Åren efter (privat)

Mirtha nickade bara, hon undrade vad som skulle hända om hon rörde Hel. Men hennes instinkt sa åt henne att inte testa. Hon drog upp huvan och försvann in i mörkret. Hon såg över området. Hon undrade vart de var. Hon hade aldrig varit här. Inte vad hon visste i alla fall. Hennes föräldrar hade kanske tagit den här vägen när de lämnat henne. Hon suckade, hon ville inte tänka på det nu. Hon la en pil på strängen för att vara beredd. Hon hörde steg långt bort, hon uppfattade dem någon kilometer bort, hon var inte säker på vad som orsakade dem

Snart så somnade Hel, oroligt men hon sov, det brukade vara så. Oroliga drömmar som kastade henne hit och dit, inga som hon kom ihåg sen men som att hon kände att hon borde komma ihåg, något som hon borde minnas men inte gjorde.

Mirtha märkte att stegen kom närmare lägret. hon hörde att det var människor. Hon hoppade ner från trädet och smög fram till Legolas, hon la en hand över hans mun och visade att han skulle vara tyst.
"Vi har sällskap" mimade hon och han nickade. Hon gick fram till Aragorn och upprepade processen och tog fram monnringens

Aragorn viskade tyst hennes namn och visade att hon skulle vara tyst. Hon nickar och ställer sig smidigt upp på fötter men fäller upp huvan. Var de inte fiender så skulle de inte behöva bli rädda eller dö, men hon greppar svärdet men drar det inte utan väntar spännt.

Mirtha tittade upp på männen som klev in i lägret. De båda männen höll krampaktigt om svärden.
"Vi vill ha era pengar" sa mannen och Mirtha tittade på mannen som sagt det. hon fann det bättre att någon av de andra sa något, de hade bättre erfarenhet av sådant här

Hel granskade männen smått roat åt deras krampaktiga tag om svärden, vad trodde de att de kunde utföra egentligen? "Jasså det vill ni? Vad trevligt, tycker du inte?" sa Aragorn roat och betraktade männen och slängde en blick på Legolas.

"Ja väldigt trevligt. Men tyvärr har vi ingen avsikt att ge bort våra pengar" sa Legolas och såg på männen.
"Eller vad säger du Mirtha?" frågade Legolas
"Vill ni ha dem får ni komma och ta dem" sa hon och svingade sina ringar och såg på männen

Hel hade ytterst roat åt det hela på sitt eget smått skruvade sätt. Hon satte sig ner på en sten och fällde tillbaka huvan, "Detta kan bli underhållande, tänkte ni snällt gå eller snällt dö?" sa hon och log sött, fejkat dock men sött och blickade på dem med stora isblå ögon.

Mirtha tittade på Hel och sedan på de båda männen. De såg osäkert på varandra och log sedan stort.
"Vi tar våra chanser" sa han och Mirtha tittade på Legolas som nickade och de drog båda sina bågar och sköt de andra två männen som stod i mörkret och gömde sig.
"Fortfarande säkra?" sa Mirtha som redan hade en ny pil på strängen i samma stund som den första pilen lämnat bågen

"Troligen inte." sa Hel och kastade nochalant en av de knivar ho suttit och fingrat på medans det hela skedde rakt i en av männens strupar och ett gurglande ljud hörs medans han faller död ner på marken. "Din tur, du måste också få ha ditt roliga." säger Hel bredvilligt till Aragorn och gör en gest mot mannen och nickar åt Aragorn. Hon kunde visserligen använda sin kraft, men hon föredrog att bruka vapen, mer rättvist så tyckte hon.