Strängt Förbjuden Kärlek {HPFF}(SV)

SÅÅÅ BRA! MEER!! * bevakar*

Här är en del till dig som läser!

Del 2. Kapitel 6. Min mors svartkonstbok.


"Finns det ens något hopp kvar längre Sirius?" Frågade Jessicka utan att vända blicken från den molniga natten, "Hoppas så går det." Sa han lugnt tillbaka, kvinnan lade sitt huvud mot mannes axel, han besvarade med att lägga sin arm runt henne. "Tror du Nichole försöker dra sig ifrån de andra där uppe?" Fortsatte Jessicka, "jag vet inte, men jag hoppas."

Nichole

Jag reste mig fort upp, jag kunde knappt tänka klart, det jag läst upptog hela min hjärna, om bara tre veckor var det höstlov, det kunde väll inte stämma ändå, gick det så snabbt? Just nu vet jag inte. Jag tog boken med ett fast grepp och stegade ut genom dörren, jag lämmnade den öppen. Draco såg ut att ha lugnat ner sig, så jag satte mig ner i fåtöljen igen. Jag lade boken på bordet framför mig och störde mig något oerhört på den. Draco satte sig i fåtöljen framför mig. Jag tittade upp och fick se hans något väldigt ´konstiga´ ansiktsutryck. "Vad har hänt Malfoy?" Frågade jag med en förvirrad blick. "Den där boken.. Den.. `pratar´..." Jag kollde stört på honom. "VA!? Vad menar du?" Jag lutade mig framåt tog tag i boken.. Någon sekund tänkte jag på att slänga in den i elden, men jag tvekade, jag var för nyfiken. "Läste du min bok Malfoy?" Tillade jag. "Jo.. Den låg liksom bara där..." Sa han lite skuldmedvetet. " I MIN säng." Lade jag till. "Du fattar inte hur störande det var.. Den skrek åt mig att dra åt helvete och gjorde något konstigt..." Han mötte min blick, han såg faktiskt helt förstörd ut. "Så.. tror du den är förhäxad?" Frågade jag kvickt efter att han sett in i mina ögon några minuter. "Ja."

Hur länge hade jag egentligen bara tänkt på den där boken? Hela helgen, ännu längre? Det var tisdag nu, jag visste att den enda som kunde hjälpa mig var Hermione, jag var tvungen att fråga henne.

Påväg ut från sista lektionen, Försvar mot Svartkonster med en ny lärare - Professor Oracleus - ser jag Hermione gå iväg med Harry och Ron, jag springer fort fram mot henne, "Hermione, kan jag få prata med dig någon minut?", skyndade jag att säga, hon vände blicken åt mitt håll. Hon såg ut att tänka efter några sekunder, men sedan nickar hon lätt. "Fortsätt gå," mumlar hon till Ron och Harry innan hon kommer med mig. "Vad vill du?" Säger hon spydigt. "Jag vill ha din hjälp." Hon fnyste lätt mot mig. "Snälla Hermione! Du är den enda som är smart nog att veta något om den här boken!" Jag visade henne boken, öppnade den lätt och visade skriften på insidan. Hon flämtande högljutt, jag tog tag i hennes arm och drog henne med mig till närmaste ´skåp` vi gick in och stängde.

"Lumos," viskade jag innan hon fick tillbaka talförmågan. "Använder du Svartkonster Nichole?" Jag skakade på huvudet. "Det är min mammas. Eh... Jag läste.. Dagbokssidorna i den. Draco.." Hon himlade fort. "Så du är med de ´bättre` sorterna nu?" Hon såg med avsmak på mig. "LÅT MIG TALA TILL PUNKT!" skrek jag till henne innan jag fortsatte, "Draco sa att boken skrek och gjorde `något´ konstigt mot honom när han läst den, jag tror att den är förhäxad." Jag avslutade meningen lugnt. "Jag vet inte, jag borde studera den en stund," mumlade hon fort och kollade försiktigt på den vita boken. "Hur lång tid tar det?" Frågade jag fort. "Tre-fyra veckor kanske, du kan få den efter höstlovet." Jag nickade. "Vänner?" Hon nickade fort innan hon gick, hon hade gjort mig mycket gladare!

Efter några timmar skuttade jag glatt tillbaka mot sällskapsrummet, mumlade lösenordet till drakstatyn fort och hoppade in genom gången. Väl inne satte jag mig, för första gången i soffan där ute. Ron och Hermione satt och pratade med låg profil vid ett av borden vid fönstren, min bok låg i hennes bruna väska som satt fäst runt hennes arm, jag bestämde mig för att gå över till dem.

