Prs mellan mums och Hermione:D

Jag blänger på tjejen från elva. Såå bitchig. Varför jag bryr mig, vet jag inte.

(Jag är hemskt ledsen, men jag hinner inte skriva mer )

Efter att jag har skjutit ett par gånger till lägger jag ner bågen och går till kamouflagestationen. Medan jag sitter och försöker få min hud att se ut som bark sneglar jag på tjejen från tvåan igen. Av någon anledning känns det som om jag tycker lite synd om henne. Jag kan inte ens fatta varför.

(Det är lungt )

"Eric, kan du komma?", frågar jag.
Eric kommer mot mig och lägger armen om mig.
"Kan du hjälpa mig att göra tjejen från elva avundsjuk?", frågar jag. "Söta rara?"
"Visst.", säger han utan att fråga varför.
Han kramar om mig hårt och pussar mig på kinden. Han förstår vad det handlar om: Att jag ser bättre ut än henne, och att jag är en starkare person än henne.
Så jag kan inte låta bli att hånle mot henne medans Eric kysser min kind.

Jag fattar vad tjejen från tvåan håller på med. Hon försöker få mig att bli avundsjuk på att hon har en pojkvän, ett starkt självförtroende och överhuvudtaget ett mycket bättre liv än mig. Men hon ska inte få knäcka mig. Inte än i alla fall. Så jag ler tillbaka och säger sockersött till henne:
"Vad gulliga man kan vara då! Tur att någon ville ha dig i alla fall, trots att du är så himla dryg. Men vi får väl se hur länge det varar."

(Hade glömt bort helt, sorry♥)

"Jaså? Jag kanske är dryg men jag har talang! Gämfört med vissa andra. Jag kan leva på min talang, dryghet är bara bra när vi ska in på arenan. Liksom, kan du göra så här?"
Jag tar en kniv och kastar den rakt i hjärtat på en docka.
Men det känns inte bra att vara så här kaxig mot alla... Det är liksom inte jag...