Legend of Mato (The last airbender spoof)

Sokka är ju lite mera korkad än Aang.
Sokka är Mr Dummare som jag tror är Tanako
Katara är ju också med!
Sokja är knäpp och Tanako är en skämtare

AnMel jag har för många kapitel klara redan för att ge upp nu. Det kommer att bli tre säsonger faktiskt. Detta är bok 1, Jord. Tack åter igen för din awesomness som följer detta stackars gäng på allt min hjärna sätter dem i..nästa kapitel är verkligen en blandning sorg och glädje..

miss-somebody - Tanako är min favoritkaraktär faktiskt haha älskar honom xD Han är så skön på något sätt och värre blir det xD

Yey, älskar när det blir värre

Det gör jag med. :3 Och jag känner på mig att det kommer bli helt otroligt!


Tanako är min favoritkaraktär också. Jag brukar alltid fästa mig vid en karaktär redan innan jag ens fått veta mer om honom/henne. Jag behöver bara läsa namnet en gång innan jag fastställer att det är min favorit. Det blir som en magkänsla, och den brukar oftast ha rätt. ^^

Tanako är den där vännen som inte är speciellt mycket men som verkligen vet hur det är att ställa upp för dem som är viktiga för honom. Han är den där som inte är speciellt stark eller mäktig men som vilar på något ännu viktigare; tillit och äkta vänskap. Jag gillar honom faktiskt.

Mato är mer en tolkning av mig själv faktiskt. Alla författare har minst en eller så sätter dem ut lite i olika karaktärer. Mato har förlorat folk som betyder mycket för honom, han är rätt förvirrad men han har mycket ansvar på sina axlar. Han mår inte alltid så bra men tillsammans med sina vänner stärks han. Han är pålitlig och ibland modig på ett dumdristigt sätt.

Yuuka är den lugna och eftertänksamma. Han är lite emo kan man säga men ändå rätt smart. Han tänker innan han agerar och han är rätt tystlåten av sig och lider av sin blyghet. Tanken är att han ska fylla in där de andra inte riktigt agerar som de borde.

Sen kommer en till med i gänget men mer ska jag inte säga

Yuuka är min favvo.
Fäster mig också vid nån innan jsg fått reda mer om h*n!

Wow, den är jättebra!

Åhh supertack. Nu är det dags snart att lägga in lite mugglisar men jag är snäll, postar ett kapitel till men sen får det vara bra så att den som inte hunnit kolla hinner läsa alla 3 nya kapitlen.


Kap 6

Sorgen låg som ett täcke över jordkungarikets landskap. Trots att en hel vecka hade gått så hängde fanor fortfarande på halv stång. Tanako hade nästan inte pratat med någon på hela första veckan och var fortfarande vid vissa tillfällen okontaktbar. Mato stod framför den överdrivet stora spegeln i det rum som han fått låna. Han kammade det långa bruna raka håret lätt bakåt och rättade till de kläder han fått låna inför begravningen. Ett par mörkgröna sidenbyxor och en ett brunt linne med guldsydda detaljer täcktes av en lång kappa i ljusare gröna färger. Han satte upp håret i en hög hästsvans. Genom den smala dörren klev samma kvinna in som ropat in Tanako dagen då kung Noma avled. Hon bar på en mörkgrön sidenask med jordnationens symbol inbroderat i samma guldfärger som detaljerna på hans kläder. Hon öppnade försiktigt asken och tog upp två vristband i samma färgtema samtidigt som hon i ett försök att se något glad ut, vänligt sa;
”Dessa tillhörde Avatar Chino, jordnationens senaste reinkarnation i ledet.”
Mato såg förundrat på henne och de fantastiska vristbanden. De hade inskriptioner inbroderat i tecken som han inte förstod.
”Det är otroligt.” var allt han i stunden fick fram.
”Vi har pratat och vi vill att du ska bära dem under begravningsceremonin.”
Mato slog ihop nävarna och bugade artigt. Egentligen ville han inte ta emot dem, inte ens låna dem en liten stund. Han kände sig inte värd dem samt att anledningen till att bära dem var ytterst olustig.
”Jag tackar ödmjukast för tilliten. Jag återlämnar dem direkt efter ceremonin.”
Kvinnan nickade artigt och ställde ifrån sig asken på bordet under spegeln innan hon lämnade rummet lika försiktigt som hon klivit in. Mato gick fram till bordet och lyfte upp asken. Med värdighet och respekt inför ägodelen till ett av sina tidigare liv, lyfte han försiktigt upp dem och trädde dem runt handlederna. Mato kände hur rummet började snurra och hur han sakta tappade balansen. Han föll bakåt och landade handlöst på golvet.