"Hej!" Sa jag glatt när jag kom fram till dem. Ron nickade hälsande, och Hermione sa ett glatt men lätt "Hej!" När jag satte mig i den lediga stolen. "Vad pratar ni om?", frågade jag. "Boken," sa Ron och Hermione samtidigt, jag såg hur Hermione rodnade, jag visste mycket väl att hon gillade Ron, det märktes på henne. "Hittat något?" Hon skakade på huvudet och plockade upp boken. "Vill ni veta vad det stod?" Frågade jag efter några minuter, Ron nickade fort, Hermione såg lite misstänksam ut. Men efter ett tag nickade hon också.

Jag satte mig lite bekvämare efter att ha tänkt efter ett litet tag. Ron ryckte på axlarna. "Nå?" Sa Hermione. Jag berättade att det varit min morsas dagbok länge, att hon gjort två av svartkonsterna själv, att hon gått i Gryffindor, att hon gift sig med Sirius, att jag var Sirius och Jessickas dotter. De såg chockerade ut efter mitt `lilla´ tillkänna givande. "Du måste berätta för Harry!" Brast Nichole ut genast. Jag skakade på huvudet. "Han skulle antagligen förlora sitt tillit för Sirius då."

Awesome!!!!!!!!!!!!
Fast skulle du kunna hoppa ner en rad när de pratar, typ:
Han gick fram till henne där hon stod vid väggen.
"Hej" sade han.
"Hej" svarade hon.
Bara ett tips.

Awesome MEER!

Hermia: Kapitlerna är redan färdigskrivna och jag orkar inte ändra på det, men du kanske har märkt att jag gör det i mina nyare fanfics?

Här är TVÅ kapitel för att jag är så snäll. c:
(Kapitel 7 är extremt tråkigt, varnar er! x) )

Del 2. Kapitel 7. Brevet från mamma.

Egentligen älskar jag dig, men jag är förblindad av hat

"Det låter inte så mycket längre," säger Jessicka så plötsligt när det är som tystast, Sirius nickar instämmande, men hans blick hamnar på något som faller längre bort, Jessicka märker detta, förvandlar sig till sin animagus form och flyger med lätt tag mot den som faller. När hon förvandlar tillbaka och kroppen som faller hamnar i hennes famn, skriker hon av förfäran, Nichole. Sirius kommer springandes och ser med stora ögon på flickan som ligger i Jessickas famn.

NICHOLE

Jag stegade mot Slytherins sällskapsrum i hopp om att inte hitta Draco där, vilket jag gjorde ändå. "Hej," sa jag när jag satte mig ner och blickade mot hans ansikte. "Hej," var hans respons, han lät åtminstonde lite bättre nu, inte för att jag bryr mig, men ändå. "Varför läste du ens boken?" Frågade jag efter någon minut, "nyfiken," mumlade han fram, han vände sin blick mot mig och log så som jag skulle kalla ´charmigt`, jag hade aldrig lagt märke till det, men hans ögon var för blåa, det var som att drunkna i medelhavet. Jag log mot honom, sedan reste jag mig upp och gick iväg för att hämta de senaste läxorna i Försvar mot Svartkonster och Trolldryckskonst.

Jag vet inte vad som är svårast, att lära sig brygga en dryck som vi aldrig haft förut, eller att bemästra lamslå? Jag hade ibland känt ett stort behov av att bara få Draco att hålla käften eller bara vara någon annanstans än där just jag var, så varför inte? Jag gick ur mitt rum och in i ´vårat´ sällskapsrum och skulle precis fråga Draco om vi kunde öva det, när jag märkte, (för typ, första gången,) att han inte var där. Jag knackade försiktigt på hans dörr, när jag inte fick något svar vände jag mig om och skulle precis sätta mig ner när ´ytterdörren´ öppnades, och in kom Draco. "Hej", sa han snabbt och försvann in i sitt rum innan jag han säga något. "Hej...?", sa jag efter att han stängt dörren. Vad hade han så bråttom för? Efter fem minuter öppnades dörren igen och han kom ut, nu såg han inte så nervös ut längre.

