Mugglarmagi [SV]

Aweaome!!!

azum!

Tacktacktacktacktacktack!!♥♥♥
Här kommer ett långt kapitel! Jag hoppas att det blir lite bättre än de senaste

Kap 8 Diagongränden

Jag satt på en bänk med ansiktet i mina händer och tog ett djupt andetag.
”Så jag är en häxa?”, frågade jag.
”Ja”, svarade Fred.
”Och jag fick det genom enhörningsbett, egentligen skulle jag ha varit mugglare, som ni kallar de som inte har magiska krafter, om enhörningen… inte bet mig.”
”Ja”
”Det ger mig vanliga krafter, fast…”, jag stängde munnen.
”De kan vara kraftigare och mer oförutsägbara än vanliga krafter. Därför måste du lära dig att kontrollera dem. Det är ytterst ovanligt att mugglare får krafter av enhörningsbett, därför vet vi inte så mycket om det. Senast skedde det för mer än 400 år sen, vad vi vet.”, fyllde Fred i.
Jag hade inget mer att säga, det var bara för mycket. Det här var antagligen den konstigaste dagen i hela mitt liv.
”Vi måste till Diagongränden nu, tror jag”, sa Fred efter ett tag.
”Diagongränden?”, sa jag trött.
”Där ska vi köpa alla saker till ditt skolår”, sa han och reste sig upp.
”Men jag har inga pengar med mig”, sa jag.
”Oroa dig inte över det! Kom”, sa han glatt.
Jag reste mig trött upp och följde efter honom mot en liten pub som satt ihopklämd mellan två affärer. Jag läste på den gamla nötta skylten.
”Den läckande kitteln”, sa jag tyst för mig själv.

”Vi börjar med att ta ut lite pengar på Gringotts!”, sa Fred leende. ”Det ligger där borta”
Han pekade på en massiv, vit marmorbyggnad som tornade upp sig över de andra. Jag stirrade på den med stora ögon. Den var riktigt vacker.
”Då går vi!”, sa Fred glatt och började gå längst kullerstensgatan.
Jag ryckte till och följde efter honom.
På vägen dit tittade jag mig omkring, vi passerade många små gammaldags, annorlunda affärer. Alla personer utanför och innanför affärerna klädde sig i konstiga klädnader, precis som Fred. När vi gick förbi en grupp personer, antagligen häxor och trollkarlar, fick en lite äldre häxa med syn på oss och skyndade sig fram.
”Nej, men hej Fred!”, sa hon lika glatt som Fred alltid pratade.
Fred vände sig om.
”Men hej, Canora!”, utbrast han.
Hon var klädd i en mörklila klädnad som var lappad vid ena armbågen av en något mörkare nyans. Färgen på hennes axellånga hår var en blandning av ljusbrunt och grått, det såg ut som ett kråkbo, som toppades av en lila häxhatt av samma färg som hennes klädnad. Hon hade inte så mycket rynkor, tillskillnad från hennes skrattrynkor vid ögonen. Som hon antagligen mest hade fått av att hon log så mycket. Det var något vilt, men vänligt över henne. Hennes blåa pigga ögon tittade först på Fred och granskade sedan vänligt mig.
”Får man fråga vem denna förtjusande unga dam är?”, kvittrade hon.
”Det här är Alivia”, sa Fred. ”Du vet, jag jobbar med mugglarfödda”
”Åh, så förtjusande! Jag har hört talas om många mugglarfödda som det går så bra för på Hogwarts! Jag är Canora, Freds moster”, sa Canora glatt och sträckte fram sin hand.
Jag skakade artigt handen.
”Trevligt att träffas”, sa jag entonigt.
Det märktes att Fred och Canora var släkt, de hade samma ögon och var lika pigga och glada.
”Detsamma!”, sa hon och skrattade. ”Du var riktigt lång för att gå första året på Hogwarts.”
”Ja… äum...”, började jag.
”Vi måste nog gå nu, trevligt att se dig!”, avbröt Fred snabbt.
”Ja, detsamma”, svarade Carona utan att verka lägga märke till att Fred hade avbrutit mig.
Han gav henne ett brett leende.
”Ses!”, sa han glatt och började gå.
Jag följde snabbt efter.
”Ursäkta att jag avbröt, men det är så att, vissa häxor och trollkarlar… ser ner på mugglare, de tycker att de är mindre värda. Vissa skulle alltså ta illa upp om de visste, jaa, du vet. Canora skulle inte ta illa upp, men jag tänkte att du kanske inte skulle tala om enhörningssaken för henne. Hon är riktigt trevlig, men hon är också en riktig skvallertant.”, sa Fred lågt. ”Ja, jag vet att det är fel att folk kan tycka så om mugglare, men du kanske borde tänka på att inte berätta om att du egentligen skulle ha varit mugglare för alla du kommer att möta på Hogwarts. Du märker säkert vem man kan lita på eller inte.”
”Okej”, sa jag kort, jag förstod.
Mer hann vi inte prata, för den stora, vita marmorbyggnaden hade tornat upp sig framför oss.
”Så, det här är Gringotts”, sa Fred och log.

Awesome kapitel! Jättebra verkligen! Bra språk å allt.
Längtar efter en ny del!