Ett starkt ljus trängde sig in innanför ögonlocken på honom, ett ljus som var mer än naturligt. Framför sig såg han siluetten av en kraftigt byggd man, en krigare. Mannen liknade farbror Noma en aning fast han såg både yngre och mer välvårdad ut. Det korta kritvita håret var uppsatt i en hästsvans och en lång klädnad, liknande den han själv bar, prydde hans kropp.
”Mato, det finns bara en väg fram. Det finns inga genvägar i denna uppgift.”
Runt omkring honom och den främmande mannen, gestaltade sig natur utan dess like. Det vita skenet lyste upp miljön i starka neonfärger. Mato betraktade mannen och detaljerna på honom i hopp om att få något svar på vem han var.
”Vilken väg är å den rätta?”
Den främmande gestaltens röst var dov en kraftfull Hans blick var lugnande men bestämd och hans rörelser lika så.
”Det tog mig flera år att inse vilken den rätta vägen var. Du kan inte finna en rätta vägen om du inte gått fl de första gångerna. Lita på dem du har omkring dig och finn den rätta vägen. De som lämnat oss kommer inte att återvända för att vi stänger in oss i sorg. Vi måste lära oss att hedra dem och minnas dem men kämpa för de levande. Mato, du måste återvända nu men glöm inte bort det jag sagt.”
Mato noterade straxt därpå att mannen burit lika dana vristband som de som han själv skull få äran att bära under ceremonin. Ljuset blev allt svagare och åter igen kände Mato hur han tappade greppet om marken han stod på.