Han hade suttit i fåtöljen framför mig ett tag medans jag höll på med mina läxor. "Du Malfoy, kan du hjälpa mig med Lamslå läxan?" Frågade jag honom när han såg ut att slumra till vilken minut som helst. "Visst... Om du går ut med mig." Var hans respons, jag höjde mitt huvud och fångade hans blick, "Nej, bara hjälp mig," sa jag spydigt. "OM du går ut med mig," sa han igen. "Du är den sista jag skulle gå ut med på hela Hogwarts," sa jag lika spydigt som förut, om inte mer spydigare. Han bara gapade. Jag reste mig upp, jag tänkte faktiskt lamslå honom, men gjorde det inte, i stället försvann jag in på mitt rum.

Jag vaknade, säkert tidigare än alla andra. Jo visst var det så, klockan var halv sex, den enda som möjligtvis var uppe nu skulle vara Hermione. Jag satte mig upp på sängkanten och gäspade, jag tog tag i min trollstav och pekade den mot mig själv. "Sutili," mumlade jag och mitt ansikte blev sminkat, och håret blev borstat. Jag reste mig upp lätt och gick fram till min koffert vid slutet av den gröna sängen med de silvriga draperierna. Jag tryckte lätt på öppningen av kofferten och plockade ut ett par mjuka jeans och en lila tröja. Jag trädde på mig kläderna och gick ut ur rummet, mycket riktigt hade ingen vaknat, åtminstonde in Draco.

Hermione satt vaken när jag kom in i det stora sällskapsrummet, hon såg väldigt trött ut, boken låg bredvid henne och hennes läxor lite var som helst på bordet vid fönstret. "Hej," sa jag piggt, "hej," sa hon trött. "Vill du följa med till frukosten?" Frågar jag efter att ha kollat ner på hennes arbete, hon hade arbetat hela natten! Hur orkar hon? "Visst." Sa hon lika trött som först.

Vi skildes åt vid ekdörren, jag gick och satte mig vid Slytherins bord, och hon vid Gryffindors, vi var två av de få elever som var vakna. Vilket för det mesta var ettor-treor. Jag satte mig ner och hällde upp lite pumpa juice i den silvriga bägaren, jag slängde bakåt mitt hår innan jag drack lite ur bägaren. Jag kollade ner på maten som låg runt om mig. Jag tog en rostad macka med ost och ett gyllene äpple. Rachel kom gåendes efter ungefär en halvtimma. "Hej," sa hon lite trött, jag nickade hälsande. Hon satte sig ner och halvsov. Hon såg inte vaken ut på något sett. Hennes utstyrsel var en svart klänning ner till knäna, och knästrumpor, vilket enligt mig, inte var en särskild vacker syn.

Vi satt och pratade en stund, fast nu sådär efter, kommer jag inte ens ihåg om vad. Jag skulle precis resa mig och gå när Draco kom in genom den stora ekdörren med Zabini och hon där Pansy, jag satte mig fort ner igen och tog inte min blick från dem, han gick sådär nonchalant och verkade inte försöka ägna en enda blick mot mig, vafan tänkte jag, ( hade jag känt mig uppskattad av Malfoy? ) Jag viftade bort tanken och reste mig upp för att gå, när jag kände en blick `snudda´ mig, jag vände mig om, självklart var det Draco. Jag gick med lätta steg ur salen och mot trollformelläran, då Hermione hann ikapp mig. "Ska vi gå tillsammans?", frågade hon kvickt, jag nickade lätt, och hon fortsatte gå vid min sida. "Så, vi ska försöka lära oss Portus idag?", frågade Hermione när vi nästan var framme vid Flitwicks klassrum. "Mhh, den där flyttnyckel grejen va?" Frågar jag tillbaks. Jag ser hur hon nickar lätt, "Ja, det är den."

Det var den värsta dagen på hela året, gud vad många läxor vi fick! Dessutom klarade jag inte av Portus, något som var ganska svårt, Hermione klarade av det nästan direkt, jag blev lite avundsjuk på henne för det, men hon är ju ändå värsta plugghästen. Vem vet? Hon kan ju mer än någon annan här, jävla plugghäst. Jag styrde mina steg mot prefektrummet och försökte att inte komma ihåg brevet jag just fått av mamma.

Del 2. Kapitel 8. Hogsmeade och en lugn dag.

