Antikens Rom, privat

Antonius hittade en vattenkaraff och två glas på en silverbricka. Han lyfte brickan och vände sig mot Nicci, som hade vaknat.
"Du svimmade, så jag bar hit. Tyckte det var bättre än att lämna dig där ute", svarade han och placerade brickan på bordet intill sängen. "Rör inte på dig", fortsatte han mjukare och hällde upp vatten i ett av glasen. "Drick, det hjälper", sade han och räckte fram glaset åt henne.

Nicci nickade svagt. Hon slöt ögonen och kände vätskan rinna ner i strupen.
"Tack" sa hon och öppnade ögonen, hon log vänligt mot honom. "Det var inte min avsikt att svimma eller ställa till det för dig" sa hon och rodnade "Jag vet inte vad som hände. Jag kunde inte känna mina händer, sen blev synen grumlig och tillslut blev allt svart" sa hon lågt och drack en klunk till.
"Antonius, brukar det bli så här när man dricker för mycket?" frågade hon lågt

Antonius satte sig på sängkanten.
"Nej. Oftast då allt svartnar för mig vaknar jag först mycket senare", svarade han med ett snett leende och betraktade Nicci lättat. "Men jag är glad att inget värre hände, din far skulle ha haft ihjäl mig. Jag är glad att du vaknade."
Avlägset kunde de höra festen fortsätta nedanför, men ingen kom upp för att störa dem. Detta var något som förvånade Antonius, han var rätt säker på att de flesta sängarna i huset var upptagna.

"Hur tror du han skulle fått reda på det? Om du minns skickade du iväg mina vakter" sa hon roat "Och jag lär inte tala om det för min far"
Hon kände sig skyldig när hon hemlighöll saker för sin far. Nicci satte sig långsamt upp och la handen på pannan när allt snurrade. Hon lutade huvudet bakåt mot väggen och log mot Antonius.
"Men jag är glad att du var där, ja vem vet vad som kunde hänt annars" sa hon tacksamt

Antonius lade sig tvärs över fotändan av sängen och stödde sig på ena armbågen, vänd mot Nicci.
"Om jag inte hade fått dig vaken, hade din far nog säkert märkt något", svarade han med ett skratt.
"Du får tacka gudarna senare", sade han och lde sig på ryggen. Det nurade i hvdet då han stängde ögonen, och Antonis masserade sin panna med handflatorna och hoppades att det skulle passera. Om Nicci hade väntat ens tio minuter på att svimma hade Antonius antagligen inte varit förmögen till att bära upp henne; han tvivlade på att han mer kunde gå utan att vingla.

"Ja kanske. Men jag tror inte han hade kommit och kollat efter mig. Riktigt så överbeskyddande är han inte" sa hon enkelt. Sen tvivlade Nicci, hon undrade vad som skulle hända om hon inte kom hem på förmiddagen i morgon? Kanske skulle hennes far faktiskt leta efter henne. Nicci skrattade när Antonius nämnde gudarna, hon var inte säker på att det skulle hjälpa att tacka dem. Hon var inte ens säker på vem av dem hon skulle tacka. Ibland undrade hon om det inte hade räckt med en gud som kunde göra allt? Nicci tittade oroligt på Antonius när han la sig på rygg och masserade pannan.
"Är du okej? Vill du att jag skall hämta något åt dig?" frågade hon oroligt och såg på honom

Antonius viftade avvärjande på ena handen och log mot henne.
"Jag tror jag fick litet för mycket vin i mig, oroa dig inte över det", svarade han och satte sig långsamt upp. Då rummet slutade snurra hällde han upp ett glas vatten åt sig själv från karaffen han hämtat åt Nicci och tömde den i ett svep.
"Jag hade trots allt tänkt lämna i mellan mrgondagens cirkus och koncentrera mig på att återhämta mig", fortsatte han och vände sig mot Nicci. "Jag ska delta i tävlingen i övermorgon, kamperna på Colosseum. De är inte till döden som idag, men det är ett bra tillfälle att visa upp sig för legionerna."

Nicci tittade förvånat på honom.
"Jag visste inte att du tänkte kämpa på arenan" sa Nicci och log osäkert. "Jag hoppas du är försiktigt, man kan skada sig även om det inte är till döden." sa hon oroat och vände sedan bort blicken, hon hade inte rätt att säga åt honom vad han skulle göra.
"Du har trotts allt lovat att ta med mig bort från staden" sa hon leende.

Antonius skrattade bekymmerlöst.
"Kamperna är bara till första bloddroppen, men visst kan man bli skadad, till och med dödad. Men jag kommer nog att klara mig. Om inte annat så jag kan uppfylla mitt löfte åt dig", tillade han med ett leende.
"Hur mår du nu? Bättre?" frågade han sedan. Nicci såg piggare ut, men det var svårt att säga. Så mycket som han hade druckit såg allt bra ut för tillfället för honom.

"Vad bra för jag hade blivit besviken om du svek mig" sa hon "Jag lovar att jag hade tagit tillbaka dig från graven om du inte lät mig slippa staden ett tag" sa hon och skrattade och kom sedan på vad hon sagt. "Jag ber om ursäkt en dam pratar inte så" sa hon och log sedan.
"Jag mår nog bättre, jag blev nog mest förvånad över hur alkoholen slog till" sa hon och rodnade lite.