Utan dig, lyser stjärnorna.

Nej, nej, nej, inte lamslå och sen låsa in

Awesome kapitel

Bravo!

Kapitel 13.
Jag vaknade omtöcknad, och såg att det var bäckmörkt. Jag reste mig försiktigt, och kollade mig omkring, men såg inget. Det var för mörkt.
Jag travade efter dörren, men den var låst.
- Åh, nej…, viskade jag och paniken växte.
Jag tänkte så det kanakde, men jag vissste att det jag behövde var ljus! Det fanns ju ingen lampa, och tydligen inga fönster heller. Jag kollade i mina fickor, men det ända jag hittade var en pinne.
- Min stav!
Men jag kunnde ju inga formler en… eller jo, röda gnistor.
Jag sköt upp ett par gnistor, och ett svagt ljust vissade rummet jag var i. Såg ut som en stödskrubb, var det enda jag han anmärka. Ett par till gnistor kom fram, och Jag märkte, som snabbast, ett fönster, men med pasienerna ner dragna. Jag frammanade gnistor gång på gång och gick mott fönstret, och drog upp parsienen. Jag kollade ner, och märkte, att det var mörkt ute. Det var minst 2 vånigar till marken., så att hoppa var utesluttet. Det fanns inga andra fönster som var öppna, så vitt jag såg, men fönster fanns det. Och om jag inte tgo fel var det porffesors Longbottoms precis under mig.
Jag skickade röda gnistor, i hopp om att han skulle se det. Om och om igen flög det röda gnistor. Precis när jag tänkte ge upp, öppnades fönstret, och proffesor Longbottom tittade ut.
- Proffesorn! Här uppe! Ropade jag och han vände huvudet uppåt.
- Miss Lefolt! Vad grö du där? Frågade han bestört.
- Jag förklarar sen, skynnda dig, det är låst! Ropade jag tillbaka.
Huvudet försvannoch jag satte mig på en stol, jag märkte nu när månljuset lysste upp rummet. Någon minut senare hördes en klickande och dörren flög upp.
Jag sprang snabbt ut, och professor Longbottom grep tag i min arm.
- varför är du inte i din säng? Frågade han.
- Jag… ett par killar låste in mig.
- Varför ropade du inte på hjälp?
- De lamslog mig.
Longbottom blev krittvitt i ansiktet.
- Villka gjorde det? Frågade han.
- Vet inte, svarade jag.
- Minns du hur de såg ut?
- Ja, jag tror det.
Han såg sig omkring och jag såg hur han kämpade mott ilskan.
- Till och med lärarna, muttrade han.
- Va? Frågade jag, men han verkade inte höra.
- Du kan inte hjälpa att han är din pappa!
Jag blev kall inombords.
- vet du vem det är? Frågade jag.
- Vem då? Fråade Longbottom.
- Min pappa!
Han var tyst en lång stund, utan att säga något. Han såg plågad ut.
- Har inte den mormor berättat? Frågar han.
- Berättat vad? Frågar jag och börjar bli otålig.
- Vem det här, nästan viskar han.
- Förmodligen inte! Säger jag.
- Ähum, jag är inte den rätta att berätta det, svara han, tar tag i min arm och börjar ta mig mott Gryfindore tornet.
_:_:_:_:_:_:_:_:_:_:_:_:_:_:_:_:_:_:_:_:_:_:_:_:_:

awzome

great!

Amazing

Ravenclawsome!!!!!!

