Rollspel från 9 3/4

"Det börjar mörkna därute" sa Ty medan de gick i tystnad. "Undrar om vi är framme... Woah!". Han hade hade snubblat på någons ryggsäck utanför en kupé. "Idiotiska människor som... Alex? Hur är det?" när han såg Alex frånvarande min.

Cassandra vände sig om. Där stod Ty och tittade förvirrat på Alex som hade ett förundrat uttryck i ansiktet.
"Hur är det, Alex?", sa Cassandra oroligt.

Alex 'vaknar' upp. Hon ruskar lite på huvudet innan hon försöker le.
"Åh! Ledsen jag tänkte på annat!" Säger hon lättsamt och märker plötsligt sitt hår och börjar snurra det runt fingret.

"Öh... jaha", sa Cassandra lite förvirrat. Hon vände sig om igen .

"Okej..." sa Ty förundrad. Det var något konstigt med Alex.

Alex går, lite långsammare än innan, och knackar på kupédörren, den med väskan utanför. Utan att vänta på svar öppnar hon dörren och tar upp väskan.
"Kan ni vara så snälla och inte lämna väskor, eller annat, utanför dörrarna. Folk kan skada sig på dem." Säger hon med en trevlig ton och ger väskan till närmaste person som är en pojke.
"Jag ber om ursäkt." Säger pojken och rodnar.
"Det var inte jag som snubblade på den." Svarar Alex med ett leende och går undan. Pojken verkar gissa på att det var Ty som snubblade på den och reser sig.
"Ledsen, det var inte meningen." Säger pojken och sträcker fram en hand mot Ty.

"Äh, det var inget farligt" sa Ty generad och lite sur på Alex. När pojken hade stängt dörren vände han sig mot henne.
"Var det där nödvändigt?" sa han ilsket. Det kunde ju vart en sjundeårselev som suttit där!"

"Jaja..." Säger Alex och rycker på axlarna. Hon känner sig lite trängd och rösten är starkare än förut.
"Haha! Ser du! Din positiva attityd och mod ställer bara till det!" Säger den skadeglatt.
"Lämna mig ifred." mumlar Alex tyst.
"Visst, hej då fröken positiv." Säger rösten och Alex försvinner och håret blir svart. Hon tittar på Ty med kalla ögon.
"Och? Vem bryr sig?" Säger Sandra och lägger armarna i kors. "Skulle varit roligare, du skulle sett din min, tidlöst." Sandras ögon förändras inte, men hennes ansikte förvrids i ett elakt leende. "Loser." Konstaterar hon.

Cassandra stannade förskräckt upp. Alex hår hade blivit svartare än sot och ögonen var kalla och hårda. De tittade på Ty som om han vore smuts.
"Är du okej, Alex?", sa Cassandra osäkert. Hon som äntligen hade fått en vän.

"Alex mår fint. Men jag bättre än nyss iallafall." Försäkrar Sandra. "du är släkt med troll va? Eller nej, vänta... till och med ett troll har fler hjärnceller än du... men kanske en fladdermask? Ditt hår ser definitivt ut som om ugglor är ute efter dig." Säger hon sedan och hoppas på att tjejen börjar gråta, Sandra älskar när folk gråter av hennes ord, det visar att dem är svaga och hon är stark.