Lily Potter ~ vänskap, kärlek och tårar

Tack tack. I morgon kanske ni blir utan kapitel då jag har pianokonsert med min pianoskola från klockan 12.00 till hur långt fram som helst, kanske max 16.00.

De gör inget! Vi klarar oss!

Jag skrev inget igår för att jag for och skida direkt efter pianokonserten.
___________________________
Kap 11.

Lily hade suttit vid Hugos sjukbädd hela tiden sedan han kom dit vilket var för flera timmar sedan. Det hade blivit mörkt ute och några stjärnor började tändas. Hon tittade på Hugos stilla ansikte, han hade fortfarande inte rört sig på något sätt. Inte andats, inte något alls. Lucy Pomfrey, Madame Pomfrey's dotter (som ärvt sin mors arbete efter hennes död) kom snabbt gående fram och tittade strängt på Lily med sina plirande ögon.
"Miss Potter, jag måste be dig att genast lämna sjuksalen och gå till din sovsal.", sa hon. Lily reste sig långsamt. "Så ja, så ja, rappa på nu!", sa Lucy och gav Lily en knuff i ryggen. Lily gick så fort hon kunde där ifrån. Synd att Gryffindortornet var så långt ifrån sjukavdelningen. Hon kunde lätt bli upptäckt…
Det blev hon inte och hann snabbt smita in bakom den Tjocka damens portätt för att sluta sig till några andra Gryffindorelever som satt i sällskapsrummet. De talade med muntra, låga röster, antagligen för att inte bli upptäckta av Victoire, som faktiskt råkat bli prefekt trots att hon var för ung. Det var professor Snigelhorn som höll Victoire kär som övertalat McGonagall. Hon avskydde verkligen när Victoire svepte omkring i gångarna som någon värre gudinna. Albus fick syn på Lily där han i tystnad satt i ett hörn. Han vinkade till sig henne och Lily log sorgset. Hon satte sig bredvid honom
"Vad har du haft för dig idag?", frågade han, som en öppningsfras.
"Följt efter Rose och Scorpius till Slytheringångarna, fått Hugo förgiftad av Rose och suttit på sjukhusflygeln. Annars inget vidare", sa Lily. Vem som helst kunde skrattat åt det, men det här var inget skämt. Albus blev lång i synen.
"Har… Rose förgiftat Hugo?", frågade han lågt. Lily nickade med allvarligt ansikte. Albus stirrade på Lily.
"Ska vi… Berätta för James?", frågade han tveksamt. Lily nickade ogillande. Albus log snett och sa inget mer. Han drog till sig James som för en gångs skull lämnats ifred av alla killar som jämt ville vara med honom för hans popularitets skull. Albus viskade snabbt alltihopa till James. James flinade.
"Ni menar inte allvar?", sa han och skrattade om än osäkert. Lily blev arg.
"Så klart det är allvar! Ser du Hugo någonstans, eller?", frågade hon ilsket. James såg bestulen ut och såg uppriktigt förvånad ut.
"Syrran… Förlåt…", sa James långsamt. Lily viftade bort det.
"Glöm det där! Vi måste göra något! Jag VET att professor Snigelhorn inte tog hela grejen på allvar! Tyvärr är det han som är Slytherins elevhemsföreståndare, men borde vi inte ändå tala med professor McGonagall?", frågade hon hetsigt. Albus och James nickade instämmande.
"Och vi måste skicka en uggla till mamma och pappa", sa Albus. Plötsligt lyfte James händerna.
"Hörni", började han fundersamt. "Tänk om det inte är allvar? Tänk om det är något enkelt? Han kanske bara svimmade av stanken, Scorpius har säkert slängt i lite av sin fotsvett och så är allt som vanligt i morgon?", sa han. Albus verkade tycka att det verkade rimligt för han nickade också mot det. Sedan tittade båda på Lily.
"Vad säger du då, Lily?", frågade James.
"Att din teori inte stämmer in någonstans", sa hon prompt. "Professor Snigelhorn kunde slå vad om att det var en slags variant på någon konstig Personlighetsbytare. Jag lovar!", berättade hon. James gäspade stort. Lily slängde en mördande blick på honom.
"Nej, jag tror dig syrran, men kan vi inte sova över det hela? Jag är riktigt trött, ska du veta…", sa han. Albus sköt äntligen in.
"Jag tycker vi först planlägger morgondagen", sa Albus. Lily nickade instämmande.
"Snälla…", sa James med sina larviga hundögon till hjälp. Albus och Lily stirrade på honom men började sedan skratta och kasta kuddar på honom.