NICHOLE

Jag var den enda som misstyckte till det som mamma skulle ordna över höstlovet, många anledningar, en av dem; jag fick inte vara med mina vänner, eftersom det bara vart `renblodiga´ inbjudna. Mina systrar hade självklart aldrig sagt nej till ett sånt tillfälle. Själv hade jag skickat henne ett brev tillbaks;


Jag tänker inte komma om jag inte får ta med mig mina vänner, speciellt inte om jag ska dela rum med någon som dem. Kan vi inte bjuda Weasleys? De är ju trevliga? Det är ju trots allt inte bara dödsätare som kommer?


Då kom jag på det! Polyjuice Elixir. Eller åtminstonde en förtrollning som förändrar deras utseende!

PS. Vi kan ju alltid använda Polyjuice Elixir eller en förtrollning? Eftersom Rachel Corde´s familj kommer, så kan väll jag bjuda Hermione, Ron, och Harry under Mutatio Vultus?
/ Nichy ††awk

Jag gick just från Uggletornet, när jag fick syn på några Slytherin elever, de verkade hemlighetsfulla, och de gick mot förbjudna skogen, det skulle förvåna mig, om det nu inte var Crabbe och Goyle, vilket det var. De var ju lite dumma i huvudet, om man nu kunde säga så. Jag började gå mot slottet, eftersom det var fredag och vi skulle få besöka Hogsmeade, när jag fick syn på Hermione där hon satt på en bänk med en kille som jag kände igen som en Hufflepuffare vid namn Kevin Astrum. Hon såg inte alls ut som den vanliga plugghäst hon var, hennes hår var plattat, så att det gick ner till armbågarna, och hennes ansikte var `normalt´ sminkat. På sig hade hon ett par jeans och en rosa tröja, hon såg vacker ut för en gångs skull. Jag bestämde mig för att inte bry mig så särskilt mycket, utan försvann förbi dem upp mot slottet för att ta på mig någorlunda varmare kläder.

Just som jag skulle gå ut från mitt sovrum stannade jag till framför spegeln, jag hade en mörkblå kappa med päls vid änden av den, ett par mjuka men varma läderskor och lockigt hår. Jag stegade, nöjd med min klädsel, ut ur sovrummet och förbi de tomma fåtöljerna, och fortsatte ner till entrén. Jag mötte Rachel där, vi blev avprickade av Filch och stack till Hogsmeade. Själv hade jag inte tänkt göra så mycket, jag hade bara tänkt koppla av.

Jag styrde mina steg genom de prasslande orangebruna eklöven mot en kulle, kullen där jag alltid älskat att sitta när jag velat vara ifred, eller när jag var ledsen. Jag satte mig ner, det blåste till lite lätt, och löven yrde omkring mig. Något som knappt hördes i mina egna tankar. Jag svepte kappan omkring mig och förde min blick upp mot Hogwarts och Svartsjön. Jättebläckfisken simmade omkring nöjt i mitten av den, och här och där såg jag vattufolket som bor på Svartsjöns bottnen sticka upp huvudet då och då. De såg aningen fascinerande ut, trots att de hade en väldigt vacker röst under ytan, var den isande ovanför.

Det började bli mörkare, jag gav en blick åt klockan, den var åtta , jag reste mig upp och svepte kappan omkring mig för att inte frysa. Jag gick stilla genom Hogsmeades gator upp mot Hogwarts, det var kyligt, men sådär, skönt kyligt, en skön bris for genom mitt hår medans jag blickade mot himlen. stjärnorna blänkte, och en halvmåne syntes på himlen. När jag nästan var framme vid Hogwarts portar ägnade jag en blick mot Svartsjön, stjärnorna blänkte mot den och kastade ett sken omkring sig. Jag gick in genom de tunga ekdörrarna och gick in i Stora Salen. Jag kollade fort igenom Slytherin bordet för att hitta Rachel, vilket jag gjorde i ena ändan. Jag gick till henne och satte mig ner. Min blick for upp för bordet mot Draco, Zabini, och Pansy, de satt och garvade åt något. Crabbe och Goyle satt inte intill, vilket jag nöjde mig med, de var ju så äckliga, fula, nästan skam att de blev placerade i Slytherin.

Jag reste mig upp, sa hejdå till Rachel och började gå ut från Stora Salen. Jag gick med korta, tankefulla steg mot drakstatyn på fjärde våningen. Egentligen vet jag inte vart jag gick, jag tänkte så mycket, mest på allting. Jag hade hamnat i min säng utan att tänka.

Awesome

aaaaaaaaaaasbraaa asså

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
jag dör det är så braaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!

