Dark Paradise [SV]

taaack!

Megafoxiesupermegajättebra!

thx!

Suuuuper, otroligt jätte awesome!
Men om hon dricker hans blod... Och det är samma sak som i The Vampire Diaries, så vet jag vad han... Planerar xD

Tackar! ja, vem vet? Klaus har alltid något fuffens för sig...

meeeeeeeeeeeeeeer

har skrivit halva kapitel 6, så det borde komma upp riktigt snart

jaaaaaaaaaaaaaa

Hello guys! Hur är det med er? Själv mår jag riktigt fint, till och med solen har kikat fram lite nu och då på senaste tiden. Hur som helst, så har jag lagt ut min fanfic på ff.net också, men där är endast epilogen än
Hur som helst så skulle jag uppskatta lite kritik, men inte för mycket eftersom jag är en person som sällan tål kritik, låter konstigt att jag vill ha kritik då inte sant? men jag vill utveckla mitt skrivande som ni kanske förstår - don't judge me Enjoy your chapter!



Chapter 6 - Caroline?

Om det var något som jag hade skräck för så var det döden, jag var rädd över vad som skulle hända då allting blivit svart. Skulle man endast ligga där, i ett evigt mörker utan att kunna röra på sig eller se något. Annars var jag en modig tjej som inte var rädd för småkryp, stora kryp eller ens människor som försökte se skrämmande ut. Men Klaus, jag vet inte riktigt varför, jag var inte precis rädd för honom men det var något med honom som på något sätt skrämde mig.
Hans blod hade inte smakat så hemskt äckligt och han hade varit varsam med det hela. Hela situationen var äcklande, men såret på mitt knä läkte med ens, vilket var en stor lättnad.
”Tack”, viskade jag då han dragit bort sin arm. Såret som han bitit upp på handleden försvann och han satte sig ner bredvid mig lutandes mot trästammen bakom oss.
”Ingen orsak”, svarade han lugnt. ”Jag hörde något om att du och Mike skulle på semester.”
Så klart att han hade hört om det där med båten, det förvånade mig inte alls. Han visste säkerligen allt om alla. Jag nickade stumt och tittade ner på mina händer, jag hade inget mer att säga åt honom.
”Vad är det, du ser inte precis nöjd ut”, konstaterade han allvarligt och tittade mig rakt i ögonen. Om jag hade stått skulle säkert mina ben ha vikit sig så mycket så att jag klumpigt skulle ha fallit ner på marken med en duns.
”Det är inget..”ljög jag.
”Du ljuger”, sade han enkelt. ”Det är lättare då du är ärlig, det passar sig inte när du ljuger.”
Jag log generat och önskade nästan att Mike skulle komma och hitta oss så jag inte skulle behöva tänka opassande tankar om Klaus.
”Jag vet inte ifall jag verkligen vill åka”, sade jag till sist. ”Det är mitt sista år på Hogwarts...”
Klaus nickade och tittade rakt framför sig, det verkade som om han tänkte intensivt.
”Varför behöver du stenen?”frågade jag rakt på sak. Jag behövde inget mer av hans söta leenden eller sexiga ögonkontakter. Mitt nästa mål var att få honom irriterad så att jag kunde lämna platsen utan samvetskval.
Klaus drog på munnen och log snett. ”Det kanske du får reda på senare.”
”Jaha”, svarade jag enkelt och ställde mig upp. ”Jag måste gå nu.”
Klaus var snabbt på fötter, så nära mig hade jag inte vetat att vi varit. Jag kunde känna hans doftande andedräkt mot mitt ansikte. Jag blev förstelnad och kunde endast stirra tomt på honom, han var för perfekt, det var inte rättvist!
”Vi kanske ses senare?”föreslog han och drog till med sin brittiska accent.
”Eh...tror inte det, jag åker i morgon”, sade jag dröjande och tog undvikande ett litet steg bakåt i ett försök att få ordning på tankarna.
”Kanske det”, svarade han mystiskt. Jag blev förvirrad, vad talade han om?
”V-va?”sade jag förvirrat utan att märka att han hade tagit steget närmare mig igen. Han visste att hans perfektion fick mig att bli förvirrad och att hela hjärnan kändes luddig, den idioten!
”Vi ses, Caroli...”han stannade mitt i ordet och blinkade till innan han tog ett steg bakåt.
”Caroli... Caroline?”sade jag förvånat. Han kliade sig i avvärjande i nacken. ”Vem är Caroline?”
”Ingen”, svarade han genast. Hans tonart hade ändrats, den arroganta, mystiske Klaus var tillbaka med ens. Jag hatade då hans humör svängde sådär! ”Jag måste gå nu.” Han vände sig om och började gå.
”Klaus!”sade jag högt efter honom. ”Vem är Caroline?” jag lät desperat på rösten, så olikt mig. Varför brydde jag mig ens? Jag borde ju vara nöjd över att han skulle gå.
Han vände sig om och tittade mig rätt i ögonen. ”Det kanske du får reda på en dag.” Det var allting han sade innan han var försvunnen. Han hade lämnat mig och jag hade massvis av tankar över något som jag inte ens hade att göra med. Att alltid den idioten skulle lyckas...

XxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxX

Hur alltid McGonagall lyckades plocka upp mig då jag var på väg in genom halldörrarna så hade jag ingen aning om. Det var ganska konstigt faktisk, lite skrämmande till och med. Något som förvånade mig ännu mer var det att hon inte var arg över att alltid hitta mig på ingående, men hon såg ganska trött ut i alla fall då hon fick tag på mig.
Klockan var ändå så pass mycket att de flesta eleverna var på väg till frukosten, hur natten hade gått så snabbt hade jag ingen aning om. Hade jag verkligen befunnit mig ute i skogen med Klaus så länge? Jag hade ju förstås gått långsamt tillbaka eftersom tankarna på denne mystiske Caroline som han tänkt kalla mig för fortfarande var kvar i huvudet. Jag skulle förstås ha svar på den frågan, så pass envis som jag var.
”Caitlyn”, sade McGonagall långsamt då hon stannat mig då jag tänkt gå in i stora salen. ”Jag måste tala med dig.”
Mitt hjärta hoppade till, hade något hänt? Hade Klaus ändå hoppat över min idiotiske bror och dödat honom? Oddsen var stora, men enligt McGonagalls tonart så lät det inte som om det var så allvarligt.
”Ja professorn?”frågade jag och log lite försiktigt. Det var sällan som man såg McGonagall le, hon hade nog aldrig givit mig ett leende, men jag klarade mig fint för det.
”Det har hänt vissa ändringar”, berättade rektorn långsamt. ”Jag har redan talat med din bror.”
”Vad menar ni?”frågade jag förvirrat. Vad då för ändringar?
”Det hade blivit något fel i bokföringen, du och Mike skall inte åka med båten”, berättade McGonagall. ”Så ni får gå ert sista år på Hogwarts i alla fall.”
Jag kände hur lättnaden gick igenom mig, jag hade aldrig trott att jag skulle känna på det sättet. Men så var det, jag hade aldrig velat åka egentligen. Mike borde däremot ha gjort det, men inte jag.
”Jaså?”sade jag lite för glatt. ”Okej, men vad...bra då.”
McGonagall tittade på mig över sina smala glasögon innan hon önskade mig en fortsatt trevlig dag och gick. Jag kunde ha hoppat och skuttat av glädje, men då skulle nog de stirrande förstaårseleverna ha blivit mer förvirrande än vad jag var. Jag är fullt seriös, om ni skulle slå upp ordet 'förvirrad' i en ordbok så skulle ni hitta mig där, mitt namn precis bredvid förklaringen och sedan en stor avlång bild med mig på.
”Caitlyn!”utbrast Summer innan ett par armar omfamnade mig. Jag ryckte förvånat till, hade hela Hogwarts redan hört den goda nyheten? ”Mike berättade.” förklarade hon då hon släppt mig och sett min oförstående min.
”Åh.. jasså, det gjorde han”, sade jag dröjande.
”Mår du bra?”frågade Cassie oroligt och spände blicken på mig.
”Så klart, varför skulle jag inte göra det?”frågade jag som om det vore en självklarhet.
”Nej inget...”svarade Cassie, fast hon fortfarande såg oroligt på mig. Det förvånade mig inte, Cassie spenderade mycket tid uppe i spådomskonst tornet, vilket jag verkligen inte förstod mig på. Hon var väldigt vidskeplig av sig och hade faktiskt lyckas förutspå två hela saker i mitt korta liv. Ena var att jag skulle falla i sjön då killarna knuffade mig på femte året och andra var under G.E.T examen, då skulle en flock ödlor komma ut springandes ur troférummet. Det var en händelse som jag hade skrattat mycket åt. Men det var ju redan gammalt, men det gick alltid att skratta åt då jag påmindes om det.
”Vi måste ju fira det här!”utbrast Summer, hon var visst mer uppspelt än vad jag var. ”Men först...frukost!”
Jag himlade med ögonen, Summer kunde vara ganska humor ibland. Hon hade sina stunder då hon bara var en total 'blondie'. Det hade vi väl alla, tro det eller ej, men även jag.
Vi satte oss ner i Ravenclaw bordet, jag och Cassie på en bänk med Summer kvittrandes om ditt och datt framför oss. Jag kunde ju inte precis klaga heller, hon var rolig att lyssna på.
Mina tankar kunde ändå inte skingras, hur mycket jag än ansträngde mig. Antingen tänkte jag på Klaus – hur perfekt och mystik han var, eller på denne Caroline. Om jag skulle slå upp det i biblioteket så skulle jag förmodligen inte få något resultat och Klaus vägrade ju tala om det. Nog för att jag endast hade frågat honom en gång...
Med allt tänkande på Klaus så dök det en ny förfrågning upp i mitt förvirrade sinne. Hade hybriden något med att min och Mikes 'semester' inte blev av? Han hade ju i princip försagt sig redan en gång ute i skogen, men då hade jag ju inte varit tillräckligt uppmärksam för att orka bry mig något mer om det.
”Vad har du gjort med knäet?”
Cassies röst väckte mig ur mina djupa tankar då vi var på väg till sällskapsrummet. Jag tittade snabbt upp och bemöttes av hennes genomträngande blick.
”Oh”, sade jag snabbt och tittade ner på mitt högra ben. ”Jag skrapade upp knäet lite bara, det är inget farligt.”
Jag kunde vara bra på att ljuga om jag så ville, fast det alltid fick mig att få skuldkänslor. Varför hade jag ens ljugit för dem? De var mina bästisar, jag borde väl ha berättat för dem vem denne riktige Klaus var egentligen och att han inte var som jag hade förklarat för dem dagen då vi åkt med tåget.
Alla hade man ju sina mystiska stunder och jag hade en konstig känsla av att mina endast höll på att börja...



Så ha det bra nu och så ses vi i nästa kapitel

SKITBRA!