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

JätteBra! Hoppas Det Kommer Mer Snart!

Åhh Gud det skulle ha kommit ett till inlägg nu, men mitt skrivprogram krånglar och jag vill inte skriva om det. Det kommer mer i morgon...

den var jättebra!!


oj igga!

Kap 12.

Lily vaknade tidigt nästa morgon. Den här morgonen hade hon inte lika svårt att stiga upp, däremot slog hon upp ögonen så fort hennes hjärna lämnade drömmarnas rike och rusade upp ur sängen. Hon kastade på sig sin Hogwarts-uniform och brydde sig inte om att släta till vecken i dräkten. Hon struntade i att borsta håret - då hon säkert skulle finna en stor tova som hon inte kunde lösa utan Dominique - och gick hastigt ut i korridoren. Det satt redan några morgonpigga elever i sällskapsrummet och det hördes vaga röster från matsalen.
Lily brydde sig inte om eleverna som tittade konstigt på henne, hon tänkte bara på Hugo. var han frisk? Hade han bättrat sig? Hon sprang på måfå genom korridorerna i ivern och irrade sig långt senare fram till sjukhusflygeln. Hon knackade hårt på den stora, vackra porten till sjukhusflygeln. Hon stod och trampade på ställe en lång stund tills Lucy kom och öppnade. Hon tittade ointresserat på Lily.
"Din vän har vaknat", informerade hon med uttråkad röst. Alla visste att hon avskydde sitt jobb som sjuksköterska. Lily började hoppa och gav ifrån sig ett gällt pip. Lucy gick sedan in i ett rum med svart dörr. Lily sprang fram till Hugos sjukbädd där han hade satt sig upp och stoppade fötterna i ett par stora, fluffiga tofflor. han sträckta nonchalant på armen och tog tag i en gul mugg med en rykande dryck i.
"Hej Hugo!", sa Lily glatt. Hugo verkade varken se eller höra henne och drog bara en djup klunk av drycken han höll i handen. Lily log fortfarande och upprepade.
"Hej Hugo!", sa hon lite högre. Hugo tittade på henne, lite irriterat. Han ställde försiktigt och förfinat ner sin kopp på sitt lilla bord på ett sätt Lily inte tyckte om.
"Ja?", sa han med kylig röst. Lily kände inte igen rösten, men hon fortsatte lättat;
"Åh vad jag blev rädd då! Det var hemskt… Du skrek, jag menar, hur kunde hon?!", sa hon snabbt. Hugo tittade bistert på henne.
"Jag vet inte vad du talar om", sa han kyligt. Lily tappade inte modet.
"Jag vet, jag är bara dum! Hur skulle du kunna minnas det?", sa hon glatt och skrattade fånigt.
"Ärligt talat, jag vet inte vad du talar om", sa han igen med än kyligare röst. Lilys ansikte drogs ner i en modlös min. "Jag vet inte vem du är", avslutade Hugo i en väsande, kall ton. Om Harry, Lilys pappa hade hört hans röst just då skulle han lätt ha kunnat förväxla Hugo med lord Voldemort. Lily ryckte till.
"Vet du faktiskt inte det…?", stammade hon. Hugo verkade ta det som en dum fråga och skakade på huvudet.
"Jag… Är ju din vän! Din bästa vän!", sa hon förtvivlat. Hugo rynkade föraktfullt på näsan och plötsligt verkade det som om ett elakt sinne satt sig på Hugos själ.
