Rollspel för bara Gryffindor.

Tårarna svider under ögonen. Jag försöker hindra dem för att falla och låter min ena hand försiktigt dra bort tårarna som är reddo för att trilla ner för mina kinder. Men envist finns de kvar i ögonen och till slut går det inte att hindra dem, de rinner ner och lämnar små kanaler över mina bleka kinder. Rons händer har förflyttat sig från mina axlar, nu hänger hans armar ner för mitt bröstkorg och hans långa, smala fingrar är sammanflätade. Jag hör hans jämna andetag, delar hans värme - och för en sekund vill jag bara stanna tiden. Med ögonen på lågorna som gnistrar i sin varma färg, öppnar jag försiktigt munnen.
"R-Ron, jag... jag vet inte vad jag ska säga. Jag har aldrig varit såhär när vi har... bråkat... varför tog jag det så hårt nu?"
Det faller en lång tystnad innan Ron svarar. Mina ögon kollar fortfarande in i brasan, de tåras ännu mer och de envisa tårarna faller fortfarande lika envist ner. Svider, svider, svider. För vad ska man göra när det känns som om hela hjärtat har gått i två bitar? Jag hör hur Ron tar ett djupt andetag, innan han svarar.
"Jag vet inte, stressen, kanske. För de kommande G.E.T:erna och för att vi fortfarande inte vet vad som händer med Harry. Ta det lugnt, Hermione," säger han med sin mjukaste röst. "Det kommer att ordna sig."

Jag vänder mig om, så att hans händer hamnar på min midja. Jag slingrar mina armar runt hans varma hals, borrar in ansiktet i hans ansikte, drar in den söta doften av Ron. Av tryggheten.
"Du är världens bästa vän," mumlar jag.

När jag hör de orden vet jag inte om jag ska bli glad eller ledsen. Bästavän? Är det så jag vill ha det? Men istället för att tänka mer på det låter jag henne krypa ihop till en boll i min famn och jag lägger mitt huvud åp hennes medan jag vaggar henne långsamt, fram och tillbaka, tyst. Jag vet inte hur länge vi sitter där men till slut slutar Hermione att gråta och somnar, likaså gör jag.
Jag drömmer om mig och Hermione. Vi går hand i hand över Hogwarts gräsplan och när vi närmar oss sjön sätter vi oss ned vid en trädstam..
Jag vaknar med ett ryck. Ett skrik hade brutit min tillfredsställda dröm. Hermione tycks inte ha uppfattat det lika högt som jag, men när jag slingrar mig ur hennes grepp vaknar hon.

Vi kollar först på varandra med blickar som tyder på skräck. Skriket hade kommit från killarnas sovsal, och jag och Ron tänkte på precis samma sak: Harry. Innan jag ens hinner blinka ser jag hur Ron rusar till vart Harry ligger, han springer upp för trapporna som leder till vart Harry befinner sig. Jag tänker för ett par sekunder och med hjärtat i halsgropen springer jag åt samma riktning som Ron nyss hade sprungit: upp för trapporna, in till det medelstora rummet där Dean, Seamus och Neville står, alla tre bredvid varandra vid en himmelssäng, som är indentisk med fyra andra sängar. De alla bär förvånande och rädda ansiktsuttryck. Jag låter mina ögon glida över rummet och finner Ron hukad över Harry, någon av dem har tänt den lilla lampan bredvid Harrys säng, och Harry själv kvider av smärta med handen på hans ärr.

Jag slutar nästan att andas;
"HARRY!", utbrister jag.

Mitt hjärta är uppe i halsgropen. "Harry!" pressar jag fram, hukar mig över honom och gör ett försök att väcka honom genom att förtvivlat skaka på honom.
Helt plötsligt slås ögonlocken hårt upp. Hans ögon är kalla, vidöppna och tomma. Jag stannar själv upp ett ögonblick och stirrar ner i hans djupa, förfrusna blick och väntar på en reaktion.
Helt plötsligt knuffar Hermione mig åt sidan; hennes puls går i hundranittio och hon flåsar av oro. "Harry? Snälla Harry.." Kvider hon försvarslöst.
Harry är dröpt i svett att bedöma av tröjan, hans puls slår hårt i ådrorna och han är likblek.

