia och kentaurerna vänder blickarna mot henne. "Det jag menar är att han är död, så vad finns att frukta? Hans underhuggare och soldater?" säger hon men inte med lika säker röst längre deras blickar får henne rädd och hon lägger en beskyddande arm om Lancelot. "Det jag menar är att skyll inte någon för det, de räddade bara mig." sa hon knappast hörbart och med sänkt blick, för varför hade de gjort det egentligen? De kunde ju bara låta det vara och fara vidare som så många andra hade gjort.

"Du är modig, mitt barn", sade en av de andra Kentaurerna vänd emot Lavinia. "Chinna här är bara lite butter över att det som står i stjärnorna nu komma skall."
Hans ord lät nästan som en gåta. Menade han att han, de kunde läsa stjärnorna, spå framtiden likt Heddi? Aurora sa inget, hon visste inte alls vad hon skulle kunna säga. Cennon tog ett steg framåt.
"Ärade äldre, vi kommer med en önskan om att få finna frid och vila. Jag och mina medresande har åkt en lång värld." Han verkade inkludera Lavnina och Lancelot i deras sällskap för hans rörelser indikerade dem alla. "Heddi, en siare som reste med oss sade att det var här var vårt land, det var här våra rötter ligger och det var dags att återerövra det. Låta våra bröder och systrar befrias ifrån glömskan."
Hans ord ekade i grottan. Aurora stirrade öppet på honom, varför hade Heddi inte sagt något till henne.

Lavinia svarade inte ty hon ansåg sig inte ens modig vad kentauren än sa. Hon lyssnar tyst på vad de säger, allt lät mycket märkligt i hennes ögon. Eller kanske inte? Hade inte hela hon känt sig annorlunda då hon lämnat staden? Liksom Lancelot blivit? Som att hennes sinne inte längre var beslöjade och att hon kunde se klarare.

(Sorry för dåligt inlägg ;P )

"Vi vet, kentaurerna har förberet sig på detta i årtionden", sade Chinna.
Aurora förstod inte vad hon hade emot dem, varför hon betedde sig så oartigt. De har inte gjort henne något, eller?
"Ni behöver vila er, låt Herine visa er era sovgemak."
Samma kentaur som fört dem till de äldste steg fram. Aurora förstod inte poängen med att träffa de äldste, vad hade de fått fram mer än att visa sin respekt? Hon kastade en blick på Lavinia och Lancelot som både verkade ha växt eller på något blivit stoltare. De liknade Cennon en aning konstaterade hon.
Vanog verkade trivas under jorden. Han talade ivrigt till Herine och då Herine berättade om deras smedjor blev Vanog så exalterad att han bad få föras dit istället. En av de andra kentaurerna bad honom följa med och de försvann ner genom en sidogång. Herine fortsatte leda dem. Aurora hoppades att de inte skulle vara under jord deras tilldelade sovalkover var. Det kändes fortfarande obehagligt för henne. Hon andades långa och djupa andetag för att hålla paniken borta.


[Inte då, kolla bara på mina senaste. ]

Lavinia tog Lancelots hand och gick vid Aurora som inte såg ut att vara okej. "Hur är det med dig?" undrar hon oroligt och lägger en hand på hennes axel. "Du ser inte ut att trivas." säger hon och följer efter kentauren och snart kommer de mer till en öppen grotta med bäddar längst väggarna och en öppning mot en vacker glänta med ett vattendrag. "Vi har alltid haft denna grotta till besökare, var bara länge sen sist. Men stjärnorna sa vad som skulle hända så bäddarna står redo." sade Herine.

