Nicole Smith

WOHO, jättebra

jaa

När blir du klar?

Håller på med nästa kapitel, ta det lugnt

Jag ÄR lugn!

Vi säger det haha

Du säger inte det. LOL

*sjunger* Alice har inget tålamod, Alice har inget tålamod
XD

DU har inget... eller, jo, det har du.

Kapitel 16

”Så du menar alltså att Pansy och Daphne ska ha förtrollat dem?” frågade Tom förvånat. Nicole hade satt sig på armstödet som John hade suttit på innan. Zach stod fortfarande upp framför soffan.
”Ja, deras blickar var väldigt drömmande och de betedde sig skumt”, svarade hon.
”Hur kan vi bryta förtrollningen då?” frågade Daniel. Nicole bet sig i läppen som hon alltid gjorde när hon funderade.
”Om det är Amortentia så behöver vi brygga ett 'motgift', men om det är någon annan sorts dryck så upphävs den av sig själv efter ett tag”, sa John plötsligt. Alla vände sig förvånat mot honom.
”Hur vet vi om det är någon annan dryck då?” frågade Zach uppgivet. ”Vi kan ju inte bara sitta och vänta på att den ska hävas.”
”Vi får försöka lura Pansy eller Daphne att berätta det för oss”, svarade Nicole och log finurligt. Tom knuffade henne plötsligt i sidan och nickade mot trappan. Hon vände blicken mot den och såg att Pansy och Daphne var på väg ner för den, utan Draco och Blaise.
”Smyg ner efter dem”, sa han till henne. Utan att tänka över vad han hade sagt så reste hon sig upp från soffan och småsprang mot trappan. Hon stannade vid sidan av den och kikade ner. Trappan var tom. Hon började gå försiktigt nerför den och hon hann precis se de två tjejerna försvinna in i köket. Hon smög fram mot köksöppningen och tryckte sig mot väggen. Hon sneglade in i rummet och såg att de två tjejerna fyllde två bägare med honungsöl. Daphne stoppade ner sin hand i sin lilla handväska hon hade på axeln och drog upp en flaska med en rosa dryck i. När hon öppnade den kunde Nicole genast känna doften av äppelshampoo. Det var Amortentia kunde hon konstatera. Daphne började hälla i drycken i de två bägarna och hon tömde nästan hela flaskan.
”Hur mycket ska du ha i egentligen?” frågade Pansy chockat.
”Jag vill bara att den ska verka ordentligt”, svarade hon lugnt och stoppade ner flaskan igen. ”Och vad är det värsta som kan hända?” Pansy ryckte på axlarna och tog upp den ena bägaren. De började röra sig mot dörröppningen. Nicole slutade trycka sig mot väggen och skyndade istället uppför trappan. Hon hoppades att Pansy och Daphne inte hade sett henne. När hon kom upp på övervåningen gick hon snabbt bort till de andra igen.
”Nå? Fick du reda på något?” frågade Tom nyfiket. Hon nickade och satte sig ner på armstödet.
”Var det Amortentia?” Eller var det något annat?” frågade Zach om möjligt ännu mer nyfiket.
”Tyst, låt henne berätta”, sa Daniel och vände sig mot henne.
”Det är Amortentia och det kommer att krävas en hel del motgift”, svarade hon. ”De hällde i ungefär en deciliter i varje bägare de hade fyllt med honungsöl.”
”En deciliter?” sa John chockat. ”Är du säker på att det var så mycket?” Nicole såg förvånat på honom.
”Jag såg det med egna ögon”, svarade hon bestämt.
”Nicole, om de hade i en deciliter Amortentia i varje bägare och de redan har druckit den brygden idag så är det farligt”, sa han. Nicoles ansikte blev stelt.
”Va...vad kan hända?” stammade hon fram. Han svalde.
”De kan dö om de inte får i sig motgiftet väldigt snabbt”, svarade han. Nicole blev vit i ansiktet och de andra stirrade på honom med chockade miner.
