HG roll (Privat)

De kommer upp till sig, sin våning och deras team kommer genast mot dem med en miljon frågor om allt, hur det hade gått, vad de trodde om deras poäng. Vad de trodde om de andra deltagarna och om de hade någon chans? Ha, de behandlades helt som om de bara var spelpjäser för nöjets skull, inte levande människor.

Hissen öppnades och hon tog i och halvt släpade honom genom korridoren medan hon ropade på hjälp. Det blev blodiga spår på den det vita kakel golvet efter dem.
Plötsligt så hjälpte han inte till längre. Han stretade emot.
"Vad gör du?" Viskade hon och försökte håll paniken ifrån att krypa in i hennes tonfall. Hon måste var lugn. Men det var så mycket blod. Överallt.
Han kollade upp på henne. Hans blick var fridfull och...medlidsam. Hur kunde det komma sig.
"Lämna mig här", hans röst tycktes eka i hennes öron.
"Men", sade hon oförstående "du kommer att dö."
Han nickade med stor ansträngning. Hon stirrade tyst på honom och satte sig sedan ner bredvid honom.
"Det är okej, jag vill dö" hans röst lät märkbart svagare den här gången. Han slöt ögonen och log "Äntligen."
Hon stirrade på honom och kände en ensam tår rulla nerför kinden. Den här pojken som hon inte kände men som inte kunde ha varit så värst gammal, han var död. Hon började skaka. Händelserna kom ikapp hennes bedövade hjärna. Hon rullade ihop sig tätt intill den döda pojken, för chockad för att bry sig om allt blod, för chockad för att bry sig om någonting.

De satte sig till bords, de skulle äta en trerätters middag att allt gått så bra och sen skulle det bli poängutdelning och se vad de alla fick. Pecora går först in till sig för att duscha och byta om, hon gör det länge och låter vattnet skölja över henne, det var underbart.

Tiden tycktes flyta iväg i en ofokuserad dimma. Hon visste inte hur länge hon låg där bredvid pojken. Hon märkte inte när någon knäböjde vid hennes sida, kollade hennes puls, skrek något, kollade pojkens puls och hur personen lyfte upp henne i sin famn och hur pojken bars iväg.
Allt hon visste var att när hon vaknade ur det tillstånd av chock som hon befunnit sig i så stod Joshua böjd över henne med ett oroligt ansiktsuttryck.
Hon satte sig långsamt upp. Hon var i sitt rum och Joshua såg orolig ut, för henne av alla människor, fast å andra sidan...
"Vad gör du här?" Hon såg fascinerat på medan Joshuas min av oro ersattes av en mask av likgiltighet.
"Jag skulle precis gå." Svarade han kort och gjorde en ansats att resa sig upp och gå som om han trodde att hon skulle hindra honom. Hon rörde inte en min och han gick ut. Han kastade en oidentifierbar blick på henne innan hon stängde dörren.

De åt under tystnad, även om spänningen inte var så tryckt som man kunde tro. De skulle kunna ha en chans, eller ja en av dem. Pecora kastade en blick på Sam som åt lugnt, hon avskydde att han bara hade gett upp, varför? Alla hade de en ärlig chans och han var bra på växter och liknande medans hon var bra, ja på vad? Fjäska för regmin och mörda precis som de ville.

Någon hade bytt ut Ashantis kläder till matchande pyjamas kläder. En blommig topp med silkeslena blommiga byxor. Urlöjliga.
Eftersom att hon skakade så gick hon in i duschen, efter en stund under skållheta massage strålar så hade hon slappnat av så mycket att hon hade slutat skaka.
Hon klev ur duschen i ett moln av doftfri ånga. Istället för att vara chockad så hade hon hunnit tänka igenom allt och hon hade blivit så himla förbannad.
Vad var det för människor som satte barn, ja barn, på ett och samma ställe och tvingade dem att döda varandra?
Pojken hade velat dö hellre än att åka ut dit, han hade tyckt synd om henne för att hon inte eller dog.
Hon upptäckte att hon skakade igen, men denna gång av ursinne.

De sätter sig snart framför Tv:n, Pecora i en sidenpyjamas i svart och hon sitter där och tycker illa om sig själv. Vad hon tänkte göra, mörda stackars oskyldiga barn för att vinna. Okej hon tänkte inte anfalla med om de stod i vägen för Pecora, Sam eller Ashanti tänkte hon det och hon visste att det skulle falla publiken i smaken och hon avskydde det.

När darrningarna hade lagt sig tillsammans med det häftigt uppflammande ursinnet så slängde Ashanti ett öga på klockan (Ashanti hade alltid tyckt att det uttrycket var en aning konstigt) och blev varse att poäng utdelningen skulle börja om 3 minuter.
Hon tog hastigt på sig en morgonrock i blekt gult. När man hade tillbringat en viss period med sina stylister så föreföll ens blyghet att ha fallit bort.
Med långa steg skyndade hon genom korridorerna fram till tv:en där alla satt.

Cesar öppnade showen, med sitt fantastiska leende och hans vita tänder. De diskuterade allas för och nackdelar, vad man sett hittills hur vadslagningen låg och slutningen poängerna. Tjejen från 1an fick 10 liksom killen. Han från 2an fick 11 och flickan 9. Inte så konstigt att de fick så höga då 1, 2 och 4 var karriärister och fick träna.

Ashanti satte sig i en fåtölj utan att bry sig om de andras blickar och drog upp benen under sig.
Caesar hade redan börjat med poäng utdelningen och var nu precis klar med sexans poäng. Hon hann precis se hur en femma försvann från skärmen tillsammans med ett spetsigt och blekt pojkansikte. Barndomens hull satt fortfarande kvar och avslöjade att han kom från en relativt välbärgad familj.
Till sjuan.
Hennes mage drog ihop sig och hon mådde plötsligt illa, med en växande olyckskänsla i maggropen såg hon på hur han läste upp Joshuas namn, hur en steril 10 dök upp på tv rutan och sedan lyssnade hon på hur alla i rummet bröt ut i ett ljungande jubel som hade kunnat sätta i gång ett jordskalv.
Sedan tystnade alla och vände sig mot skärmen igen. Hennes ansikte visades på skärmen och en 8 höll precis på att blekna bort.
Lättnaden sköljde som en våg igenom henne, det var inte så illa.