The Marauders - Always and forever [SV]

IMORGON YES

oki men ändå...

Längtar till imorgon, men stressa inte

IMORGON SMÄLLER DET FÖR TUSAN!

HURRA!!!

JAAAAAAAAAAAA

Kapitel 5
Tillbaks på Hogwarts
September 1994

Natten blev till morgon och det var äntligen dags.
Remus hade under tiden som han legat vaken på natten undrat om de verkligen skulle släppa in honom på Hogwarts nu. Dumbledore, McGonagall, Snape och säkert många fler i lärarkåren visste ju allihop att Remus och Sirius hade varit vänner. Nu när Sirius hade rymt, skulle de flesta (mest Snape) såklart tro att Remus skulle hjälpa Sirius.
Men eftersom ingen hade hört av sig gav han sig ändå iväg till perrong 9 ¾.

Han måste ha somnat i kupén, för han vaknade plötsligt av att han hörde gråt. Gråt och skrik från en ung pojke... han själv. Han hörde sin mors förtvivlade sorg, han hörde Fenrir Gråryggs ylande... han hörde en gammal radiosändning från den första november 1981...
Han öppnade ögonen och hann skymta två skräckslagna ansikten. Vid kupédörren stod en lång varelse iförd huva, och precis framför satt... James?
Remus hann inte tänka, inte på något annat än sina gladaste minnen.
''Vi har blivit animagusar!''
''Ni har vadå?''
''Animagusar! Vi kommer följa med dig varje fullmånesnatt!''
Ett vitt ljus flög ut från spetsen på hans trollstav och dementorn försvann. Tempteraturen i kupén steg genast, och ljuset kom tillbaka.
Pojken som suttit framför dementorn var inte James. Han var mycket lik James... otroligt lik James. Men det kunde det ju självklart inte vara.
Pojken slog upp sina ögon. I samma sekund såg Remus vem det var.
Lily Potters ögon.
Harry.
-Känns det bättre? Frågade den rödhåriga pojken som suttit i sätet bredvid Harry.
-Jaa, sa Harry och kollade sig nervöst omkring. Vad hände? Var är den där... den där varelsen? Vem var det som skrek?
-Ingen skrek, sa den rödhåriga pojken nervöst.
Harry kollade sig förvirrat omrking på ansiktena som oroligt kollade på honom.
-Men jag hörde ju någon som skrek...
Remus sträckte sig efter chokladkakan som låg i hans väska. Han räckte en bit till Harry och sa sedan;
-Varsågod. Ät den, det kommer att hjälpa.
Harry tog emot chokladen, men han åt den inte. Istället frågade han;
-Vad var det där för en varelse?
-En dementor, sa Remus. En av dementorerna från Azkaban.
Alla stirrade på honom, och han visste inte vad han skulle säga. Istället vände han sig till Harry och upprepade;
-Ät, det hjälper. Jag måste prata med lokföraren, ursäkta mig...
Han reste sig upp och gick ut i korridoren.

Harry hade varit nästan precis som Remus väntat sig. Som James sista gången Remus såg honom, fast åtta år yngre och med Lilys ögon...
'Då hade de fel då' tänkte Remus roat när han mindes den där kvällen då de pratat om hur de trodde att Harry skulle se ut. Lily och James hade gissat på att han skulle se ut som Lily, fast med nötbruna ögon...

När Remus kom tillbaka till kupén kollade han på Harry och sa med ett leende;
-Jag har faktiskt inte förgiftat den där chokladen...
Harry tog en tugga och man såg tydligt hur färgen kom tillbaka till hans ansikte.
-Vi är framme vid Hogwarts om tio minuter, sa Remus. Hur mår du nu, Harry?
Remus kunde se att Harry undrade hur han kunde veta hans namn, men han frågade ingenting.
-Fint, mumlade han istället.
Ingen sa så mycket mer under resten av resan.

-Förstaårseleverna hitåt! Hördes Hagrids röst över perrongen. Remus greppade sitt bagage och log. Han trodde aldrig att han skulle höra Hagrid säga det igen.
Han gjorde sig redo för att gå av tåget, fast trängseln var stor. Precis när han skulle gå av hörde han röster;
-Svimmade du, Potter? Är det sant som Longbottom säger? Svimmade du verkligen? Hördes en släpig röst. Remus tyckte den påminde om en annan röst han hört för längesedan, men kunde inte sätta fingret på vad.
-Stick i väg, Malfoy, sa rösten tillhörande den rödhåriga pojken från tåget.
Jaså, var det Malfoy? Det måste vara Lucius röst som Remus kände igen. Det var alltså Sirius kusins son… bara han hade vett nog att inte säga något till Harry om Sirius… ju längre han kunde vara lyckligt ovetande desto bättre.
-Svimmade inte du också, Weasley? Skrämde de hemska dementorerna dig med?
Remus log lite när han insåg sina möjligheter. Första gången han sade till en elev skulle bli till fördel för Harry och hans vänner.
-Är det nåt problem här? Sa han så milt han kunde när han steg ur vagnen.
Pojken, som var mycket lik sin pappa, kollade på Remus med en blick som skulle kunna iaktta en kackerlacka. Han tillade, med en lätt ton av ironi;
-O, nejdå, öh, professorn…
Han flinade som om han nyss vunnit VM i quidditch och stegade sedan iväg med sina omänskligt stora vänner till följeslagare.