Kapitel 14.
Jag lägger mig i sängen med tusen tankar i huvudet. Longbottom vet något om min pappa, men hur ska jag få veta det?
Jag suckar och begraver huvudet i kudden.
Till slut somnade jag, men oroligt. Jag drömmde drömmar jag skulle ha glömt när jag vaknade.
<--------->
Jag vaknade första av alla och klockan sa att den var 6. jag suckade djupt och gick ner till stora salen, där det inte fanns några elever. Den anda som var där var rektorn. Han nickade åt mig, och jag nickade tillbaka.
Det första jag gjorde var att ta så mycket mat jag kuunde, eftersom jat inte ätit på timmar. Öggröran, potatisem, filen ja till och med baconen verkade gott.
Fel. Baconen var fortfarande äklig. Tiden gick fort och det kom fler och fler elever. Som vanligt undvek alla mig. Men, om jag ska vara ärli, vill jag ha det så.
- Kan du skicka smöret?
Jag sväljer min pumpasaft fel, och stirrar bara på personen som sitter bredvid mig. Sedan ler jag, och er Issa smöret.
- Måste du skrämmas så? Frågar jag.
- Du är väldigt oupmärkssam, påpekar Issa.
Jag känner mig lyckligare en någonsin, men så kommer gårdagen upp.
- Du ljög för mig! Säger jag.
- Va? Issa ser förvånad ut.
- Du sa att du inte var död, men killaren såg dig ju inte! Fräser jag.
- Men du ser mig.
- Ja, men…,
- Du är väll inte galen?
- Nä. Du har rätt. Det är de som är galna.
Vi forsätter våran frukost, och ger sedan på dagens första lektion, örtlära.
- Läraren är faktiskt riktigt schysst, sa jag glatt.
Issa nickade bara och såg skeptsikt ut.
- Det var han som räddade mig igår från den där städskrubben, sa jag.
- Det bevisar väll inget. Han kunnde ju inte lämna dig och dö, sa Issa retligt.
- Tro vad du vill, men han är annorlunda, sa jag.
- Om du säger det så, säger Issa men ser skeptisk ut.
Vi går till den ända klassrum jag varit i hittils, och det sitter ett par elever där redan. Rättare sagt 2 st. Den ena är en flicka med rött hår, och bruna, varma ögon och den andra en liten fräknig pojke, med rött hår och bruna ögon. Flickan ler mott mig, medans pojken ryggar tillbaka, med ett skrämt uttryck. Vi går och sätter hos på en bänk, mittimott dörren till växthuset.
Hogwarts är vackert, de måste man säga. Specielt utsiden. Quidditchplanen målstolpar glimmar i solen, och truppen med postugglor flygger in i uggletornet. Sjön glimmar och jag kan svara på ett det är någonting somrör sig där ute. Jag kollar mot de andra eleverna, jag har ett vagt minne av att de heter Lily Potter och någonting.
- Det är ju Lefolt! Hör jag killen viska.
- Och? Viskar Lily tillbaka.
- Du vet…, börjar killen men avbryts.
- Det är inte hennes fel, idiot! Och du ska kalla dig en Weasley! Fräser Lily och reser sig up.
Hon går och sätter sig bredvid mig, men jag tycker inte det känns fel eller så. Bara lite obehagligt.
- Hej, säger hon glatt.
- Hej, mummlar jag tyst.
- Är det roligt på Hogwarts?
Utan att tänka på det börjar jag bäretta om allt som tynger mig. Jag fattar inte hur, men det är någonting med henne som går mig att tänka på mamma.
Utan att röra en min lyssnar hon, med allvarligt min. Jag kollar up på killen och han ser skamset ner på sia fötter när jag berättar att alla fyser ut mig, ryggar tillbaka.
- Det är inte ditt fel! Säger hon när jag är klar.
- Och jag vet inte ens varför. Inte helt och hållet, säger jag.
Jag kollar up mott Issa, men hon är borta.
- vet du inte varför? Frågar killen plötsligt.
Jag kollar på honom ett tag, och han rodnar.
- ehm, jag heter Hugo Weasley, säger han generat.
- Nej jag vet inte varför. Det är någonting med mina föräldrar i alla fall, säger jag och kollar mot sjön igen.
- Ja. Eller jag mennar… med din pappa rättare sagt, säger Hugo och Lily nickar.
Lily kollar sig snabbt om.
- Jag kan berätta sen. Men inte nu. Du av alla måste få veta, säger hon.
Med de orden ringade i öronen går jag igenom lektionen. Det ända jag kan tänka är när ”Sen” är. Svaret kommer snabbare en väntat.
Vid middagen sätter sig Lily och Hugo bredvid mig.
- Här, säger Lily och räcker mig en bok.
- Kapitel 4 hittar du info om han, förklarar Hugo när han ser min oförstående mig.
- Står det i en bok? Frågar jag förskräkt.
- Nej. Eller, bara om vem han är och så, säger Hugo.
Han ler lite försiktigt och jag besvara leendet.
- Jag måste gå. Gryffindore du vet, säger Lily och reser sig up.’
- Okej hej då, säger Hugo och vi blir ensama.
- Går du i Ravenclaw? Frågar jag och tar en stor tugga av köttet.
- Mm, den ända i släkten. Men jag tyckte att det var tags att bryta tradionen, säger Hugo glatt.
- Jaha. Mamma gick i Hufflepuff och mormor också, säger jag.
Plötsligt ser jag att det börjar ljusna i framtiden. Hugo och Lily verkar vara riktigt schyssta. Inte alls som Liza. Jag kollar hela tiden på Hugo, för att se hur han reagerar att sitta med mig.
- Vad är det? Frågar han när han märkt att jag tittar på honom.
- Inget, skynndar jag mig att säga, och sänker blicken.
Vi pratar om allt och lite till, och till slut är vi nästan ensama, så rektorn får säga åt hos att gå up.
Tillsamans går vi up mot uppehållsrummet. Väll framme skills vi åt, och jag tar fram boken som jag fått av dem.
- Få se, kapitel 4…, mummlar jag och slår upp det kapitlet.
Jag har alltid läst ganska fort, men nu fastnar jag vi varje ord, eftersom att de är så… overkliga. Jag kan inte tro att det är min pappa. Det går inte. Det sista stycket blir som ett enda kladd av ord. Jag känner hur illamåendet kommer, och jag slår igen boken.
- Andas in, andas ut…, förmanar jag mig själv, men försent.
Jag kräks på hela fotöljen, det bokstavligen rinner ur mig. Jag börjar gråta, men ingen hör mig. Tillslut är atacken över och jag går och tvättar mig, innan jag lägger mig i sängen. Inte konstigt att alla hatar mig. Jag hatar mig själv, för det jag läst.

Vad har hon läst? Ravenclawsome kapitel. (Har märkt att jag använder Ravenclawsome väldigt ofta)

Ni får kanske veta det i nästa eller nästnästa kapitel.