Han slog upp ögonen och kände till sin stora förvåning att någon ruskade på honom. Den suddiga blicken blev allt klarare.
”Tanako...” viskade han samtidigt som han satte sig upp och ruskade på huvudet för att åter få fullt medvetande.
”Vad hände Mato?”
Mato reste sig upp och kände hur han inte riktigt återfått balansen. Han slog sig ned på sängkanten och såg frågande på Tanako.
”Jag är inte riktigt säker men jag har mina aningar.”
”Ja vll inte vara otrevliga och avbryta dig men vi måste bege oss nu. Ceremonin börjar snart.”
Mato reste sig upp och följde sin vän ut i den stora salen.
Begravningen skulle äga rum utomhus och kistan skulle bäras utav sex män från jordkungarikets soldatstyrka. De sex utvalda stod på varsitt led bredvid varandra, tre på ena sidan och tre på den andra. Den äldre kvinnan tog tag i Mato och Tanakos händer och placerade dem framför soldatledaren men bakom Kung Nomas fru och barn där Yuuka redan stod. Mato var nervös och undrade varför han fått en så pass stor del i ceremonin. Hade han själv fått välja så hade han stått med jordnationens befolkning och bevittnat det hela på håll. Tillsammans vandrade dem på led ned för kullen och möttes av ett folkhav sörjande människor. Nere vid kullens slut stod den stora stenkistan som skulle bäras mot begravningsplatsen. Det kändes som en evig vandring och Mato ansåg det nästan lite osmakligt att visas upp på detta sätt. Han slöt ögonen och hoppades på att det snart skulle vara över.
Framme vid begravningsplatsen hängde fanor och en hov specialinbjudna människor väntade högaktningsfullt vid en gräsplätt. Den äldsta munken från södra lufttemplet, eldförsten med familj samt norra vattenstammens ledare stod där placerade i en halvcirkel. Mato undrade vart kistan skulle placeras och funderade på om det verkligen var värdigt att bara ställa den på en kulle. Bärarna ställde i takt ned kistan. Det såg så lätt ut. Mato förstod nu hur allt skulle gå till. Han ställde sig artigt bredvid Eldförsten och hans familj, som han tidigare samma morgon blivit hänvisad att göra. Efter att tre trumpetare spelat en kort fanfar, klev en äldre man från jordkungariket fram. Mato lyssnade till hans visdomsord och smäktande tal till den bortgångne kungen. Han förundrades över hur någon orkade stå och prata i en stund som denna samtidigt som han skrämdes av eldförstens känslokalla ansiktsuttryck. När den äldre mannen talat klart klev de sex krigarna fram till kullens mitt som för stunden endast var en tom yta. Samtidigt drämde de kraftigt till med ena foten i marken och en massiv mängd jord, format i en rektangel, flög upp och svävade nu över marken. De förde med handrörelser jorden åt sidan och placerade den bara några meter bredvid. Sedan klev de ned en bit till kistan och placerade sig tre och tre på vardera sida om den. På samma sätt stampade de i marken och kistan lyfte sakta från marken. Som tidigare dirigerade dem med händerna i vilken riktning kistan skulle tas. De sänkte armarna och sänkte försiktigt ned stenblocket som innehöll stoftet av den avlidne kungen. Åter ställde dem sig bredvid den rektangulära jordhögen och upprepade denna procedur. Denna gång formades det som såg ut att vara en tjock, massiv, uppriven gräsplätt till pulvriserad jord. Med samma försiktighet förde dem jorden över kistan, bugade artigt och lämnade i takt kullen. Mato rös. Han hade haft sina aningar men aldrig hade han trott att det skulle gå att genomföra med sådan elegans och vördnad.
Den äldre man som tidigare talat klev åter fram.
”Det är med sorg som jag begraver en kär vän och detta rikes kung då han aldrig fick leva och se en värld åter i frihet. Det är med sorg som vi efter denna stund, åter kommer att behöva gå tillbaka till en vardag i förtryck och sorg. Inte bara över en förlorad ledare men även över den diktatur som gör det omöjligt för våra barn att växa upp i harmoni och trygghet. Jag vet dock att hoppets loga ej har slocknat för Avataren har återvänt.”
Mato rös allt mer. Folkets jubel dånade och åter spelades en kort fanfar, denna gång i dur.
”Avatar Mato, träd fram.”
Mato tvekade och vände snabbt blicken emot Tanako. Han såg nervöst på sn vän och hoppades på att han skulle säga något betryggande. Eldförsten sneglade åt Matos håll och placerade vänligt sin hand på hans axel.
”Gå fram du, de behöver dig.”
Jublet gjorde det omöjligt för Mato att höra vad eldförsten sagt men han hade anat det nästan direkt.
”Men du förstår inte, jag kan inte. Jag har rymt från Djuans hålor.”
Eldförsten såg med förståelse på Mato.
”Du är i säkra händer här du är inte ensam.” svarade han säkert.
Mato tog några små steg fram och sträckte upp ena handen. Han vinkade artigt åt folket. Vinden tog tag i hans klädsel och hår och två lite för korta slingor föll ned framför ögonen på honom. Han gladde sig åt den enorma tillit som folket hade till honom men skämdes över den uppmärksamhet han fått i en stund som denna. Tanako torkade en tår och log för första gången på länge.

Inte i palatset hade det dukats upp till långbord. Jordkungariket hade alltid ställt till med fest i kungligheternas ära då de ansåg att det var viktigt att skilja på sorg och ära. Mato var upptagen med att byta om till en enklare klädsel i kungarikets ära. Han drog ur den hårt uppsatta tofsen och placerade den på bordet. Han tog försiktigt av sig vristbanden och placerade dem på samma sätt som de legat tidigare i den lilla asken. Det knackade på dörrkarmen och Mato vände sig hastigt om.
”Tanako, förlåt jag visste inte att dem skulle säga något ja..”
Tanako avbröt och sken upp som en sol.
”Skojjar du eller? Detta är et bästa som kunde hända. Du gav dem hopp. Det är precis vad det här folket behöver. Dessutom så tror jag att du vunnit några extrapoäng hos eldnationen.”
Mato smålog och satte sig sedan på sängen. Tanako lugnade sig och placerade sig bredvid honom.
”Vad var det egentligen som hände förut? Innan ceremonin?”
Mato visste att frågan åter skulle dyka upp och han hade förberett något som liknade ett svar.
”Jag vet inte riktigt men jag tror att jag på något sätt kom i kontakt med den senaste jordavataren.”
Tanako log stort och kastade sig upp ur sängen.
”WAW VA TUFFT!”
Mato stirrade irriterat på sin vän.
”Nu har du helt missuppfattat allt. Hör här nu, jag gör inte något utav detta för att det är coolt, jag bad inte om att detta skulle ske och jag tycker verkligen inte att et finns någon anledning att verken berätta det för någon annan än dig.”
Den unge jordbendaren suckade och såg skamset på Mato.
”Förlåt Mato, det är bara det. Jag har också ansvar vilandes över mina axlar. Jag vet inte om du hörde det men ... farbror Noma har överlämnat utbildningen till mig. Jag ska lära dig jordbendning Mato.”
Mato som efter sitt utbrott sänkt huvudet och fixerat blicken i marken, höjde den åter i Tanakos höjd.
”Då är det bäst att vi sätter igång snarast för vi har ont om tid.”
Tanako nickade.
”Men först ska vi äta middag i farbror Nomas ära.”
Mato reste sig åter upp och gick emot utgången till den stora salen.
”I Kung Nomas ära..” viskade han.

