You can't spell "Voldemort" without "love" [SV]

YEH, längtar! ♥

WAHOOO NYTT KAPITEL YAY :'D

JAAA! NYTT KAPITEL!!!! ♥


[lite efter..... ]

Bra skrivet!
*bevakar*
♥

Har tänkt läsa denna länga och inte gjort dte förens nu
UNDERBART
Jg älskar Voldemort för dte visar en annan sida,s om kan finnas. Det är sånt här du ska göra alice, jätte fint :*

Kommer det mer snart? InspiredPsycho

inte för att stressa men dey vore kul för denna ff är grym

Håller med! ♥

Hoppas det kommer mer!!!♥

Eftersom det är 1 december idag, och det innebär att jag har varit medlem här i exakt ett år (tiden går snabbt...) så får ni ett kapitel. Eller kanske två...


Kapitel 5

*Trix perspektiv*

Så fort jag kom hem, tog jag av mig mina blöta kängor för att det var irriterande att ha dem på mig. Inte på grund av att de var blöta, utan på grund av att jag inte tyckte om dem när de var blöta. Mina små tvångstankar skulle någon dag ta död på mig. Jag sparkade undan kängorna, och begav mig till köket. Där sprang Lucius i sitt vackra, rosa förkläde, och tydligen höll på att laga middag. Av någon anledning tyckte jag att det jag såg var riktigt roligt. Hela mitt liv var riktigt roligt, särskilt för tillfället. Jag skrattade lite för mig själv.
- Vad skrattar du åt? MIG?! - utbrast Lucius
- Va? Nej nej, jag tänker lite. Men jag skrattar absolut inte åt dig! - jag log
- Bra. För det skulle jag inte klara av - sa Lucius och fortsatte med sin gudomliga spaghetti.
- Jag tänkte duscha nu, så våga inte öppna dörren till badrummet om du vill behålla alla dina kroppsdelar!
- Nejdå, du ser ju att jag är upptagen med middagen dumbom.
- Pff, dumbom - fnissade jag

Jag gick till badrummet och bestämde mig för att ta ett bubbelbad. Jag beundrade vatten och dess skönhet när det rann från kranen. Efter en stund klädde jag av mig och hoppade in i badkaret. Det var så varmt och skönt och jag började tänka på barndomen. Barndomsminnen upptog mitt sinne och jag blev lugn, så lugn att jag nästan somnade. Jag skulle somna om inte ett oljud som kom från hallen. Följt av olika sorts svordomar.
- Vad är det här? Förklara för mig, vad är det här? Är du helt dum i huvudet? - sa röst nummer ett
- Vadå? Jag bor ju här. Får ta med mig hem vad jag vill! - sa röst nummer två
Jag kunde inte låta bli att skratta för mig själv. En stund försökte jag återkomma till barndomsminnen men jag blev för distraherad av rösterna, så jag började lyssna noga på dem medan jag rakade benen.
- Det där är en ond varelse! OND! Det kommer äta upp oss levande!
- Sluta fåna dig! Hur kan det här vara en ond varelse? Titta vilka vackra ögon! Ber om att få behålla den ju!
- ALDRIG I LIVET! GÅ IVÄG MED DEN HÄR ANNARS... ANNARS... ANNARS - och så hördes det bara en dörrsmäll.
Några steg senare hörde jag hur någon knackade på badrumsdörren.
- Trix, är du där?
- Ja, men du får absolut inte komma in! - skrek jag
- Nej då. Jag måste bara visa något. Skyndar du dig?
Jag suckade, men kunde inte låta bli att undra vad det var för någon ond varelse.
- Ja, jag kommer ut snart - svarade jag och försökte bli klar så snabbt som möjligt.


*Lucius perspektiv*

Jag kan inte förstå hur han kunde göra så här mot mig. Att han vågade! Hur ska jag nu klara av det här? Det var ju hur elakt som helst.
Jag viftade bort mina dåliga tankar och fortsatte med spaghettin. Det slog mig, jag borde göra spaghetti oftare. Jag borde laga mat oftare! Ingenting annat lugnar ner mig så mycket som att laga mat.
Ett tyst ljud hördes bakom mig, och jag skulle kunna slå vad om att det var den onda varelsen som kom in. Sakta vände jag mig om bara för att inse att jag har börjat bli paranoid. Det fanns ingenting där. Det måste ha funnits i mitt huvud.
Jag hörde Voldemort och Bella prata i hallen, Bella verkade glad. Och likaså Voldemort. De lämnar mig ensam här medan de beundrar den onda varelsen. Bra, jag behöver dem ändå inte. De kan ju svälta. Mig spelar det ingen roll längre.
Jag tittade på mitt rosa förkläde en stund och kom fram till att jag måste tvätta det. På vägen mot dörren såg jag en tidning som låg på bordet. Vanligtvis skulle jag bara gå förbi om inte en artikel. Matlagningstävling! Någonting för mig. Snabbt drog jag ut snyggt artikeln och stoppade den i fickan.


*samtidigt utanför badrummet, Voldemorts perspektiv*

- Men herregud vad har du där? - sa Trix
- Du ser ju själv. Ser du de här fina, stora ögon? Och svansen? Titta bara! Visst är den söt?
- Och helt svart. Perfekt ju! Vad heter den? Är det en han, en hon?
- En han. Hades tänkte jag döpa honom till men jag vet inte. Det ska vara något mörkt liksom. Och Hades var det enda jag kunde tänka på - sa jag och jag tror att man kunde hitta ljudet av besvikelse i min röst
- Hades passar nog! - Bellatrix tog Hades i sin famn och klappade honom - Var har du hittat honom?
- Han bara kom fram till mig och följde efter. Verkar fortfarande vara riktigt ung, så jag tänkte behålla honom.
Dörren från köket öppnades och Lucius kom ut med ett stort leende på läpparna. Inte ens synen på den onda varelsen fick honom att bli arg.
- Börjar du vänja dig vid Hades, eller?
- Hades? Verkligen? Kunde du inte komma på annat...? - skrattade han
- Alltså... dra åt skogen, okej?
- Det där är en KATT för fan. En katt kan INTE heta Hades. Är du helt dum i huvudet? Om du vill behålla den så kan du lika gärna komma på ett bra namn! - sa Lucius och försvann någonstans.