Sorry att det tar sån tid ibland. :|
Här har ni ett kapitel iaf!

Del 2. Kapitel 9. Min personlighet, eller mitt utseende?

NICHOLE!

Jag gick med kofferten i min hand, på vägen ner till Hogsmeade, jag skulle ta tåget hem till London under Höstlovet.Harry, Ron och Hermione skulle få komma på ett vilkor. Harry skulle ta med sig ... Tramptass? Jag skulle förvandla dem och familen Weasley till familjen Selectia. Jag hade jobbat varje helg med att göra en bakgrund för dem, som såg ut såhär: En renblods familj från Rumänien, de hade vampyr bakgrund och var inte välkomna på många ställen. - Egentligen är det sammanfattningen. Deras utseende skulle vara blekt, de skulle alla ha en svart/röd hårfärg och de skulle vara rika, och snoffsiga. Ingen skulle tänka på dem som Weasleys. Jag kom just fram till tågstationen där loket stod med sitt fluffiga moln av ånga och väntade på att eleverna skulle stiga på. Jag hade övat Mutatio Vultus besvärjelsen på Ron, Hermione och Harry flera gånger vilket inte hade gått särskilt bra de första gångerna, men jag hade till slut lärt mig. Jag var stolt över den familj jag skapat. "Ska du ha något från Godisvagnen, Nichole?". Frågade Harry och väckte mig ur mina tankar. "Visst", säger jag så muntert jag kan. Fast jag fortfarande sitter och tänker. "Du då Ron?" fortsatte Harry. "Japp!", Hermione instämde.

Hermione öppnade sin handväska och tog upp en burk ur den. Jag stirrade med stora ögon på den när jag upptäckte en skalbagge bland löven i burken. "Vad är det där?" frågade Ron innan jag hann fråga. Hon kollade sig misstänksamt omkring, reste sig upp och stängde dörren till vår kupé. "Det här är ragatan som ständigt skrev i The Daily Prophet förra året om den magiska trekampen." förklarade Hermione. "Så... Det är Rita Skeeter?... Är hon en Animagus?" frågade Harry. "Ja, och jag har dessutom förhäxat burken med en anti-kross formel. Vilket gör att hon inte kan förvandla sig till människa igen, förklarade Hermione. Fan va smart man kan vara då!? ”Hon har lovat att inte skriva på ett helt år. Tja, hon kan ju inte precis göra något åt det ändå," fortsatte hon och tittade menande mot burken. Jag lutade mig bakåt och blickade ut genom fönstret. Det regnade. Regnet studsade mjukt mot rutan och utgjorde ett lätt ljud. Jag blundade några sekunder och somnade.

"Nichole... Nichole... NICHOLE! vi är framme nu!" Ron stod över mig och försökte väcka mig. Vilket han just hade lyckats med. "Ja, ja! Jag kommer" sa jag och reste mig fort upp. Jag tog ner min koffert från hyllan ovanför och försvann ut ur kupén tillsammans med Ron, Hermione, Harry och Rachel. Månen lyste, stjärnorna glänste och en kylig bris drog förbi och trots att det regnade, var det underbart.

Jag for med handen ner till de långa läder skorna jag hade på mig och drog upp min svarta trollstav. Min blick for mot en av toaletterna på den mugglarfyllda perrongen och nickade menande åt det hållet. De följde raskt efter mig in dit. Jag tryckte in kofferterna, stängde dörren och låste den med en lätt snärt med min stav. "Okej, ställ upp er framför era koffertar" sa jag ivrigt och drog upp ena tröjarmen, (jag kunde inte riskera att göra det samma med den vänstra.) Jag fokuserade mig på först Rons utseende. - Davile Selectia, kort svart/rött hår, lång, inga fräknar och väldigt blek. - "Mutatio Vultus!" Mumlade jag och snärtade till med staven, efter någon minut stod det Davile även på hans koffert! Nu skulle det bli desto svårare. Jag hade svårt att gömma Harry´s ärr, men det hade funkat efter nästan tjugo försök. - Kort svart/rött lockigt hår, väldigt blek och lite längre än Ron var Harry´s nya utseende. Hans namn var nu Fele Selectia, vilket också stod på hans koffert efter de uttalade orden. - Hermione såg misstänksam ut när jag höjde staven och riktade den mot henne, men hon rörde inte en min. - Dissy Selectia, långt svart/rött hår, blå ögon och blekt ansikte. - "Mutatio Vultus," uttalade jag en sista gång innan hennes nya namn stod på kofferten.

