I will never forget you[SV]

Hur ska jag säga det? Det här skulle lätt kunna vara en riktig bok för det är så HIMLA BRA! I will never forget this♥ Hela mugglis bara måste bevaka!

Bevakar!♥

Tack allihopa! Tyvärr har jag inte hunnit med att göra ett kapitel, dock det bara är bestående av fem meningar...
Men jag gör säkert senare i dag! ♥
Jag älskar er!

Det är okej, ta den tid du behöver. Jag brukar också va så, har bara skrivit "kapitel 5" men sen kom jag inte på nått xD

Jag tycker det verkar AWESOME

omg det här är så bra så jag dör lite ♥

Naw! ♥♥

puss ♥

Kapitel 8 - Sammanträffanden

Jag stirrade ner på tidningen framför mig. Jag ville bara kasta bort den, som Stefan hade gjort med Marcys liv.
Men tidningsrubriken hånade mig. Ung flicka kidnappad. Jag visste inte vem som hade kidnappat henne, men jag visste vem som hade blivit kidnappad. Sarah Fanning.

Jag gick till skolan idag som vanligt, och jag mötte Hanna på vägen.
"Hejsan..." sa jag blygt till henne. Jag var inte arg på henne. Det var ju inte hennes fel att Benny var en idiot.
Jag svalde klumpen som nu började leta sig upp till min hals.
"Hej Ellie" svarade hon och log försiktigt mot mig. Vi började gå, och snart var vi på skolgården. Jag fick syn på Kim och Sarahs pojkvän Matt.
De satt på en bänk och såg sorgsna ut. Hanna ignorerade dem men jag kastade medlidande blickar på dem. "Ellie..." det var Kim som tog till orda.
"Jag ville inte... Du får förlåta mig... För att jag inte stoppade Sarah menar jag..." orden kom flygande ur Kims mun, men jag tystade ner henne.
"Du kunde ingen göra..." sa jag lugnt och såg att Kims blick letade sig till mitt bandage.
Jag log och gick långsamt i väg med Hanna efter mig.
"Varför gjorde du så?" viskade Hanna i mitt öra.
"Alla förtjänar en ny chans" viskade jag, och Hanna log mot mig. "Det där är min gamla Ellie det."
Sedan började hon gå mot klassrummet. Och du är min gamla Marcy.

Jag gick hem själv den dagen. Hanna hade försvunnit strax efter skolan, och jag visste inte vart hon hade tagit vägen. Hem antagligen. Jag svängde in på gatan och fick syn på massor av folk runt Kims hus. När Kim fick syn på mig log hon och sprang fram till mig. "Mamma har vunnit två miljoner dollar!" skrek hon glatt till mig.
Jag skymtade en kvinna som såg fånigt glad ut bland människorna. Antagligen mrs Tumberline.
"Grattis!" sa jag och log mot Kim. Hon log tillbaka. "Följ med in..." sa Kim sedan generöst. Hon puttade försiktigt in mig i huset. Möblerna var vita och svarta, typiska kontorsmöbler. Och helt olikt mitt färglada hus.
"Mamma är så glad..." sa Kim, fortfarande leende. "Hon skrapade lotten, precis samma stund som jag sa förlåt till dig tydligen. Vilket sammanträffande va?" Jag nickade, men skakade på huvudet inombords. När Marcy hade dött var ingenting ett sammanträffande.
---------------------------------------------------------------
Jag tror att det här är det sämsta kapitlet jag har skrivit i denna ff...

Nej, som vanligt var det för bra för att kunna beskrivas ♥♥♥