Allt för dig, Elina [SV]

Tack, vad söta ni är! Blev så arg på mig själv när jag glömde bort att tacka för alla fina kommentarer i början av förra kapitlet, så jag tackar extra mycket nu istället! Tack, tack, tack, tack, tack!
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 14

Ska vi gå ner så att du får hälsa på de?", frågade Chelsea, fortfarande med ett brett flin på läpparna.
"Jag vet inte om det är en så smart idé just nu", sa svarade jag och nickade menande mot klockan på sängbordet som inte visade mer än kvart i åtta på morgonen. Chelsea såg ut som om hon först tänkte säga emot men nickade sedan.
"Du har rätt", sa hon "Men vi kan gå och hälsa på John. Han blir säkert inte sur om vi väcker honom för att berätta att du är här!" flinade hon och log retsamt mot mig.
Jag försökte se likgiltig ut och himlade bara med ögonen åt hennes antydning. Jhon var kanske som en bror för mig, men både jag och Chelsea visste att ordet "syster" eller "vänskap" inte riktigt nådde upp till de känslor han hade för mig. Det grämde mig att jag sårade honom genom att inte besvara hans känslor men vi var väldigt goda vänner.
"Kommer du?" sa Chelsea. Hon gick fram och öppnade sitt sovrumsfönster.
"Det är bäst vi tar den här vägen, så att mamma och pappa inte hör oss", sa hon med låg röst. Jag flinade och följde efter henne ut på taket. Jag visste att risken för upptäckt inte var särskilt stor eftersom mr och mrs Brown hade sitt sovrum i andra halvan av huset. Men jag visste också att Chelsea föredrog att klättra över taket framför att ta den enkla vägen.
Vi tog oss enkelt över de mossiga tegelpannorna och ner på andra sidan av taknocken, där John hade sitt fönster. Vi hade tagit den här vägen så många gånger förut att det nästan inte ens var spännande längre. När vi kom fram till takkupan med hans fönster smög sig Chelsea framför mig och knackade på glasrutan medan jag satt en bit bakom henne för att inte vara i vägen. Inte lätt och försiktigt som jag hade gjort på hennes fönster, utan hårt så att fönsterrutorna skallrade. Nästan genast kunde jag höra snabba steg någonstans under mig, på väg mot fönstret. Sen hörde jag fönstret öppnas och Johns nyvaket ilskna röst.
"Vad håller du på med?" frågade han surt, och jag insåg plötsligt att jag satt för långt upp på taket för att han skulle kunna se mig. Men Chelsea satt kvar framför fönstret och det fanns inte plats för mig just där så jag satt kvar. Dessutom kände jag alltför väl till Johns morgonhumör.
"Jag tänkte att det var en grej du kanske ville veta", sa Chelsea och log skenheligt mot John utan att bry sig det minsta om hans dåliga humör.
"Bäst att det är viktigt då." sa han och jag kunde nästan föreställa mig hur han blängde på henne under sitt rufsiga, rödblonda hår.
"Ja, jag vet ju inte vad du kallar viktigt", flinade Chelsea och tog, för säkerhets skull, ett smidigt litet skutt utom räckhåll för honom. Jag kunde nästan inte låta bli att skratta åt henne, men jag nöjde mig med att le.
"Vad är det du vill?" frågade John, mer och mer irriterad. Chelsea skrattade,
"Frågan är nog svarare ´Vad är det vi vill´", sa Chelsea med lurig röst. Innan John hann fråga vad i helvete det var hon pratade om tog jag några snabba små steg ner till fönstret.
"Bu", sa jag lågt och flinade brett "det väntade du dig inte, va?"
Först såg han bara chockad ut, sen sprack hans ansikte upp i ett brett leende.
"Sussie!" utbrast han med stor förvåning i rösten "Vad gör du här? När kom du hit?" Jag flinade när han drog sig tillbaka från fönstret för att släppa in mig och Chelsea i rummet innanför.
"Jo, såhär var det..." började jag, men Chelsea avbröt mig nästan genast.
"Suss fick tillslut nog av den där gamla haggan till faster hon har och bestämde sig för att be henne dra åt helvete och rymma därifrån!"
Egentligen kände jag för att ingripa och säga att jag aldrig hade bett någon att dra åt helvete, men jag var alldeles för road av Chelsea för att vilja avbryta henne.
"Så hon bröt sig in på den gamla kärringens vind, där hon tog sin kvast! Sen knöt ho fast sin packning på den och flög ut genom sitt sovrumsfönster! Och nu är hon här"" hon tog ett djupt andetag när hon hade slutat prata och vände leende blicken mot mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.
"Ta-daa..." flinade jag och höll ut armarna lite. Jag såg upp i hans leende ansikte i en knapp sekund innan han drog in mig i en hård välkomstkram. Jag besvarade kramen i några sekunder och släppte sedan.
"Jag sa ju att du ville veta", sa hon triumferande och gav sin bror samma retsamma blick hon gav mig tidigare.


