Tredje världskriget

"Hade fröken Storm gjort som honblivit tillsagd så hade inte detta hänt." säger han och knuffar tillbaka henne i ledet men hinner dra upp tröjan än mer och tafsa på brösten, precis vad han ville. Han flinar sliskigt mot henne och hade det inte vart för Max som tagit emot henne hade hon tappat balansen, "Vi tar dig till sjukstugan sedan." viskar han till henne.

Vera skjuter, och skjuter och skjuter. Men hon tycks aldrig träffa. Det blir inte bättre heller, ju mer hon skjuter desto mer tycks hon missa. Ett par har faktiskt lyckats träffa vartenda mål. Men inte Vera, fast varje gång hon faktiskt träffar ett mål så hoppas hon att det ska gå den här gången, men det tycks aldrig hända.

Efter timmar hur många vet hon inte är de äntligen klara och det hade börjat skymma. Freja är trött, att springa som de fick göra hade hon inga problem med, men att skjuta det var något ovant och träningsvärk hade kommit av detta. Men det var inte det värsta, det skulle hon snart vänja sig vid. Men geväret som smällt in i hennes nu ömmade sida var värre, hoppas hon inte skadat sig allvarligt.
De får ställa sig på led och vänta på att alla grupper i lägret skulle samlas och göra likadant. Flaggan skulle sänkas och nationalsången sjungas, så som den gjordes på morgonsamlingarna fast den svenska flaggan då höjdes. De skulle få fosterlandskänsla och solidaritet för sitt land.

Vera har äntligen lyckats, flera timmar senare har hon äntligen lyckats. Kim var klar innan henne, men Vera var inte sist klar heller. Otroligt nog. Men den pojken blev klar strax efter så nu håller de på att plocka isär och plocka ihop vapnen - på Kikes befallning - sedan kommer en reslig man upp till taket och Kike vänder sig mot honom.
"Givakt." Säger hon, alla på taket utom hon gör givakt. "Säg ditt ärende, menig." Beordrar hon sedan mannen.
"Det är dags för samling, general." Svarar soldaten och Kike vänder sig om mot gruppen.
"Ni hörde, samlingen är nu. Ned från taket!" Skriker Kike åt dem, och gruppen snarare snubblar ned och lyckas komma precis i tid för att ställa sig och sjunga.

När alla samlats och alla högre befäl och meningar stod framme vid flaggstången sjunger de nationalsången och den sång som nu skulle bli deras liv, för den de skulle kämpa för.
"Hör på folkets klagan hör nu kloka ord, Om vårt kära rike och vår kära fosterjord. Förfäder som kämpat svält och dött, För vårt folk och framtid de oss alla här har fött.
Gudar och gamla hjältar nu glöms bort, Sverige som ett rike, snart ett minne blott. Den mångkultur som nu växer fram, Den kastar nu sin skugga över vårat land.
Bevara Sverige svenskt, För Sverige skall vara svenskt."
Freja hade inte tänkt på det försen hon hör sången men de som inte hade ett svenskt utseende var var de? Jo, de hade hamnat med de lägst stående grupperna, de som mer eller mindre skulle offras på slagfälten. Nog hade Freja vetat hur det var, det hade börjat som en liten flamma som allt blev större, "Bevara Sverige svenskt." och nu var det som att man trodde på det, att svenska svenskar var bättre, att Sverige borde ha makten, blå och gul, blå och gul. Hon kunde vara en ren avbild på den perfekta svensken, blont hår och blåa ögon.

Vera stämmer, som alla andra gånger hon hört och sjungit denna sång, halvhjärtat in med resten av de församlade. Vera har aldrig tyckt om nationalsången. Den är alltför patriotisk och med tanke på vad som ska symbolisera en svensk så stämmer hon inte in på det heller, när hon är både brunhårig och brunögd. När sången tar slut, så skriker en av generalerna åt dem att ställa sig i givakt. Vera följer ordern utan att tveka.

Efter de lytt orden givakt, säger de att det är fritt men att de ska befinna sig i sina sängar senast kl 21 och att det skulle vara tyst senast 22.
Då de skingrat sig går Max fram till henne, "Nu sjukstugan." säger han bara och ser frågande på henne. Hon nickar, det gör hemskt ont nu och halva sidan är nu blå. "Freja." hör hon oroligt bakom sig, "Det är lugnt Kim." säger hon bara och börjar smärtsamt gå mot sjukstugan då Kim ser det tar han och stöttar henne och de tre går dit, var är den där tjejen? Den där Vera, ja så hette hon.

Vera följer faktiskt efter, en aning bakom. Vilket hon allt som oftast har gjort genom åren av skolgång. Förutom om det gällde ett sällskap hon faktiskt kände sig bekväm i. Dessutom hade hon knappast kunnat hjälpa till för den delen heller, med tanke på hennes veka kroppsbyggnad och faktiska avsaknad av att vara till stöd för NÅGON utom hennes konstiga syskon.

De kommer fram till sjukstugan och Freja tas genast emot. "Men kära barn." nojar en dam om henne, troligen sjuksköterska och hon får lägga sig på en brits och dra upp tröjan. Hon kvider då kvinnan känner på det svullna och där blåmärket spridit sig från, "Förhoppningsvis en spricka bara, vänta här." säger hon och försvinner, som om Freja hade tänkt gå någonstans?

"Där är du ju, Vera." Säger Max när han får syn på henne, sedan får hon en sorts snabb genomgång av vad som hänt och Vera blir tacksam över att en prickskytts vapen inte har så hög rekyl att vapnet ifråga kan skjuta bakåt och förstöra någons revben på det sättet. Vera känner inte Freja så värst, men trots det så blir även Vera orolig över Freja.