Några minuter senare lite längre bort från den mugglarfyllda perrongen stod familjen Weasley (förvandlade) och väntade på oss. Jag ställde Ron, Hermione och Harry bredvid dem. De såg verkligen lika ut. Det var en hund med som jag föreställde mig var Tramptass. Hunden kollade med en skum blick på mig. Jag kunde inte förstå vad blicken ville säga, bara att den ville säga något. Jag vände mig om och började gå mot en skugga längre bort på gatan. Väl framme vid henne med hela samlingen såg jag att det var min äldsta syster, Catrine. Hennes blonda hår var som alltid långt, glänsande och hennes ljusblåa ögon var vackert klara i mörkret. Jag log mot henne när jag gick fram och kramade om henne. "Ska vi transferera oss nu då?" frågade hon skarpt när hon gick fram i ljuset av en gatulampa. Nu såg man hennes siluett bättre. Hon hade en lång läderkappa, höga klackar och ljust rosa läppar. "Ta tag i min hand Nichole", sa hon skarpt. Jag gjorde som jag blev tillsagd. "Bilda sedan kedja för att alla ska komma med i transfereringen. "Jag tog ett hårt tag om Hermiones hand och hon tog Ron´s hand i sin. Jag fick en känsla av att vilja spy när jag äntligen träffade mark igen.

Där framför mig låg den svarta Herrgården. Jag började sakta gå uppför den vita gången med hopen av människor efter mig. Försiktigt öppnade jag den stora ytterdörren och klev in. Ned för den långa svarta trappan utav marmor flög en svart korp. Någon meter ovanför marken förvandlades korpen tillbaka till sin vanliga form, mamma! Hon bar en lång långärmad, svart klänning som satt som slimmad på henne. Hennes hår var som vanligt inte uppsatt utan bara rakt, långt och svart. Bakom henne dök en annan dam upp. Bellatrix Lestrange! Hennes hår var stort, halvlockigt och hennes ögonlock var tunga och bildade ett lila streck nedanför ögat. Hon var vacker men såg just nu helt sinnesjuk ut. Min blick for runt i det kala rummet som för det mesta var svart. Några enstaka tavlor på väggarna och dörren till östra flygeln till höger, och dörren till västra på vänster sida. Det såg ut som vanligt kunde man säga. Förutom att jag tyckte mig höra mummel. Jag vände min blick mot mamma igen, hennes blick for över de som stod bakom mig. Catrine gick förbi henne mot västra flygeln, Bellatrix följde efter. När de öppnade dörren och klev in kunde jag skymta ett flertal personer. Min blick vändes automatiskt mot mamma igen när dörren stängts. Hennes blick hade fastnat på någon bakom mig. "Den här vägen" sa hon med en mjuk röst. Hon gjorde samtidigt en gest med sin ringprydda hand mot trappan bakom henne. Jag följde efter henne med familjen Weasleys smala bleka figurer, och den svarta hunden i släptåg.

På övervåningen fanns det en korridor som vek av åt var sitt håll där trappan slutade. Mamma ledde dem åt höger. Den korridoren hade mer än hundra dörrar, tätt bredvid varann, man kunde tro att rummen var lika små som en städskrubb, men de var förhäxade. På insidan var rummen stora och rymde flera personer per rum. Det fanns gästrum för alla som skulle komma. "Era namn står på dörrarna längs den här korridoren" sade mamma och pekade lätt med fingret. Sen for hennes blick mot hopen av människor bakom mig igen. "Skulle jag få låna den där hunden?" frågade hon med en så mjuk röst som möjligt. Jag vände mig om och kollade mot den. Harry blickade ned mot den och hunden upp mot honom. Det gick att urskilja en nickning från hunden och sedan ett svar från Harry. "Självklart" sade han tydligt. Sedan började han och de andra splittras för att hitta sina rum. Själv gick jag åt vänster där mitt rum ligger.

Rummet såg ut som vanligt. Svarta väggar, vitt golv, och vitt tak. Runt om i det mjuka rummet fanns små pergament papper runt om på väggarna, en plansch på Holyhead Harpies, och en på Viktor Krum. Rummet var perfekt. I hörnet stod ett skrivbord och en bokhylla stod vid sidan av den. En säng stod mitt i rummet och en stor garderob täckte en av väggarna. Jag slängde min koffert nära garderoben och mumlade "Locum" pekandes med staven mot kofferten. Locket slogs upp och kläderna började vika sig själva och placera sig i garderoben. Jag slängde min stav på skrivbordet, klädde av mig raskt och slängde mig sedan i min säng.

