Hogwarts bakom kulisserna: Vänskapsprov & oväntade förhållanden

Awesome
Tja, Mason kan skylla sig själv

Men vadan. Charlie är ju audreys!:O

Visste att Cat var otrogen, men håller med Trezzan Charlie är Audreys :c
Jätte bra kapitel :3

Kapitel 12- Cat
Jag är ledsen. Hur kan jag inte vara det? Mason glömde av vår årsdag. Jag har fortfarande inte fattat det. Jag häller i mig ännu mer whiskey. Musiken dunkar i mina öron och jag dansar mig igenom att folk. Bland dimman kan jag se hur Audrey framför en lång, främling. De ser ut att komma överens bra men jag kan inte se vem främlingen är. Ett sting av ilska slår mig. Jag menar, Audrey är ju tvillingsyskon med Mason. Om jag inte kan hämnas på Mason, kan jag lika gärna hämnas på Audrey. Jag trycker mig fram till dem.
- Har du något emot att jag lånar honom? frågar jag men har dragit iväg med honom innan hon hinner svara.
Jag drar in främlingen i mitten av rummet och vi börjar dansa. Främlingen verkar vara tänd , jag vet inte vad han och Audrey gjorde, men jag gillar det. Precis vad jag behöver. Främlingen trycker mig mot honom och lyfter upp mitt huvud. Han kysser mig och jag kysser honom tillbaka.
- Ska vi gå någonstans mer privat? viskar han i mitt öra.
Jag är för full för att säga nej, så jag nickar och vi går mot sovsalarna. Utanför vår sovsal börjar vi kyssas igen. Jag drar mina händer över hans ansikte och jag får av honom masken. Charlie. Det är Charlie som är främlingen. Vi fortsätter kyssa varandra och jag letar efter dörrhandtaget. Efter en stund hittar jag dörrknoppen och vi kommer in i sovsalen. Kläder åker av och vi lägger oss ner på närmsta säng. Ingen av oss har längre kontroll över sin kropp. Båda två verkar utspela en längtan efter någon annan. Jag vet vem jag längtar efter men vem det är som Charlie trånar efter vet jag inte. Jag inser inte att vi gjort det förrän det är över. Det är just i den stunden som dörren smälls upp.
- Fan också, viskar Audrey.
Mason står bakom henne. Han är likblek. Som om det inte räckte kommer Gwen också. Hon frågar vad de håller på med men sen får hon syn på oss.
- Shit, säger hon.
Jag tittar på Charlie och upptäcker att jag fortfarande ligger tryckt mot hans bröst och vi drar oss snabbt ifrån varandra. Han börjar ta på sig sina kläder och stannar framför Audrey. Han öppnar munnen för att säga något men Audrey vrider bort huvudet, så han går ut. Även Mason vänder sig om för att gå. Jag virar snabbt in mig i ett av sänglakanen och kryper fram till sänggaveln.
- Mason, snälla gå inte! säger jag.
Han stannar och tittar på mig över axeln.
- Det sägs att efter ett år så blir man antingen starkare tillsammans eller så glider man isär. Behöver jag ens säga vilken kategori vi räknas till? frågar Mason innan han går iväg.
Audrey går efter honom. Hon tittar inte ens åt mitt håll. Jag börjar gråta. Vad fan har jag gjort? Gwen verkar inte veta vart hon ska stå. Hon tittar på mig med förvirrade ögon.
- Varför Cat? Varför? frågar hon.
- Jag vet inte. Det bara hände, snyftar jag.
Gwen skakar på huvudet.
- Jag känner dig Cat. Du är smartare än såhär. Hur kan du låta Charlie ta din oskuld? Jag vet att du och Mason tänkte göra det men det finns andra tillfällen! säger hon.
Jag snyftar.
- Han tog inte min oskuld! Det gjorde Mason två månader efter att vi blivit tillsammans, erkänner jag.
Nu blir Gwen ännu mer förvånad.
- Varför har du inte berättat för oss? frågar hon argt.
- Jag kunde inte. Jag är inte någon som har sex bara så där. Det var därför jag ville tro att jag och Mason skulle ha sex på årsdagen, säger jag.
- ”Jag är inte någon som har sex bara så där?”. Du var precis otrogen! Jag kan inte prata med dig just nu, säger Gwen och lämnar rummet.
Jag sitter ensam kvar. Med tunga steg masar jag mig fram till närmsta spegel. Synen är hemsk. Mitt hår är rufsigt. Det blodröda läppstiftet har smetats ut av alla kyssar och mina tårar har fått mascaran att måla svarta streck på mina kinder. Det är alltså såhär det ser ut. Ansiktet hos en otrogen.

kommentera! ni är bäst ♥

Awesome
Jag tycker synd om Cat

Otroligt bra som vanligt! Tycker lite synd om Cat, men hon får skylla sig själv

Åh, stackars Mason </3
Och Cat, hon var ju faktiskt full...

Men awesome!!!!!!!!