Jag tar gärna emot önskemål, tips och kritik av alla slag! Om det är något speciellt ni vill ska hända eller något, inte vet jag, så fram med det! Jag gillar kritik och vill gärna ha idéer om tex vilka elevhem karaktärerna ska vara i, etc.

Super Jhon och Sussie skulle verkligen bi ett sött par

A W E S O M E ♥

SUPERMEGAAWESOME!!! XD Men Jhon stavas väl John?? Eller är det Jon med h??

Aaw, tack! Och, jo, det göt det. Jag kom på det efteråt och orkade inte ändra det. Ska göra det nu x)

Ok

Jättebra!

Jättebra

Tack! Jag har brist på inspiration just nu så det blir nog ett kort och relativt tråkigt kapitel nu. Ledsen för det.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 15

När jag höll på att gå igenom hela historien, nu för tredje gången och med mer och mer detaljer för varje gång hade både John och Chelsea börjat fatta att jag inte kommit undan hemifrån enbart genom list och tysthet.
"Men, jag..." började jag i ett försök att slingra mig ur det men Chelsea avbröt mig.
"Du har nånting som du använde, det vet jag." sa hon och plirade misstänksamt mot mig "Och det måste vara något riktigt spännande, för annars skulle du inte försöka hålla det hemligt tills du kan visa det för oss och Will samtidigt..." hon bet sig eftertänksamt i läppen. Jag öppnade munnen för at protestera, men insåg snabbt att det var meningslöst; Chelsea kände mig för väl.
"Okej då, ja, jag ska visa det.", sa jag halvt uppgivet men med ett litet flin "Men inte förrän Will också är med." sa jag bestämt och satte punkt för samtalet. Först såg Chelsea lätt missnöjd ut över att behöva vänta men sen log hon.
"Jag tror vi kan gå ner i köket nu, mamma och pappa är säkert vakna." Jag nickade instämmande och reste mig upp från stolen jag suttit på.
Jag och Chelsea gick tillsammans med John nedför trappan till den nedre våningen. Doften av nybakat bröd slog emot mig när vi steg in i det lilla köket. Mrs Brown stod med ryggen vänd mot oss och dirigerade degbunken och en trägaffel i diskhon att diska sig själva.
"Godmorgon, mamma", sa Chelsea oskyldigt och slog sig ner i kökssoffan. Jag satte mig ner bredvid henne med John mitt emot mig.
"Godmorgon" Mrs Brown vände sig om med ett leende, men hoppade till när hon fick syn på mig. "Susanne!" utbrast hon överaskat "När kom du hit?" frågade hon och kramade om mig.
"Inatt", sa Chelsea enkelt och lyfte lite på kökshandduken som brödet var invirat i "Får jag ta av det här?" frågade hon glatt och såg på sin mamma.
"Javisst", sa mrs Brown, samtidigt som hon fortsatte att se på mig, uppenbart förvirrad. "Jag måste ha missat något..." mumlade hon, mer till sig själv än till någon annan.
"Äh, kom igen, mamma", sa John från andra sidan bordet "vi visste ju hela tiden att Sussie skulle komma hit någon gång under sommaren. Bara inte riktigt när"
Mrs Brown nickade och log mot mig "Nu är du ju här i alla fall", sa hon och gav mig en snabb kram till innan hon skyndade bort till ugnen för att ta ut en till plåt med bröd. Jag såg från henne, till Chelsea - som just bredde smör på sin andra skiva bröd - till John, till mr Brown som just kom in i köket. Jag kände hur jag blev alldeles varm inuti. Jag hade saknat de så mycket att det nästan värkte i mig. De var min familj.

Jättebra skrivet