(Haha, märkte det nu "Chinna" xD)

Aurora betraktade grottan. Hon uppskattade att den öppnade upp emot glänta. Ljudet av vattnet fick hennes att känna sig bättre.
"Jag gillar inte att vara under jord bara", svarade hon Livinia tacksam över hennes oro.
Aurora gick ut i glänta. Solen stod högt på himmeln och hon visste att det skulle vara omöjligt för henne att somna även om hon var trött. Utanför grott öppningen fann hon vagnen och alla deras saker, kentaurerna hade säkert ställt den där. Aurora gick fram till vattnet böjde sig ned och lappade i sig. Det smakade friskt och hon kände att hon mådde ännu bättre. Ett stort pilträd stod invid vattnet med sina grenar som ett skyddande hölje runt stammen. Trädet intresserade Aurora. Hon gick in till stammen och la sin hand emot det. Trädet verkade välkomna henne med en sång. Aurora kollade förundrat på det.
"Dags för träningspass", sade Cennon och avbröt hennes funderingar.
Han hade redan tagit fram träningssvärden. Nathaneal gav henne en road blick och satte sig i gräset. Då Cennon kastade träsvärdet emot henne fångade hon det lätt.
"Kom ihåg, låt inget distrahera dig."
Samtidigt som han sa det visste hon att Nathaneal inte bara skulle kolla, de hade gjort detta innan.

[Vet kom på det efteråt då jag läste igenom och redan hade postat men men ... xD

(Tyckte det var bra ja xD)

Lavinia nickade och tog med Lancelot ut i gläntan. "Det här kan bli roligt." sa hon och de satte sig ner för att se på träningspasset. "Trodde kvinnor inte fick eller kunde bruka vapen. Eller inte ens försvara sig själva." sa hon, det var vad hon hade fått lära sig, fadern hade visserligen velat lära henne försvar. Men när hon hade åldern inne hade han dött och Lavinia fick jobb på värdshuset. Där hade hon lärt sig att enbart lyda och att inte försvara sig, han hade sagt åt henne att hon inte kunde det och därför hade hela hennes återstående liv gått åt till att skydda Lancelot.

Aurora flinade åt Lavinias ord men inom sig kände hon sig en aning avskräckt. Innan de satte igång bytte hon om till ett par mjuka linnebyxor och en av Cennons skjortor.
"Är du beredd?" frågade Aurora Cennon med ett litet leende.
Hon visste att hon skulle få äta upp det men det brydde hon sig inte om och inte han heller verkade det som. Cennon högg emot henne men Aurora dansade enkelt undan, detta var bara uppvärmningen. Efter ett tag fick Nathaneal först en sedan två och flera stenar att skjuta emot dem. De var inte tvungna att bara akta sig för varandras svärd utan också stenarna. Inte höll någon av dem igen på slagen även om Aurora inte lyckades få in så många var hon nöjd. Hennes kropp hade ännu en gång blivit full med blåmärken. Nathaneal flinade emot henne.
"Kvinnor är lika kapabla som män om inte mer", sade Cennon. "Lavinia ta Auroras svärd och jag ska visa dig grunderna."
Aurora räckte fram träsvärdet emot Lavinia med ett leende. Äntligen skulle han prygla någon annan än henne.

Lavinia hade sett på det hela ganska så roat, de var skickliga båda två och hon förstod nyttan i att stenarna kom flygande. Men vid Cennons ord ser hon plötsligt oroad ut och ryggar smått tillbaka från träsvärdet. "Är du säker på det? Jag kan inte." sa Lavinia och såg på Cennon men tog emot svärdet av Aurora och ställde sig upp. "Jag kan inte, jag får inte." sa hon förskräckt och såg på dem. Visste de inte vad som hände med kvinnor som brukade vapen, försvarade sig eller gav svar på tal?

"Klart du kan", sade Aurora med ett leende.
Hon visste inte varför Lavinia reagerade som hon gjorde, som om träsvärdet som inte ens var riktigt skulle vara förgiftat eller något. Nathaneal himlade lite med ögonen men Aurora gav honom en ilsk blick, det var det minsta Lavinia behövde.
"Här", sade hon uppmuntrande och räckte träsvärdet ännu närmare henne. "Cennon är en hård men rättvis lärare."
Cennon log vid dem ordet. Aurora kände hur han log även om hon inte såg honom. Hon mindes alla utbrott hon fått på honom, alla gånger hon skrikit och skällt. Det gick inte att minnas alla så många gånger var det och det verkade som om Cennon också tänkte på det.