Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Thalia såg på de ansikten som visades, och rös till. För ett tag sedan had de varit levande människor...levande barn. Men de hade blivit brutalt mördade, slaktade i ett spel de inte kunde vinna.
Så kom pojkens ansikte upp, Thalia tyckte han stirrade anklagande på henne. Hon slängde en blick på Johanna, men hon såg inte ut att bry sig, men Thalia anade att hon gjorde det.
Hon kände sig förtvivlad, hon hade inte ens vetat vem det var försen han låg död under henne. Han hade bara hoppat på henne och hon hade handlat utan att tänka sig för, hon avskydde vad hon hade gjort.
Båda från nian och tian visades och tolvans kille, sen dog ljuset ut och bilderna försvann. Så det var tolv döda vilket betydde att det vat tolv kvar. Hälften av alla hade redan gått bort under slakten, inom en vecka skulle det bara vara en kvar......
Thalia rycks ur sina tankar då hon hör ett pipande och en silverfalskärm landar framför henne. Först stirrar hon bara på den för hon trodde att den hamnat fel, att Johanna skulle ha den. Men så tycktes inte vara fallet....hon öppnar den långsamt och ser ett stycke bröd.
Hon tar upp det och delar det i två och ger den ena till Johanna, men stirrar bara illamående på sin bit.
Bröd....bröd för att hon hade mördat, bröd för att de var nöjda med henne, hon gillade det inte.

Johanna tog emot brödbiten. Hon började äta lite smått på den. Lite i taget.
"Jag tar första vakten, sov medan du kan. Jag väcker dig om det händer något" sa Johanna. Hon var inte det minsta trött än så länge, och hon skulle bara vara en säkerhetsrisk om hon sov nu ändå. För nu började Karriäristernas jakt på spelare, och de hade inte råd med att bli avslöjade.

Thalia nickar och tvingar i sig brödbiten, den smakar inte och tuggorna känns som sten i munnen. Men hon måste äta, äta för att överleva. Hon kryper ihop på grenenoch drar jackan om sig innan hon sluter ögonen i ett försök att sova. Om inte sova så vila, men vart och vart annat ljud får henne att rycka till och killens ansikte bara stirrar döende mot henne.

Johanna förstår att Thalia inte kan sova. Det kunde inte hon heller när hon gjort sitt första mord. Det är rent av hemskt att se personen man mördat varje gång man slöt ögonen. Deras anklagande blickar, slappa kroppar och blodet som rinner.
Johanna skakar av sig minnena. Nej, hon måste vara fokuserad på nuläget. De hade inte råd med att avslöja var de var nu.
Hon vet inte hur lång tid det har gått när hon hör ett par fötter springa en bit bort ifrån trädet. Johanna griper reflexmässigt tag i yxan hon lagt i knät. Personen är säkert jagad av karriäristerna, men bäst att vara på den säkra sidan. Oturligt nog stannar personen precis under deras träd. Hon ser på det långa svarta håret att det är tjejen från tolvan. Johanna är rätt säker på att tjejen inte har några vapen och att hon inte är förföljd av någon, för hon sätter sig ner och antagligen sluter ögonen. Hon måste vara dödstrött. Men Johanna kan inte låta henne passera. Hon måste kanske inte mörda henne egentligen, men om Johanna vill fortsätta ha sponsorer och inte verka helt lam borde hon göra det. Så hon börjar klättra neråt, ljudlöst. Johanna är duktig på att klättra, efter alla år i ett träddistrikt så borde man nog vara det trots allt. När hon väl når marken slår tjejen upp ögonen, och hon öppnar munnen för att skrika. Men Johanna hinner få tyst på henne. Inte hålla för munnen eller något. Utan att skära av halspulsådern när hon högg till emot halsen. Visst kändes det hemskt och allt när hon mördade henne, men det hade åtminstone gått snabbt. Johanna kollade igenom hennes fickor och hittade en liten sliten leksak. Hon måste ha haft yngre syskon, vilket fick Johanna att må ännu sämre över det hon gjort. Men det visade hon såklart inte.

Thalia sov inte utan stirrade bara rakt fram. Hennes dödande hade nu gått upp till tre, hur många fler skulle det bli? Och det här var annorlunda. Första gången var det självförsvar or en fredsväktare som försökte våldta henne och andra gången var det hennes mormor....ja och det var mer barmhärtigt än att huvudstaden skulle få tag på henne och hon var ändå nära döden.
Thalia suckade och hoppades att alla var i säkerhet. Hon rycker till när hon ser flickan och följer Johanna med blicken och håller sig berädd om hon behöver hjälp. Men det gick smidigt och Thalia hör kanonskottet och hoppar ner från trädet. "Bäst vi går" säger hon tonlöst. Snart skulle luftskeppet vara här och hämta flickan och då skulle säkerligen karriäristerna komma.

Johanna nickar. Hon går därifrån.
"Vi får hitta ett nytt träd" säger Johanna och ser sig omkring. "Om vi hinner innan solen går upp, det vill säga." Hon försöker inte tänka på att hennes mord-hög nyss hade ökat från 5 till 6 personer. Johanna ser när svävaren kommer för att hämta upp flickan.

Thalia nickar och går vid Johanna. "Tror inte det är någon ide." säger hon och nickar mot soluppgången i väst, det var vackert, vackert så det gjorde ont. "Vi bör få tag i något att äta." mummlar hon och stirrar in i solen och ser sen på Johanna och ler lätt.

"Mmm. Vi får väl gå på jakt efter något ätbart" säger Johanna. "Om inte våra sponsorer skulle kunna skicka oss något mer än en brödbit. De kan hosta upp lite sponsorpengar åt oss." De hann ju inte ge förra årets spelare så mycket, så då kunde dom ju skämma bort oss detta året. Och nu när hon kom att tänka på förra årets spel, så kanske det fanns en chans att distrikt 14 kom och räddade dem också?

Thalia nickar och ser sig om, hon väntar på det trevliga pipandet av en fallskärm något som de kunde tänkas behöva. Hon kände sig på ganska så gott humör, det började grynas och hon behövde inte sova försen nästa natt och se hanns ansikte....Ett tjut hörs och så ett brak och några steg framför dem faller Sam med tolvans kille över sig. "Sam" skriker Thalia förskräckt och slänger en av dolkarna mot tolvans kille som snabbt far upp på fötter men blir träffade i axeln.

Johanna reagerar först efter tolvans kille fått dolken i axeln. Instinktivt springer hon emot honom och knuffar ner honom i marken igen, en bit bort ifrån Sam. Han försöker streta emot, men till ingen nytta, för Johanna håller fast honom.
"Försöker du imponera på oss med ett mordförsök på en tolvåring va?" säger Johanna surt. Hon fick sedan syn på kniven han hade i ena handen, den var blodig. Med en kraftansträngning fick hon honom att släppa taget om den.
"Thalia, ta kniven och kolla till Sam" säger Johanna, och ser in i de gråa ögonen, som så hånfullt tittar på henne. Johanna nästan sitter på honom, med fötterna på hans händer och ena armen tryckt emot hans strupe. I den andra armen har hon yxan. Johanna lyfter yxan och hans ögon skiftar från hånfulla till skräckslagna.
"Det här är ett bättre öde, jag lovar" mumlar hon till honom när hon kör yxan i tinningen, vilket orsakar en direkt död. Kanonskottet ekar över arenan.