”Vänta lite nu. Du menar alltså att de kan dö om de dricker av honungsölen Pansy och Daphne går med där?” frågade Zach och nickade mot trappan där Pansy och Daphne hade dykt upp. John nickade långsamt.
”Vad väntar vi på?” frågade han och gick med bestämda och snabba steg mot de två tjejerna som hade börjat gå mot Draco och Blaise. Nicole vände sig om och såg honom gå iväg.
”Borde vi inte gå med honom?” frågade Tom och reste sig upp. Nicole nickade snabbt och småsprang mot trappan. Tom följde snabbt efter henne. Hon trängde sig förbi ett antal killar som stod och pratade i en klump vid trappan. Hon kunde inte se Daphne eller Pansy längre, men hon såg fortfarande Zach som var en bit framför henne. Hon lyckades nätt och jämnt ta sig förbi alla ungdomar som stod och dansade mitt i rummet och kom ut på andra sidan. Hon kunde se Daphne och Pansy sätta sig ner på soffan och ge honungsölen till Blaise och Draco. Zach började springa och hann precis slå bort bägaren ur Blaises hand innan han hade börjat dricka. Bägarens glas splittrades på golvet och Daphne såg chockat på glassplittret.
”Är du helt dum i huvudet eller?” frågade hon surt och blängde på honom. Zach log ett väldigt nöjt leende.
”Zach! Draco dricker!” ropade Nicole som kom springandes mot dem. Zachs leende försvann när han såg Draco svepa i sig all honungsöl. Nicole sprang fram mot honom och puttade bort Pansy som satt i hans knä. Hon ramlade ner på golvet
”Vad gör du?” sa hon surt och reste sig upp.
”Räddar Dracos liv”, svarade hon och drog upp honom på benen. Hans ben blev plötsligt som spaghetti och hans huvud sänktes mot bröstet. Nicole stötte upp honom på sina axlar, men han var för tung. Tom och Zach kom fram till henne och de la ner honom på golvet. Nicole satte sig ner vid hans huvud.
”Draco? Kan du höra mig?” frågade hon och skakade lite på hans axel. Han rörde sig inte.
”Jag förstår inte?” sa Pansy och lät väldigt rädd.
”Nej, jag märker det”, sa Nicole surt och fortsatte skaka på hans axel.
”Ni gav honom en dödlig dos av Amortentia”, sa Tom och satte sig på andra sidan av honom. ”Nicole, vi måste ha ett motgift nu.” Nicole såg på honom och bet sig i läppen. Fler männsikor hade samlats runt dem och viskade till varandra.
”Vi får ta oss till Sankt Mungos antar jag”, sa Zach som fortfarande stod upp. ”Jag tror att vi får ta med Blaise också.” Daniel och John klämde sig fram mellan ungdomarna och såg chockat på Draco.
”Hann ni inte stoppa honom?” frågade Daniel. Nicole skakade på huvudet. Tom reste sig upp.
”Det är bara att börja bära honom”, sa han och drog i Dracos arm så att han hamnade i sittande ställning. Han tog sedan ett ordentligt tag runt hans bröstkorg och Zach tog tag i hans ben.
”Flytta på er”, sa Nicole till ungdomarna som fortfarande stod runt dem när hon gick mot trappan. Hon stannade plötsligt när hon upptäckte att Professor Snape plötsligt stod högst upp i trappan. Zach, som gick baklänges, märkte inte att hon hade stannat och gick därför in i henne. Hon puttades framåt några steg. Snape såg på henne och sedan på Draco som nästan såg helt död ut.
”Släpp Mr. Malfoy”, sa han med sin vanliga röst. Tom och Zach böjde sig ner och släppte försiktigt ner honom på golvet. Snape gick snabbt förbi Nicole och satte sig på huk vid Dracos huvud. Han drog fram en liten flaska ur sin mantel och släppte tre droppar i Dracos mun. Det hände ingenting. Nicoles ansikte blev stelt igen. Var det försent att rädda honom? Dracos ögon öppnades plötsligt och han såg förvirrad ut. Nicole pustade ut.