Mato vaknade morgonen där på av att det knackade på dörren. Dörren öppnades försiktigt och Mato kunde skymta Yuukas huvud.
”Mato, får jag komma in?”
Den nyvakna avataren satte sig långsamt upp och gned sig i ögonen.
”Visst, vad är klockan?”
”Tio tror jag men Tanako sover fortfarande så du är inte sen eller något. Det är utanför poängen. Jag tänktke fråga dig vem du hade tänkt att ha som lärare i luftbendning.”
Mato som fortfarande kände sig desorienterad nog och kände sig mer eller mindre halvsovande, ansträngde sig för att inte låta oförskämd i sitt svar.
”Yuuka jag har inte tänkt så långt ännu. Jag vet inte ens hur lektionerna idag kommer att se ut.”
Den unge luftbendaren såg gladare ut och betydligt mer välvårdad. Hans svarta hår var utkammat och tovorna var nästan helt borta. Kläderna hade tvättats och hålen hade sytts igen. Det märktes att han mådde bättre. Han log vänligt och sträckte på sig.
”Ok du har rätt, en sak i taget.”
Mato sjönk ned i sängen och drog täcket över huvudet.
”Kan jag få klä på mig så möts vi där ute.”
Yuuka tassade försiktigt ut ur rummet och stängde försiktigt igen dörren. Han log och visslade på en barnslig melodi som han lärt sig i templet som liten och som använts för att störa sin lärare.

Informationen hade nått södra vattenstammen. Avataren levde och han hade för första gången visats upp. En budbärare knackade försiktigt på dörren till Kunis enkla boning. Den äldre kvinnan öppnade försiktigt dörren. Hon var dock mer lättad när det knackade eftersom diktaturens män inte var kända för sin artighet. Hon sneglade försynt på mannen som hon så väl kände igen som en budbärare.
”Åh unge man, Säg att du kommer med goda nyheter.”
Mannen log stort.
”Det gör jag frun, eller ja. Både jag och nej. Jag söker Kyu.”
Kyu som hörde sitt namn och ville göra sin moder tryggt sällskap då främmande äntrat deras by, såg oroligt på honom. Hon hade dock hört att det var delvis positiva nyheter som han kommit med men var det rätt nyheter?
”Er son lever och han befinner sig i jordkungariket med den nyligen avlidne Kung Nomas familj.”
Kyu föll i tårar. Hon var lättad och ett leende spred sig på henne läppar. Hennes mor omfamnade henne stort och vände sig sedan mot mannen.
”Och de dåliga nyheterna?”
Han såg förvånat på kvinnan som uppenbarligen valt att lyssna på halva meningen.
”Kung Noma har avlidit.”
Kuni ansträngde sig för att visa den medkänsla som hon faktiskt kände någon stans inom sig men det var svårt att känna sorg i en stund om denna.
”Ge jordkungariket våra kondoleanser. Tack för att ni kom.”
Mannen stod kvar i dörröppningen och harklade sig en aning. Kyu smålog och rotade med handen i sina fickor.
”Här, vattenstamspengar är kanske inte värt något i huvudstaden men dessa mynt är allt jag har på mig just nu.”
Inga pengar i världen kunde beskriva den lyckan hon kände över vad hon precis fått veta.

Jättebra, spännande, sorgligt och underbart!
Jag tror att jag har berömt dig så pass mycket att jag inte har något mer att säga. Det är helt enkelt perfekt!

Sitter och funderar på hur fasen jag ska skriva en speciell del i kap 23. Har fått torka på hur man beskriver en sån awesome scen liksom som jag tänker på xD

Tack åter igen sötnosen! ♥