Hjältar och Gudar *PRS MELLAN Ginny!!!! OCH AlexZz*

((Good Jag skickar dig ett XD))


Deianeira var så rastlös, att hon bestämde sig för att söka upp en damm och skicka ett meddelande till Alexis. Dotter till Visdomens Gudinna eller ej, det var inte svårt att räkna ut att han inte hunnit längre än till Athen.
Efter en stund hittade hon en vattenpöl. Solens strålar lyste ner på den och bildade en regnbåge. Deianeira satte sig på huk och tog fram en drachma ur sin väska.
"Oh, Regnbågens gudinna, acceptera min bön." sa hon och kastade ne drachman i regnbågen. Det skimrade till runt myntet, som istället för att sjunka ner till botten av vattenpölen upplöstes.
"Alexis Demetriou, Athen." sa Deianeira.
Regnbågens skimrade och flimrade, och en bild bildades på vattenpölens yta.
Alexis, springande med förskräckt ansiktsuttryck, sprang för sitt liv ner för en gata i Athen. Deianeira funderade på att upplösa meddelandet och I-maila senare, men hon sa ändå.
"Ska jag I-maila senare eller går det bra?"

Alexis hoppar genast till och tittar förvirrat omkring sig innan han får syn på Deianeira.
"Igår hade jag trott att det här inte skulle kunna gå, idag är jag inte förvånad." Suckar han och tar sig för pannan. "Nej, prata på du." Säger Alexis och hukar sig en aning. "Jag tror jag är på den ödsligaste gatan i hela Athen." Fortsätter han alldagligt när ingen befinner sig där.

Deianeira himlade med ögonen och skrattade.
"Okej, så här är det, jag är uttråkad till döds, har precis mördat mitt första monster och allt är bara dött utan sällskap."
Hon lekte med en liten pinne, snurrade den mellan fingrarna.
"Du då? Du ser... skakad ut?"

"Träffade bara på spindelkvinnan Arachne alldeles nyss." Säger Alexis. "Fulare varelse får man leta efter." Lägger han mumlande till.
"Men grattis till första vinsten." Grattar han henne sedan.

Deianeira hörde inte grattandet. Hennes ögon vidgades.
"Arachne? Den Arachne?" Hon började vrida sina händer. "Det här är illa."

"Jag tror du förstod så mycket mer av det där påståendet än jag." Säger Alexis menande med ett höjt ögonbryn. Men det kanske handlar om att vilja förstå och inte vara en allmän idiot som retar upp en uråldrig spindelkvinna.

"Hon har inte varit uppe ur jorden på flera hundra år, inte sedan Athena förvandlade henne till spindelmodern..." Mumlade Deianeira, mest för sig själv. Hon hade hört berättelserna om Arachne. För länge sedan, när hon var liten, hade hon haft en hemsk kammarjungfru som skrämt upp henne med historier om att Arachne sökte hämnd på Athenas barn. Till slut hade Euklides avskedat henne, när Deianeira berättat om det.
Och, Arachnes barn, spindlarna, sökte verkligen hämnd på Athenas barn. Om det fanns en spindel inom 10 meters avstånd hittade den Deianeira. Hon hatade de små krypen.
"Du har väl hört myten?" Frågade hon Alexis.

"Menar du den om att hon är den första spindeln, eller den om att hon söker hämnd på, var det Athenas barn?" Frågar han liksom henne och sig själv innan han kliar sig i bakhuvudet. Han blandar ihop sagorna från när han var liten med många andra. Dessutom finns det så många olika att han inte riktigt vet vad han ska tro längre. Men eftersom han nu sett Arachne med egna ögon så kan han väl inte neka till hennes existens.

Deianeira mötte inte Aleexis blick. Hon var tuff och retsam, och att vara rädd för något så litet som spindlar var något hon skämdes för.
"Arachne var en vacker kvinna, som skröt mycket om hur duktig hon var på att väva. Athena, Vävningens Gudinna, blev arg och bestämde att de skulle tävla. Det är oklart vem som vann, men Athena förvandlade Arachne till den första spindeln som straff för att hon skrutit och sagt att hon var bättre än Athena på att väva. Arachne är odödlig, men sedan hon blev förvandlad har hon gömt sig under jorden på en okänd plats. Hon är ett av de uråldrigaste monsterna av alla. Något är riktigt fel..."
Deianeira stirrade på Alexis.
"Öh, jag hoppas jag inte ger dig en panikattack nu, men om Arachne personligen är ute efter dig så är du... Ganska illa ute."

"Jag brukar vara det, har redan gjort det, jag kan göra det igen." Säger han lätt. "Hon verkar iallafall inte gilla ljus." Konstaterar han med samma tonfall och vemsomhelst skulle tro att han tog det här som en barnlek. Inom sig vet han exakt hur stor chansen att han överlever en till attack från den där läskiga saken. "Men vad kan man göra åt det?" Fortsätter han och rycker på axlarna.