När Remus satt sig ner i salen, denna gången med en annan utsikt än han haft förut, blev han varm i hjärtat medan han såg sig omkring. Allt var precis likadant som det hade varit för mer än femton år sedan. Och där… där…
Han kastade en blick mot gryffindorbordet, där Harry hade slagit sig ner med sina vänner. Precis där hade Remus, James, Sirius, Lily och Peter ätit sin sista middag på Hogwarts. Det var där de hade hela livet framför sig, det var där de längtade efter att ta steget ut i världen, det var där de var som lyckligast…
’’Jag har gjort lite research…’’ ekade James röst.
’’Du har bläddrat igenom tidningen, menar du?’’ hade Remus själv sagt.
En kall hand slog plötsligt hårt i Remus mage. Sirius hade varit där. Det var hans fel att inget blev som de hade tänkt. Hans fel att allt var borta…
Dumbledore klingade plötsligt i sitt glas som han gjort så många gånger förut, och reste sig upp innan han började tala;
-Välkomna till ännu ett nytt år på Hogwarts…

Dumbledore berättade om dementorerna från Azkaban som var där på uppdrag av trolldomsministeriet. Han bad eleverna att inte ge dementorerna anledning att göra någon illa.
-Det är posterade vid varenda ingång i skolområdet, sa han. Och så länge de befinner sig hos oss vill jag göra det helt klart att ingen får lämna skolan utan tillåtelse. Man kan inte lura dementorer med tricks eller förklädnader – eller ens osynlighetsmantlar.
Remus tyckte Dumbledore kastade en snabb blick på Harry, och insåg plötsligt att det måste vara han som var ägare till James mantel nu.
-Men nu till gladare nyheter! Sa Dumbledore plötsligt. Det är mig ett nöje att få hälsa två hälsa två nya lärare välkomna i våra led det här året. Först professor Lupin, som mycket vänligt har ställt sig till förfogande som lärare i försvar mot svartkonster.
Remus ställde sig upp och bugade lite tacksamt åt de inte så väldigt kraftiga applåderna som utbröt när Dumbledore sa hans namn. Det var bara Harry, pojken Weasley, flickan med det bruna ostyriga håret och den klumpiga pojken från tåget som applåderade med all sin kraft.
När Remus satt sig ner kastade han en snabb blick mot Snape. Hans ansikte var gulblekt som det alltid hade varit, och nu hade han också ansiktsuttrycken han haft så många gånger förut då James och Sirius kommit nära.

Remus log när han kände den där känslan han haft sju gånger förut. Den där känslan man alltid har när man går ifrån Hogwarts terminsstartsfest – proppmätt, utmattad och med benen tunga som bly.
Utan att tänka började han gå mot gryffindortornet, men hejdade sig snabbt då han såg en pojke från Harrys årskurs kolla förbryllat på honom.
Istället styrde han stegen mot sitt kontor. Han följde Dumbledores vägbeskrivning, men behövde egentligen inte ens tänka på den. Hur många gånger hade han inte följt med James, Sirius och Peter till professor Merrythoughts kontor? Otaliga.

Han steg in. Rummet var inte fyllt av affischer på kända trollkarlar och häxor som det hade varit när Remus var här sist. Det var tomma, kala väggar och rummet såg väldigt stort ut, med bara en säng, en byrå och en garderob. I hörnet stod hans koffert, och han gick dit för att öppna den. Han kände egentligen för att bara rycka åt sig sin pyjamas och gå och lägga sig, men han var ju tvungen att packa upp i alla fall det mesta.
Medan han ställde alla sakerna på sin plats började det åska utanför. Svarta skuggor och varelser iförda mantlar strök förbi utanför fönstret. Det blev frost på rutan och Remus kände en iskall hand mot sitt hjärta.
’’Lily och James Potter döda- förrådda av sin bästa vän.’’
Orden som stått på tidningslöpsedeln den där dagen blinkade framför hans ögon, samtidigt som han hörde Fenrir Gråryggs ylande och sin mors gråt.
-Toppen, mumlade han för sig själv. Jag har fått rummet ovanför ingången där dementorerna vaktar.
Han mumlade några skyddsbesvärjelser, han trodde definitivt inte att de skulle funka så värst bra, men det skadar inte att försöka…
Temperaturen i rummet steg några ynka grader och orden slutade blinka så strävigt i Remus huvud. Han öppnade sin väska, tog ut en bit choklad och åt den långsamt medan han tände en brasa i den öppna spisen.

AZUM!!!

Awesome!!

Ajj... AJJ LAV JO!!
Awesome!