Zayven (PRS)

Ravens flin bibehåller sin sarksam, prästinnan verkar ha blivit osäker på sina förmågor. Hon kanske inte är så fulländad som Raven trott, utan styrd av känslor och rädd för misslyckanden. Det vore en trevlig syn, att hon bröt ihop. Men det hinns inte med, istället dyker två nya figurer upp i rummet, med tanke på öronen är det alver. Raven hade träffat magiska alver förut, de var inte att leka med.

Zyne såg undrande på alverna. Visst var de alver, men inte sådana som där han kom ifrån. Dehär var renare, såg elegantare och smartare ut.
Han rynkade ögonbrynen och höll på att dö av smärtan. Men gav sig inte efter den, utan nickade stelt åt dem.

"Dessa två alver har frivilligt ställt upp för att lägga förbannelsen över er, med tanke på att de inte påverkas på samma sätt som vi andra." Alverna håller i en kedja var, bara en vanlig halskedja. Båda i silver. Menar de allvar? Ska en liten kedja hålla tillbaka henne? Raven, vampyren från Hanto? Knappast.

Zyne bleknade, kedjor hade många funktioner. Fler än man kunde räkna. Vissa var magiska, andra utmärkta vapen. Han såg med neutral min på kedjorna.
Men Zyne var säker på en sak, och det var att han inte ville ta reda på hur de skulle användas.

"Förbannelsen hävs när ni kommer tillbaka från uppdraget." Säger kungen och nu först ser Raven vad som kan vara farligt, det finns en sten på kedjan också. Svagt glödande och den skulle inte ha haft det skimret om det inte var att användas i eldens syfte.
"Förbannelsen innebär att varje gång ni försöker vända tillbaka, eller avsluta uppdraget i förtid. Eller gör andra fel ska kedjan agera med er och effekten... kommer bli en överraskning för oss alla." Förklarar alverna i kör när de trär kedjorna över deras huvuden, nästan genast märker Raven att den är skållhet mot hyn. Ouch.

När den fäst's runt halsen så att den glödheta stenen dränner och tär mot huden. Zyne låter bli att grimasera och ser hatiskt mot alven istället.
Han skulle döda dem allihopa, men först kungen.

Raven svär över att hon ska ta död på hela palatset. Efter att ha bränt ned det där slottet i mitten av slottet, som tydligen ska vara behållaren av det allra heligaste som ska vara bränsle för alla präster, prästinnor och allt annat heligt tjafs. Raven tar inte risken, det ska bort och sedan ska hon ta hand om de förjävliga kungligheterna.

Zyne kom plötsligt på sig själv med att börja fantisera om hur han skulle döda dem alla. Han bestämde vapen, plats och olika fördelar och nackdelar med vissa grepp.
Han hade sin sabel. Och även hundra olika sorters pilar.
Han hans ansikte låg i skuggor, eftersom hans huva höll ljus borta, och lika bra var väl det när leendet som gömde sig där under skulle skrämma vättet ut vem som helst.

Raven undrar egentligen om eld kommer fungera, men det brukar fungera. Om man kan bränna ned kyrkor kan man väl självklart bränna sönder det allra heligaste, kan inte vara så himla stor skillnad. Alverna drar sig tillbaka och prästinnan släpper. Vilken lättnad det var egentligen, men det visar inte Raven.
"Så, var ska vi dra då?" Frågar hon slött.
"Hanto." Svarar kungen, Raven nickar kort. Satan också, ska hon släpa med folk till Hanto? Vad trevligt, inte alls.

Zyne rörde inte en min när spänningen släppte, och han blev fri.
Han blängde på kungen men nickade bara kort åt hans bekännande.
Han hatade Hanto, ett fängelse utan gränser. Som han brukade kalla det.
Han kastade en blick på Blekansiktet, ännu värre var at hon skulle med. Han hade inte tid åt det hära.