Hogwarts yngre dödsätares kärleks historia

... som Amanda_Weasly och Miss Black över mig sa men jag lägger till:
Please? och puppy eyes... typ: (%).(%)

Good.

Fortsätt att skriva!!! Denna fanfiction är jättebra!!!

Jag tackar igen för alla kommentarerna, blir jätteglad över att så många vill läsa och tycker att den är bra Så tack
Men i alla fall, här är nästa kapitel!

Kapitel 7


Hermione


Efter att Dumbledore hade avslutat sitt tal och sagt godnatt reste sig Hermione upp och väntade på att Ron skulle göra det samma, de var ju prefekter. Ron ställde sig upp, men gick förbi Hermione med Harry och de hade snart försvunnit in i den trängande folkmassan som var på väg tillbaka till sina sovsalar.
Hermione sökte med blicken efter en annan prefekt och hon såg att prefekterna i Ginnys årskurs hade börjat organisera med förstaårseleverna. Hon slappnade av och var bland de sista som strosade ut ur Stora salen.
När hon gick förbi en gobellängd på väg mot Gryffindors sällskapsrum, sade någon plötsligt hennes namn:
”Granger” sade personen viskande. Hon kände mycket väl igen rösten, men tonfallet var annorlunda. Det var Malfoy, och hon gissade på att han stod bakom… gobelängen?
”Vad vill du Malf…” Någon tog tag i hennes handled och innan hon hunnit blinka var hon i en nisch bakom gobelängen, med Malfoy.
Hermione tittade upp i hans lugna, grå ögon. Han var verkligen lång… och snygg lade Hermione motvilligt till. Vitblont hår och muskulös…
”Malfoy, vad håller du på med?” viskade Hermione.
”Jag vet inte.” viskade Malfoy som tog ett steg närmare och kysste henne. Mjukt och försiktigt.
Hermione visste inta vad hon skulle göra, hon stod bara still och lät det hända, lät honom kyssa henne. Stötarna som hon känt tidigare hade ersatts av en eld som brann inom henne. Hon kunde inte stå emot och kysste honom tillbaka. Allting försvann, bara Malfoy, hans doft och hon fanns. Blodet rusade, elden brann värre än någonsin och hon tyckte sig höra änglakörer när Malfoys tunga försiktigt letade sig fram till hennes.
Plötsligt var det som om någon tände en lampa, och Hermione insåg vad hon höll på med. Hon slet sig loss från Malfoy och sprang upp till Gryffindors sällskapsrum. Hon försökte att inte börja gråta.
”Krusiduller” flåsade Hermione fram till den Tjocka damens porträtt.
”Alldeles riktigt” sade hon och svängde upp så att Hermione kunde krypa in i det tomma uppehållsrummet.
Harry och Ron hade redan lagt sig. Det var Hermione tacksam över det, då kunde hon tänka själv utan att bli störd.
Malfoy hade kysst henne, och den här kyssen hade varit mycket bättre än den hon hade med Viktor Krum. Varför hade Malfoy kysst henne? Det var helt ologiskt. Hon var ju mugglarfödd, och det hade han alltid mobbat henne för. Hade han gjort det för att kunna skryta med att hon hade varit enkel? Att hon var en… Hon kunde inte ens tänka ordet. Tårarna brände bakom ögonlocken.
Men det allra värsta var, att kyssen hade varit fantastisk. Och hon skulle aldrig kunna glömma den. Känslorna hon känt när han kysst henne… Det var det värsta.
Hermione förde sakta fingrarna upp mot munnen och kände på den med fingertopparna. Hon kom på med vad hon höll på med och lade snabbt händerna i knät och stirrade stint in elden.
Hon tittade på klockan, kvart i två. Hermione suckade och gick med tysta steg upp mot sin sovsal. När hon försiktigt öppnade dörren till sovsalen hörde hon hur Lavender och Parvati andades tungt. De sov.
Hermione tassade försiktigt bort till badrummet och gjorde sig i ordning.
När hon några minuter senare lade sig i sin himmelsäng, kunde hon inte somna. Hur skulle hon kunna göra det?

NAW!!

Fyy vad gulligt och du skriver helt himmelskt! känns som om man var lixom där... ungefär som att man ramlat ned i ett minnessåll och står och ser alltihop!

jag häller värkligen med!!!

Azome!

När kommer det MER!

Åh,Jättebra!!
MER

Läst hela novellen nu, den är skitbra!