Jättebra ♥ och du säger att jag skriver bra VattenBlå

Awesome! Super!!!

AAAAAAWESOME! ♥ Gud vad spännande!

TAAAAAAACK!!!♥♥♥♥♥♥

Kap 9 Valvet

Vinden piskade mig i ansiktet och ilade iskallt runt i mitt huvud. Jag for genom gångar och grottor, snabbare än någon bergochdalbana jag någonsin åkt. Jag ville att det skulle vara över, vad var det här för galenskap?
Tillslut, så stannade äntligen vagnen och jag klev skakande ut ur den.
”V-vad var det där?”, frågade jag skakigt.
”Åh, jag vet, jag har inte heller riktigt vant mig vid det där”, sa Fred och ruskade på sig. ”Men nu ska vi inte tänka mer på det, här är din farfars, morfars valv. Nummer 2061”
Fred gjorde en gest mot en stendörr som såg riktigt tung ut, men han blev knuffad lätt år sidan av svartalfen som surt gick fram mot dörren. Där stack han in en nyckel i låset och vred om, jag hörde några klickande och dörren gick upp. Vi klev in.
Där såg jag tre olika högar med pengar, hälften så stora som mig. Jag tittade på dem med stora ögon, det såg ut att vara mycket.
”Är det mycket pengar?”, frågade jag hänfört.
”Ganska”, svarade Fred leende. ”Du kommer inte att överleva resten av ditt liv på det, men resten av din skolgång och lite mer i alla fall.”
Jag gick fram mot högen där hundratals guldmynt låg.
”Jag kan inte fatta att min… farafars, morfar? Var trollkar”, sa jag och tog upp ett guldmynt och vägde det i handen.
”Skynda på nu! Jag har inte hela dagen på mig”, muttrade svartalfen surt.
Jag tittade mig förvirrat omkring.
”Hur mycket ska jag ta?”
Fred tassade fram mot mig med en brun påse.
”Fyll den här med några nävar från varje hög. De guldiga kallas galleoner, de silvriga är siklar och de bronsfärgade är knutingar, det går 29 knutingar på en sikel och 17 siklar på en galleon.”, förklarade Fred snabbt.
”Okej”, sa jag förvirrat och började ta några nävar av galleonerna, sedan siklarna och tillsist knutingarna.
”Klart”, sa jag stressat.
”Då går vi”, Sa Fred glatt men slängde en orolig blick mot svartalfen.

”Först ska vi skaffa en trollstav till dig.”, sa Fred och ledde mig mot en affär.
”Ollivanders?”, sa jag frågande när jag läste på skylten ovanför ingången till affären.
”Precis!”, sa Fred leende och klev in.
En gammal man, med tunt grått hår och gammaldags kläder stod vid disken. Han log ett gult leende när vi klev in.
”Goddag!”, sa han och rusade fram mot oss.
”Goddag, Ollivander!”, utbrast Fred och räckte fram sin hand. ”Fred Burning.”
”Åh, Enbuske, 13 tum, oböjbar, hippogriffjäder som kärna, inte sant?”, sa Ollivander koncentrerat.
”Precis”, sa Fred och log.
”Vem är denna lilla dam då?”, frågade han och tittade på mig med nyfikna ögon.
”Alivia, Alivia Montamani”, sa jag tyst.
”Och du letar efter en trollstav antar jag?”, sa Ollivander.
Utan att vänta på svar gick han tillbaka till disken och hämtade ett måttband. Jag blev nästan förvånad av att se en så vanlig sak i den här konstiga världen.
”Så, vilken är din trollstavsarm?”, frågade han.
”Va?”, sa jag förvirrat.
”Är du högerhänt eller vänsterhänt”, smög Fred in.
”Aha, jag är högerhänt”, sa jag.
Ollivander nickade och började mäta olika vinklar av min arm med måttbandet.
”Mm…”, sa han och började gå mot en av de hundratals hyllorna som fanns.
När han gick började måttbandet mäta av sig själv, såklart, inget var normalt här.
”Öh…”, sa jag efter ett tag.
”Åh, ursäkta, det räcker!”, ropade Ollivander från hyllorna.
Måttbandet slutade mäta och virade sorgset ihop sig. Sedan svävade den tillbaka till disken och lade sig till ro.
Ollivander kom tillbaka efter ett tag med famnen fulla av avlånga askar.
”Vi börjar med den här”, sa han och räckte fram en trollstav mot mig.
Jag tog frågande tag i den.
”Nej.”, sa han snabbt och ryckte den ur handen på mig. ”Prova den här.”
Den var mörkbrun och kort, inte så fin faktiskt. Jag tog tag i den.
”Nej.”, sa Ollivander åter igen och ryckte den ur min hand. ”Den här?”’
Jag tog tag i den svarta trollstaven som han räckte fram.
”Absolut INTE!”

Jag började tröttna efter ett tag. Ingen trollstav hade passat mig, jag började bli lite orolig. Var jag egentligen inte en häxa efter allt?
Fred satt och halvsov i en utan fotöljerna, han som verkade vara så pigg. Då räckte Ollivander fram den sista trollstaven han hade hämtat.
”Kanske den här. Silverek, 12 tum, böjbar, enhörningshår som kärna?”

Bra kapitel!

Superbra