Kapitel 13- Gwen
Mitt huvud värker två dagar efter festen. Drama, sprit och ännu mer drama är inte bra för hälsan. Jag ligger i min säng och har en varm handduk på pannan, en sovmask för ögonen och öronproppar för att slippa höra det minsta lilla ljud. Till vänster av mig känner jag hur sängen trycks ner och någon lyfter försiktigt på min mask.
- Hur mår min lilla sjukling? frågar Will.
Jag plockar ur öronpropparna och suckar.
- Jag är bakfull, säger jag.
Han skrattar. Lägre än han brukar, det är min kille det. Tänker alltid på alla andra.
- Festen var var två dagar sedan. Det kan inte vara all sprit som ger dig huvudvärk, säger han.
- Då måste det vara all drama, säger jag och kryper ihop i hans famn.
Will suckar.
- Har de pratat med varandra än? frågar han.
Jag skakar på huvudet. Cat och Audrey har inte pratat med varandra på två dagar. Cat försöker men Audrey lyssnar inte. Jag klandrar henne inte. Jag menar Mason är Audreys tvillingbror.
- De kommer nog bli vänner igen. Hur mår Cat? undrar han.
- Hon börjar inse vad som hänt men det gör inte det hela mycket lättare, säger jag.
Will nickar och ser fundersam ut.
- Kan vi sluta prata om Cat för en stund? frågar han.
Jag nickar sakta.
- Du har fortfarande inte sagt vad du tycker om att få träffa min föräldrar, säger han.
Jag stelnar till. Trodde att det där samtalet bara var fyllesnack.
- Jaså? Har jag inte det? Vet du vad, jag tror att jag behöver en ny handduk, säger jag och försöker kommer ur sängen men han stoppar mig.
- Gwen, du vill väl träffa mina föräldrar? frågar han.
- Självklart, säger jag och sätter mig på sängkanten.
Will ler glatt.
- Bra. Blir Halloween bra? frågar han.
Jag tittar mig förvånat över axeln. Halloween? Skojar han? Det är ju bara en månad dit. Jag behöver mer tid en så för att samla mig.
- Min farmor har sitt födelsedagskalas på Halloween. Hela släkten kommer vara där, ett bättre tillfälle går inte att hitta, säger Will.
Jag känner hur huvudvärken blir värre. Farmor? Hela släkten?!
- Kan vi inte bara träffa dina föräldrar? Det finns ingen mening med att vi ska ta all uppmärksamhet från din farmors kalas, säger jag och fläktar med handen.
Är det inte väldigt varmt här inne?
- Jag har redan pratat med henne. Hon ser verkligen fram emot det, säger Will och kramar om mig bakifrån.
Jag ler. Naturligtvis har han det. Det är min kille det. Bryr sig alltid om alla andra. Jävla Hufflepuffare. Men vad ska jag säga? Att han vill att jag ska träffa hans familj är en bra grej. För det betyder att han är seriös i det här förhållandet och det är en bra grej. Eller hur? Jag är ju också seriös. Eller? Min tankeverksamhet börjar koka över.
- Halloween blir jättebra. Är det okej om jag går iväg till sjukhus flygeln? Jag behöver en huvudvärkstablett. Handduken fungerar inte, säger jag och harklar.
- Självklart. Gillar dig, säger Will och kysser mig.
- Gillar dig med, säger jag och tar min jacka innan jag går ut ur salen.
Cat sitter skräddare på golvet framför eldstaden. Vid ett bord längre bort sitter Audrey och läser en bok. Med sekunders mellanrum tittar hon bort mot Cat. Jag kan se hur hennes ögon lyser av förlåtande men när hon låter blicken glida bort till Charlie, som sitter vid ett bord på andra sidan rummet, kommer hon på varför hon inte längre pratar med Cat. Jag orkar inte med all drama och lämnar därför sällskapsrummet snabbt. Jag tar på mig min ytterjacka och lämnar slottet. Springer så långt bort jag kan. Springer med andan i halsen. Försöker inbilla mig att allting ska bli bra om jag bara fortsätter springa. Kommer fram till sjön men stannar inte förrän jag står längst ut på bryggan. Tittar ner i det spegelblanka och höstkalla vattnet. Mitt svarta hår hänger ner över min mörkblåa höstjacka. Den mörka pälskragen värmer min hals i höstvinden. Någon är bakom mig men jag behöver inte vända mig om för att veta vem det är.
- Följer du efter mig Brighton? frågar jag och försöker hålla min röst stadig.
- Jag var i närheten och såg dig stå här på bryggan. Tänker du ta livet av dig Gwen? Kasta dig i vattnet och låta strömmen skölja bort alla problem, svarar han.
- Du har rätt Brighton. Jag kan inte ändra på hur jag är. Will tycker att det är dags för mig att träffa hans föräldrar men om sanningens ska fram så är jag livrädd. Just nu skulle jag bara vilja slänga mig i vattnet, säger jag men tittar fortfarande inte på honom.
Det knakar i bryggan när han tar ett par steg fram. Jag känner hans armar runt min midja.
- Låt oss då gå tillbaka till hur det var. Jag hjälper dig gärna, viskar han i mitt öra.
Jag blundar.