Bakom lås bom. [Privat mellan Måntass & AlexZz]

((Hilma får en skrattattack i benet xD ))

Ashton går igenom väggen och blänger på den efter sig. Så respektlös!

((Ganska komiskt xD ))

Chrissie följer efter genom väggen sedan sjunker en av stenarna ned i golvet och väggen dunsar tungt ned i golvet igen och den räddhågade Chrissie kastar sig ned på golvet. Samtidigt som hon kryper ihop på golvet.

Ashton hoppar till när väggen slår ned i golvet igen.
Han stelnar till i hela kroppen och benen darrar, trotts att han har lyckats återhämtat sig.
Det hade låtit som en dov duns när den slagit ned, inte högt eller pipigt. Sådana ljud som han blev helt galen av.

Chrissie, beredd på att väggen skulle kommit efter henne eller något sånt öppnar försiktigt ena ögat och skannar snabbt av omgivningen. Hon hittar inget som kan skada henne, sedan ser hon en bild av grannflickan och flyger snabbt upp från golvet med blicken flackande. Hela kroppen darrar och hon bara ser den där... flickan varje gång hon blinkar.

(( Hello dear friend! ))

Ashton satte sig ned på marken och stirrade rakt ut i intet.
Han bara satt där, väntade. Väntade på att någonting, vad som helst skulle hända.
Men ingen kom, ingenting hände.
Så han drog några djupa andetag och log lite ovant.
Var de elaka personerna borta nu?

(Tjo. )

Chrissie ser plötsligt ingenting längre. Som om hon blivit blind eller något då allt bestämmer sig för att försvinna. Hon sätter sig ned på golvet och gnuggar sig i ögonen om och om igen för att kunna se igen. Då ekar ett skratt i huvudet på henne, ett gammalt ett. Men vem tillhör det?

((Haha xD Igen!))

Ashton kände hur paniken, skräcken och galenskapen började krypa i honom, hur allting tycktes börja dansa run honom i knyckiga rörelser. Han tryckte händerna mot öronen och skrek så högt han kunde. Skrek så högt att han kunde se sitt eget skri dansa framför honom och hur blodet från det gamla såret från trapporna öppnades igen.

[Hello! x3]

Chrissie sluter ögonen och som en gammal film rullar igång ser hon hur grannflickan står där bakom henne för att när Chrissie vänder sig om vara försvunnen. Vid husknutar, i fönster, i hennes rum. Chrissie har sedan länge glömt hur flickan ser ut, så den svarta skepnaden hon ser kan liknas med en skugga. Den är svart, den smyger efter henne för att sedan smälta in i omgivningen när hon vänder sig om. Där det borde finnas ögon finns det två vita glansiga klot som ser ut att rulla i ansiktet på den. Men så fort Chrissie vänder sig om ser hon ingenting där. Skriker får henne öppna ögonen igen och inse att hon tagit ett såpass hårt tag om sina egna överarmar att de blivit blå och hennes händer röda. Hon vänder sig om, på riktigt den här gången, och ser på Ash med en orolig blick. Den kan liknas med sättet ett barn ser på något det bryr sig om. Chrissie står upp, hur länge har hon gjort det? Hon går fram till Ash och sätter sig på knä framför honom, samtidigt som hon ser forskande på honom. Hon har inte den blekaste aning om vad hon borde göra.

Ashton kände blodsmaken i munnen och slutade tvärt att skrika då munnen svämmade över av blod och han tvingades hosta upp blodet för att kunna andas.
Han kände tårarna bränna i ögonen och gnuggade sig i dem tills det började brännas i ögongloberna.
Han hostade igen och såg blodet fläcka ned hans kläder och färga det marmorvita golvet rött.
Han drog ett djupt andetag och tittade sig omkring, plötsligt förvirrad.
Han undrade vart han befann sig och försökte för sitt liv begripa varför han bar en mask. Han drog av den och tänkte precis kasta iväg den då han upptäckte att det satt någon framför honom.
Han ryckte till och stirrade på henne.
Ashton visste inte riktigt vad han skulle göra, han kände inte igen henne alls.
Inte fören munnen fylldes med blod igen kom han ihåg hur han hade fått det, och hur han satt på sig masken i korridoren och följt efter henne, i hopp om att komma ut.
Han harklade sig och sa försiktigt "Chrissie, förlåt om du blev nedblodad, det var inte med flit"
Han rodnade och reste sig försiktigt medan han tittade ned i marken.

Chrissie lägger huvudet på sned, hon vet inte var hon är men han behöver nog hjälp. Han kanske vill ha hjälp av en sån där medicinperson som hennes cellgranne pratat om hela tiden, undersökningar hit och dit.
Chrissie ser på sig själv innan hon reser sig och lägger märke till de blodet som faktiskt fläckat ned henne, har hon stulit det? Blod ska stanna i kroppen inte utanför, speciellt inte någon annans blod.
"Varför blod?" Frågan låter fel, till och med flickan i huvudet konstaterar det. Det är ovanligt tyst i huvudet ändå, som om flickan vill låta henne vara ifred. Fast Chrissie förstår inte varför, flickan är ju hennes vän.