Jag gäspade högljutt när jag vaknade. Mina ögon for mot klockan högt uppe på väggen den var kvart över åtta. Jag satte mig på sängkanten och kollade mig i spegeln mitt emot mig. Var det verkligen jag? Så trött som den personen såg ut. Sakta reste jag mig upp och gick fram till garderoben. Plötsligt insåg jag vilken dag det var, lördag! Idag skulle de flesta av gästerna komma. Jag letade bland galgarna med klänningar. Den röda dög inte, inte heller den rosa, eller den blåa, eller den turkosa, inte heller den svarta, aldrig den vita, men där! Jag stannade vid en av mina favoriter. En mörkgrön/turkos tajt sidenklänning med en lång vänsterarm. Klänningen gick ända ner till fötterna och satt lite lättare nere vid benen. Den var perfekt för det dumma eventet som mamma hade ordnat. Jag suckade lätt, drog med klänningen och gick ur rummet mot badrummet. Det hördes ett muller av röster från nedervåningen. Förmodligen mötet om hur de skulle göra för att skaffa profetian om Harry från Mysterie Avdelningen på Trolldomsministeriet.
Ungefär en timme senare hade jag fixat iordning mig själv och nu stod jag åter framför spegeln i mitt rum. Mitt hår hade återfått sin naturliga färg, brunt och lockigt. Klänningen passade perfekt och på händerna bar jag ett par vita sidenhandskar. Jag gick med smidiga steg ut ur rummet, suckandes. I trappan mötte jag Ron i sin klädnad, en svart kostym med svarta fluga och vit skjorta under. Jag log mot honom innan jag gick ner. Mina systrar stod på rad. De såg slitna ut efter natten, gick de aldrig och lade sig i tid? Jag ställde mig bredvid dem och försökte hälsa alla de som kom välkomna. De hade med sig portföljer, koffertar och resväskor. Vissa skulle inte bara stanna under en del av eventet, de skulle stanna under hela. Jag synade mina systrar då och då. Våra klänningar såg exakt likadana ut förutom färgen. Catrines var svart, Shanilles var vit och Saras var röd.

Jag visste inte hur många gånger jag sagt ”välkommen” nu. Det var otroligt tråkigt att stå där. Jag höll på att tappa minen, hakan, ja allt som höll mig uppe när familjen Malfoy stegade in genom dörren. Tack och lov så gjorde jag inte det. Min blick var fäst vid Draco som såg perfekt ut just nu. Hans hår var kammat bakåt (inte en slinga ramlade framåt) och han hade en svart, väldigt snygg kostym. Jag välkomnade dem, precis som jag gjort med alla andra. Och jag kunde verkligen ana att Draco skulle ge mig ett brett flin när han gick förbi men han fortsatte bara gå utan att ge mig den minsta blick, var han rädd för något? Min blick hängde fortfarande kvar på honom när Sara slog till mig lätt i sidan. Jag vände mig om och såg på henne, hon var den som flinade brett. "Så det är ditt nya kap syrran?" frågade hon retfullt. Jag mötte hennes blick halvt argt, halvt roat och gav henne ett menande nej.

Det gick en väldigt lång stund sedan gick vi in i den östra flygeln. Där vi skulle serveras all mat innan det väldigt stora eventet. Ett stort runt bord prydde mitten av salen och runt om i salen fanns tavlor, banderoller i silver och ljus lite här och där. Jag gled elegant in efter mina systrar och vi satte oss två och två på var sida om mamma. Hon höll ett långt tråkigt tal, som jag verkligen inte hade någon lust att lyssna på. Istället for min blick runt över det runda bordet. Mat stod överallt och magiska stearin ljus stod lite var som helst på bordet. Min blick fastnade vid Draco och han fångade min blick. Jag vände mig fort bort och slog till Shanille lätt i sidan, hon stönade lågt och tittade menande på mig. Jag log urskuldande mot henne.

Efter ungefär tio minuter var mammas tal klart, alla fick ta för sig av både bröd, vin, sallad, vatten, kött och juice. Det fanns allt helt enkelt. Mamma åt inget av det. Hon åt knappt något, eller vänta... Hon åt ju salladen.