PRS mellan Sideswipe och Ginny!!!!

Hazel svor för sig själv. Varför behövde hon alltid vara så kall?! Det hon tyckte var realistiskt tyckte andra var negativt.
"Förlåt. Jag menade inte att vara elak. Det jag tycker är realistiskt anser andra som negativt." Hazel tvingade fram ett leende.
"Sorry. Gå du, jag klarar mig."

Jag går tillbaks till mitt rum och in i garderoben. Men istället för att gå in i Ceeths rum sätter jag mig ner på garderobsgolvet.
Jag somnar.

((Vilket händelserikt inlägg! *sarkastisk* XD))

Hazel fortsatte packa upp tills allt var klart. Hon ägde inte så mycket egentligen. Man såg ingen skillnad i rummet.
"Jahapp... Och nu då?" muttrade hon för sig själv. Hennes blick föll på bokhyllan, så hon gick dit och plockade ur en bok. Hazel satte sig på sängen och började läsa.

När jag vaknar igen var det nästan kväll. Jag går till matsalen och sätter mig utan mat.
"Vad är det?" frågar Nick.
"Inte hungrig", svarar jag kort.

Jag somnar fort den kvällen. En drömlös och kort natt.

Hazel åt inte den kvällen. Hon kände sig konstig. Var det verkligen här hon skulle bo? Skulle hon förvandlas till en lika kylig och hård person som Mike Thompson, bara glömma bort sitt förflutna? Bara strunta i sina döda föräldrar och mormor Altea?
Nej, det ville hon inte. Hon ville inte bli en soldat om det innebar det. Hon hade sett med egna ögon hur förkrossad Emmony blivit när hennes bror dött på ett uppdrag. Hade hon gömt all den där sorgen inom sig hela tiden, skulle hon snart bryta ihop. Hazel hade för länge sedan förstått att man inte kunde hålla allt inne, utan måste släppa ut det ibland också. Men här fanns det inte tid eller rum att vädra sina känslor, man tränades till en soldat, skickades på uppdrag och förr eller senare dog man. Hazel ville inte leva så.
Hon somnade med huvudet i boken.

När jag sömnigt går ut i korridoren hör jag röster en bit bort. Jag känner igen Lexs och Mikes röster men den tredje rösten kan jag inte sätta fingret på vem det är. När meningen kommer runt hörnet drar ja efter andan.
"Ceeth..." mumlar jag. Nu har han också fått syn på mig. "Ceeth!" Jag springer emot honom och slår armarna runt hans hals. Han faller baklänges.
Först säger han inget och jag börjar fundera på om jag tagit fel. Men sen så kramar han mig tillbaks.
"Jag har saknat dig", mumlar han i mitt hår.
Jag snörvlar till. "Och jag dig..."

Hazel vaknade med ett ryck. Hon hade ont i nacken av att sova dåligt, och kände sig inte alls utvilad. Hon släpade upp sig ur sängen och försökte göra sig redo på bästa sätt för en dag på banan med Emmony, Peter och Nicholas.

"Hey", säger Ceeth och smeker bort en tår från in kind. "Gråt inte, jag är här nu." Han hjälper mig upp på fötter, vilket visar sig vara svårt för jag vill inte släppa honom.
Lex skrattar. "Det är lugnt Em. Han kommer inte försvinna igen."

((I dunno what to write, don't wanna interrupt your beautiful reunion O.O))

((... -.- plz im bored... Och jag har skickat mail till dig men det är nog lite sent nu...))