Hogwarts bakom kulisserna- lyckliga dagar & blödande farväl

Men... Men... Va?

Awesome btw, men... Omg...

Kapitel 15- Audrey
Jag hör hur de pratar men jag kan inte se dem. Framför mig är det som om en tjock dimma har lagt sig. Men jag kan klart och tydligt höra vilka som är i rummet. Mason, Cat och Gwen. Mason sitter och håller min hand. Bredvid honom sitter Cat och Gwen sitter i min fotände.
– Jag kan inte tro det. Vem ska berätta det för henne? frågar Cat.
– Om hon någonsin vaknar upp, suckar Gwen.
– Hon kommer vakna upp! Det skulle inte förvåna mig om hon kan höra oss redan nu. Och om det är någon som ska berätta för henne så är det jag, säger Mason.
– Har du pratat med era föräldrar? frågar Cat.
– Mamma och pappa var och åkte skidor i Schweiz när Filtwick kontaktade dem. De åkte därifrån med en gång så de kan komma vilken stund som helst, säger Mason.
– Vet de om..? frågar Cat.
– Nej. Jag bad Filtwick att inte berätta. Jag vet att Audrey vill berätta det själv, svarar han.
Cat och Gwen suckar. Dörren öppnas och det blir tyst på mina besökare. Steg. Stegen slutar precis vid min säng.
– Vad gör du här? fräser Mason.
– Är hon okej? frågar Casper.
Hans röst är skakig. Som om han är nervös inför någonting.
– Ser det ut som att hon är okej? frågar Gwen surt.
Nu förstår jag varför Casper är nervös. Mina vänner och min bror är som blodtörstiga vakthundar runt mig.
– Du borde inte vara här, säger Cat och låter lite snällare än de andra.
Men bara lite snällare. Helt plötsligt börjar dimman klarna. Den blir tunnare och tunnare. För ett par sekunder är den bara som en hinna framför mina ögon. Rätt som det är så kan jag se dem. Jag ser hur trött Mason är. Han sitter fortfarande i pyjamas. Jag kan se hur Gwens ansikte är rött och svullet. Hon har alltså gråtit. Cats ansikte är också svullet. Men Casper är varken trött eller svullen. Han ser ut som vanligt. Det där ljusbruna håret som jag älskade att dra fingrarna genom. Hans armar som brukade hålla mig varm och hans ögon som var huvudrollen i mina drömmar så många kvällar. Jag har inte drömt om de där ögonen sedan han sa att han inte ville vara med mig om jag behöll henne. Det är då Mason märker att jag är vaken.
– Audrey! säger han och hela ansiktet lyser upp. Hur mår du?
– Bra, antar jag. Vad hände? Är barnet okej? frågar jag.
Hans ansikte slutar lysa.
– Audrey, du fick ett missfall. Det finns inte något barn längre, säger Mason.
Jag lägger en hand på min mage. Den är platt. Inte längre någon liten hård kula. Bara platt. Hon är alltså borta. Jag kommer alltså inte få någon flicka med brunt hår och sammetsgråa ögon. Jag kommer inte få något barn alls.
– Cat, Gwen, Mason. Kan ni gå ut? Jag vill prata med Casper, säger jag.
– Audrey, jag lämnar dig inte med honom, säger Mason.
Jag tittar på min bror med sorgsna ögon.
– Mason, jag har precis förlorat mitt barn. Gör bara som jag säger.
Han suckar men går ut tillsammans med Cat och Gwen. Casper sätter sig på stolen där Mason satt.
– Vad gör du här Casper? frågar jag.
– Jag ville se hur mådde. Jag har saknat dig, säger han.
Jag nickar sakta.
– Jag menar, varför skulle jag inte göra det? Vi är ju fortfarande tillsammans. Trots att alla pratar om att vi har gjort slut så sa ingen av oss att det var över, säger Casper.
– Så du säger att vi har varit tillsammans de senaste månaderna? För det har inte verkat som det. Du har inte någon gång frågat mig hur jag mår eller betett dig som en pojkvän. Du har inte ens tagit ögonkontakt med mig, säger jag.
– Jag var rädd! försvarar han sig.
– Vad tror du inte jag var? Jag gick ifrån en helt vanlig femtonåring till el gravid femtonåring, som dessutom blivit lämnad av min pojkvän på grund av att jag blev gravid. Det kändes som om du skyllde det hela på mig. Men om jag minns rätt så hade du lika mycket med det här att göra som jag, säger jag.
Casper suckar och gömmer ansiktet i händerna.
– Jag vet att det jag gjorde var dumt. Men låt oss lägga det här bakom oss. Låt oss gå tillbaka till vad vi var innan allt det här hände, säger han och håller min hand.
Jag skakar på huvudet.
– Även om jag inte fått det här missfallet så skulle vi gjort slut ändå, säger jag.
– Jaha, och varför det? fråga Casper.
– För jag skulle ha behållit barnet. Om jag inte skulle ha fått det här missfallet så skulle ha fött vårt barn om fem månader och då skulle vi vara slut. Precis som du sa, säger jag.
Han verkar chockad över mina ord.
– Jag tror att jag borde gå, säger han och reser sig upp.
– Jag tror att du har rätt, säger jag.
Casper går ut ur sjukhusflygeln och Mason kommer in. Han lägger sig bredvid mig i sjukhussängen och jag lägger mig mot hans bröstkorg.
– Jag förlorade det Mason. Det är borta, viskar jag och tårarna börjar rinna.
– Jag vet, säger han.
– Jag vill hem, säger jag och Mason nickar.
– Självklart. Vi åker hem så fort mamma och pappa kommer. Försök sova lite.
Jag nickar och stänger mina ögon. Framför mig ser jag bitar av drömmen. Hur jag springer genom trädgården. Hur hon dansar framför spegeln. Flickan med det bruna håret och sammetsgråa ögon. Flickan som är borta. Flickan som jag aldrig kommer få.

Att ni ens kan tro att jag skulle döda Audrey!
Men super roligt att ni tycker om mina karaktärer!
Hoppas ni tycker om det här kapitlet!
kommentera, berätta, älska! ni är bäst ♥

Omg, tack å lov :_:
Hihih, koma. : >

Tack å lov.
Jag hade aldrig förlåtit dig, tänkte nästan hota med att sluta bevaka men jag kunde inte x) ♥

Yeeeeees!!! Hon var inte död!!!

Men... bebisen? Jag ville ha den bebisen!!!

aja, bra kapitel!!!

This so hard ♥

Me too... Särskilt om det viade si gvara en brunhårig flicka med sammetsgrå ögon.
Nu kommer nästa stora fråga; Vem skadade Audrey? För det måsteväl någon ha gjort, efter som att hon blödde så ifrån benet?

Blödde det inte för att det var ett missfall?

jo det blödde eftersom hon fick missfall.

fortsätt kommentera för mer kapitel, har fortfarande några kvar av just den här historien!

Oj, jag hade läst fel. Trodde att blodet kom från benet.