PRS mellan Medi & Shaana

Hana skrattade till och gav flickan, Alice, en road blick.
"Ett nöje Alice" sade hon meden glimt i ögat och vände sig sedan mot Vladimir.
Hon tog tag i honom och drog honom uppför trappan "Kom nu Vlad, nu ska du få berätta allt."
"Vilken tur jag har," muttrade Vladimir och fick ett flin från Hana.

Hon log och gav sin mästare väskan och såg på Vlad. "mästare skulle jag kunna få lite pengar ifall jag behöver handla något.." Hon såg på honom men vände sig om och smet in i köket istället. Dam överallt och hon såg sig om. Hur kunde hon leva såhär?

"Jag lägger pengarna här på byrån!" ropar han efter flickan och lägger pengarna där på den vackra byrån i körsbärsträ med utsnirade mönster på. Den hade säkerligen varit vacker en gång i tiden men nu var den täckt av ett tjockt damm täcke.
Han gick upp för den vackert utsnidade ekträ trappan som måste ha kostat en hel del liksom allt annat i huset.
Hana väntade ovanför trappan och gick in i rummet till vänster som, erinrade sig Vladimir, var hans rum, eller i alla fall så hade det varit det en gång i tiden.
Han följde efter henne in i rummet.

Hon började genast att damma och slänga ut en hel dam arme och hon började sjunga för sig själv och sedan när allt dammande var klart började hon skura och efter någon timme till såg köket ut som ett kök. Hon log och gick ut och tog pengarna och gick ut till marknaden och köpte med sig grönsaker och lite annat samt en köttbit och återvände till huset och började göra ordning middag och hon började städa ur salongen och hon såg sedan om. Hur kunde någon bo såhär?"

Väl i rummet så slängde Hana sig i hans armar och kramade om honom hårt som om hon var rädd för att han skulle lösas upp och försvinna.
Hennes tårar rullade när för hennes kinder och landade på hans skjorta.
Han strök henne oroat över det bruna mjuka håret. Hon brukade väldigt sällan gråta så han blev med ens rädd för vad som hade hänt.
Hon grät så att hon skakade och hon värkade så ömtålig och bräcklig där i hans famn fasten hon var en vampyr.
Han sköt försiktigt henne ifrån sig och kollade oroat på hennes nerböjda huvud "snälla, snälla säg var det är så att jag kan hjälpa dig," hon kippade efter luft och kollade upp på honom "Han är borta Vlad, Matthew är död" hon började återigen skaka okontrollerat och gav ifrån sig ett kvidande. Vladimir skyndade sig fram till henne "Shh, det kommer att ordna sig".

Hon lagade till matenoch hon kom upp med en bricka med två tallrikar och knackade på. "Mästare? Maten är klar och jag har den här. Jag tänkte att ni ville äta här uppe medan jag städar." Hon öppnade försiktigt dörren och kikade in.

När dörren öppnades så hörde han hur Hana drog in luft mellan tänderna och han såg en glimt av den gamla Hana i hennes ögon. Den Hana som inte kunde kontrollera sin törst. Precis som Rosita. Den glimten skrämde honom. Han visste att det var svårt för henne och att hon var speciellt sårbar för törsten när hon hade sänkt sina skyddsmurar.
Hans grepp om henne hårdnade och han tvingade henne att kolla in i hans ögon. Först gjorde hon motstånd men sedan så sjönk hon ihop mot honom. Helt slut.
"Inte nu Alice" sade han och sköt en skarp blick åt hennes håll varefter han vände sin uppmärksamhet mot Hana igen. Han strök henne tröstande över håret. "Vi kommer ner sedan" mumlade han en aning mildare till Alice. Det var ju intehon som hade dödat Matthew.

Hon såg på dem båda och drog sig bakåt. "Förlåt mästare. Visst jag går ner." Hon neg och gick ner med middagen igen och ställde den i salången och återvände till att jaga ut all damm och polerade allt sedan och hon såg sedan sig om på det städade och log. Det såg helt annurlunda ut nu. Nu var det övervåningens tur.

Vladimir mumlade lugnande i Hanas öra, att allt skulle bli bra, vilken lögn. Det var ju sådant som människor sade till varanndra för att dem inte kunde komma på något annat att säga. Sedan när hade han släppt fram sin mänsklighet?
Istället kollade han in i hennes ögon "Om jag kunde överleva Shantis död så kan du överleva Matthews. Du är starkare än jag Hana, du klarar det här." Dem satt där en stund. De enda två som fanns kvar i originalfamiljen Church.
Efter ett tag gick dem ner.

Hon såg på klockan i köket och kröp ihop. Lite sorgset lutade hon huvudet mot väggen och slöt ögonen. Somnade halvt och vaknade till av stegen utanför.