"Jag har inga vänner", sa Hugos skal. "Jag är fortfarande nyfödd, min själ har knappt början sin klättring till en fullständig utveckling. Jag är en outvecklad själ, utan minnen eller kunskaper." Lily hade lust att börja gråta, men höll sig stark, för det sista hon ville var att Hugos mask, djävulens mask skulle få skratta åt sin påverkan på Lily. Lily backade ändå några steg. Hugo log elakt.
"Du är rädd", konstaterade han nöjt. Lily nickade försiktigt utan att tänka och Hugos mask skrattade elakt. Lily bet sig i läppen och drog ett djupt andetag. Hon gick några steg mot Hugo igen.
"Det kanske jag är", sa hon ilsket. "Men du är inget annat en en idiot." Djävulsmasken rynkade näsan föraktfullt.
"Hå hå ja ja", sa den och skrattade tonlöst. "Jag måste säga dig att du är riktigt modig, flicka lilla", fortsatte den och Hugos mun antog en vuxen röst. "Men jag måste säga…"
"Vadå?", sa Lily snabbt, onödigt snabbt, för Hugo bara skrattade elakt.
"Gå", väste han. "Gå här ifrån." Lily rörde sig inte ur fläcken och petade sedan Hugo i bröstet. För ett ögonblick kunde man skymta Hugos ansikte bakom skalet, som om han tappade masken, men masken var genast på igen.
"Jag ska gå", sa hon lika kyligt som Hugo hade talat till henne. "Men först ska du berätta ditt namn." Hugo blängde på Lily. Han mumlade något och plötsligt var han på fötter med sin trollstav i handen.
"Det ska jag berätta", sa han och log elakt "efter vår duell." Denne viftade nonchalant med sin trollstav och bugade sig lätt. Lily följde förvirrat och skräckslaget hans exempel.
"Få se vad du har på lager", sa han. Lily tänkte febrilt på någon bra förtrollning Ginny och Harry hade uttalat någon gång. Hon kom genast på en.
"Expelliarmus", mumlade hon så inte Lucy skulle höra något. Hugo flög bakåt, men inte en lång bit. Han reste sig med ansiktet förvridet i smärta. han pekade på henne med sin trollstav och uttalade ett kraftigt;
"Confundus!" Lily såg den lila, tjocka strålen komma pilande emot henne och duckade hastigt. Hon svängde om och såg hur en av sjukbäddarna blev förkolnade. Hon tittade med avsky på sin motståndare.
"Expelliarmus!", sa hon igen. Hugo flög bakåt, men den här gången hann han inte resa sig igen, utan Lily upprepade. "Expelliarmus! Expelliarmus! Expelliarmus!", sa hon. Vid den sista benämningen träffade hon bra och Hugos trollstav flög ur handen på honom och flög i väggen. Hon tittade förundrat på sina händer och sin trollstav då hon aldrig hade använt formeln Expelliarmus förut och hon var bara förstaårselev! Hon upptäckte plötsligt att Hugo hade rest sig igen med ett ilsket ansiktsuttryck på sig och trollstaven i ett krampaktigt grepp. Han pekade på Lily med sin stav och tänkte just uttala något när Lily kom på en annan formel. Hon svängde sin stav och snärtade till samtidigt som hon uttalade;
"Wingardium Leviosa!" Hugo flög långsamt upp i luften, sedan bröt Lily kontakten och sprang iväg. Hugo brakade i golvet medan Lily hann ut just när Hugo kastade en besvärjelse till. Hon hörde en smäll där inne medan hon pressade sig mot porten på yttersidan. Hon hörde Lucys snabba steg där inne och Hugos ilskna skrik.
Innerst inne kände hon ett styng i hjärtat, hon hade duellerat på fullt allvar mot sin bästa vän.
__________________________
Ett actionfyllt inlägg, eller hur?

Super bra.

meeer!