”Vad hände? Vad kollar alla på?” frågade han tyst och såg på Snape. ”Professor, vad gör du här?”
”Jag lovade att hålla koll på Mr Zabinis fest”, svarade han. ”Vem bär ansvaret för detta?” Alla vände sig mot Pansy och Daphne. De såg nästan rädda ut. ”Miss Parkinson och Miss Greengrass, kvarsittning för er båda i en vecka”, sa han barskt. De spärrade upp ögonen.
”Men, vi är ju inte ens på Hogwarts”, utbrast Pansy förtvivlat.
”Jag är fortfarande er lärare och om det här skulle ha skett på Hogwarts så skulle ni fått tre veckors kvarsittning, Miss Parkinson”, svarade han och hjälpte Draco upp på benen. Han såg fortfarande förvånad ut.
”Ehm... Professor Snape”, sa Nicole försiktigt. Han vände sig om mot henne. ”Skulle ni vilja ge Blaise lite av motgiftet, han har också druckit Amortentia.”
”Jag ska ge honom, men först ska jag bara se så att Mr Malfoy mår bra”, svarade han och vände sig mot Draco igen.
”Jag mår bra, tror jag”, sa han och vinglade till lite. ”Jag känner mig lite snurrig bara.” Nicole gick fram mot honom och stötte upp honom på sin axel.
”Du kanske ska sätta dig ner?” sa hon och började gå mot en fåtölj.
”Han ska ingenstans förutom hem”, sa Snape bestämt. Draco såg surt på honom.
”Jag tänker inte åka tillbaka till det hemska stället”, sa han irriterat. ”Jag stannar här.” Snape tog ett steg mot honom.
”Draco, du gör som jag säger. Förstått?” sa han barskt och kollade rakt in i Dracos grå ögon.
”Du bestämmer inte över mig och jag behöver ingen barnvakt!” svarade han surt.
”Tydligen så behöver du det”, sa Snape irriterat och grep tag i hans arm. ”Du sätter dig i fåtöljen här och väntar på mig.” Han puttade ner honom i fåtöljen och gick bort till soffan där Blaise satt och kramade en kudde. Draco stirrade surt framför sig och Nicole la en hand på hans axel.
”Draco, jag tycker att du kanske borde reda ut saker och ting med din mamma”, sa hon försiktigt. Han spände ögonen i henne.
”Och varför skulle jag göra det?” svarade han surt. ”Du vet inte hur jag har det hemma!”
”Nej, det vet jag inte”, svarade hon lugnt. ”Men jag vet att det inte kommer att bli bättre om du inte pratar med henne.” Han suckade.
”Jag antar att du har rätt”, svarade han och suckade en gång till. ”Kan inte du följa med?” frågade han och såg bedjande på henne. Hon såg förvånat på honom.
”Jag? Varför vill du att jag ska följa med?” frågade hon.
”Mamma skriker inte lika mycket på mig när vi har gäster”, svarade han och såg på henne med stora hundvalpsögon.
”Men, vad tror du att min mamma säger om jag åker hem till dig helt plötsligt?” frågade hon och såg menande på honom.
”Jag kan hitta på någon ursäkt”, sa John plötsligt bakom henne. Hon vände sig om.
”Du? Ljuga?” sa hon skeptiskt. ”Kan du det?”
”Jag kan försöka”, svarade han. Hon bet sig i läppen.
”Nicole, snälla”, sa Draco bedjande. Hon vände sig mot honom och sedan mot John.
”Okej, men det är bäst för dig att du hittar på en bra lögn”, svarade hon och såg bestämt på John. Han nickade entusiastiskt. Nicole reste sig upp lagom när Snape kom tillbaka till dem.
”Mr Malfoy, nu går vi”, sa han och väntade på att Draco skulle resa sig upp.
”Jag kommer och det gör Nicole också”, sa han och reste sig upp. Snape såg på henne.
”Som du vill”, svarade han och gick la en hand på Dracos axel och puttade iväg honom mot trappan.