Harry räcker sig efter glasögonen som ligger på nattduksbordet. Svetten rinner för hans ansikte, droppar ner på hans hals och sugs upp av han gråa tröja. Han andas snabbt, och när jag drar min hand över hand bröstkorg känner jag att hans hjärtslag slår minst lika snabbt. Jag räcker ett glas vatten som ligger på samma nattduksbord som glasögonen till min flämtande vän, samtidigt som Ron öppnar fönstret bredvid Harrys säng.
"Vad hände, kompis?", säger oroligt, tittandes på när hans bästa vän dricker upp sitt glas vatten.
"En dröm bara..."
"Bara?", upprepar jag. "BARA? Harry, du är ju helt förtvivlad!"
"Men det var ju bara en dröm, Hermione!", protesterar Harry. "Om Voldemort! Jag har ju haft det förut, eller hur?"
När Harry uttalar Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn, rycker jag till. Men jag ignorerar det och fortsätter.
"Harry... snälla Harry, berätta för oss vad som händer! Du har bettet dig jätteunderligt de senaste dagarna, och du undviker mig och Ron, du berättar ingenting oc-"
"Det finns ingenting att berätta!", biter Harry av.

"Harry. Lugna ner dig och lyssna på Hermione. Du har faktiskt bettet dig underligt den senaste tiden och .." Är det enda jag hinner säga innan han ilsket reser sig upp, torkar svetten ur pannan och ställer sig vid fönstret. Regnet har nu hunnit börja smattra mot fönstret hårt och när Harry står där ser han ut som en blek marmorstaty med kläder på.
Jag och Hermione byter en orolig blick; vad ska vi göra? Säger den.
Neville, Dean och Seamus sover som stockar vilket jag är glad över. Jag går mot Harry som andas så häftigt att hans bröstkorg och skulderblad rör sig tydligt upp. Och ner.
Vi går fram mot honom försiktigt, men utan att vända sig om hinner han klämma ur sig:
"Snälla. Jag vet att ni vill mitt bästa, men just nu är det bara att låta mig vara."

Låt HP-aren vara med om hon vill! Jag är inte med om ni ska vara så himla taskiga mot både henne/honom och mig!

^ Nej, för det är ju rollspel för bara Gryffindor...? Hon får gärna vara med i andra rollspel i framtiden som vi har, men jag tror inte någon bör säga någonting om den här saken, då det finns rollspel för bara Ravenclaw också. Och om du inte vill vara med är ju ditt val. Vi vill ju inte vara taskiga, men grundidén var ju att det ska vara för folk i Gryffindor, och då är det ju okej att vi säger nej åt folk från andra elevhem? Det skulle vi ha sagt oavsett om det var Hp-aren eller någon annan.

Elderwand, skriver sen bebis!

(mmm)

Ginny:
Jag hörde röster och gick till Hermione, Harry och Ron. "Vad har hänt?" sa jag oroligt medans jag la huvudet på sned.

-Var noga med att skriva i rätt tempus bara, vi skriver inte i dåtid (som du har gjort, utan i nutid. T.ex. "Hej" säger jag.-

"Gå härifrån Ginny" Morrar jag till lågt.
"Ron!" Väser Hermione tyst och kollar på mig med anklagande blick.
Utan att bry mig om det glider min blick mot Harry igen. Hans ord hade skurit som en kniv inuti mig, men jag kan bara inte anklaga honom. "Om ni ursäktar går jag och lägger mig igen nu. Var snälla att inte bry er om jag skulle vakna så blir jag tacksam." Och med de kalla orden går han tillbaka och kryper ner i sängen med huvudet vänt åt andra hållet för att undvika den nu lilla skaran som stirrar häpet.
Det är först Hermione vänder sig och börjar gå som vi andra vaknar till liv igen.
"Ginny, kommer du?" Yttrar hon sig svagt och vänder sig om en sista gång. Hon ger mig ett svagt, osäkert leende, men trots det blåser en ström fjärilar upp i magen på mig.
"Ja, godnatt då." Säger jag och väntar med att lägga mig förrän rummet är helt tömt.