Två speciella syskon

MEEER!!

Rosalie;
Jag flämtade till...
Men sedan log jag lite osäkert.
Hur kunde Voldermort vara här, i Hogsmeade?
Jag skrattade lite tillgjort.
Han tittade allvarligt på mig med sina röda ögon.
Jag tog instinktivt ett steg bakåt.
"Följ med mig" Sa han med död röst.
Jag svalde.
"Antingen gör ni som jag säger eller tar jag vold!" Sa han och stirrade hotfullt på mig.
Han verkade tro att det var jag som var "ledaren".
Självklar hade vi ingen "ledare".
Vi var syskon. Vem brydde sig om sådant när man hade mycket viktigare saker att tänka på?
Jag nickade lite.
Och han tog det som ett ja.
Han ryckte tag i oss.
Vi hamnade på en kyrkogård...
Han tryckte ner Miranda mot marken och vände sig mot mig.
"Berätta vilket elevhem ni är i så skadar jag henne inte... Ännu" Jag flämtade till vid det sista ordet.
Men varför skulle vi säga vilket elevhem vi var i?
Jag såg ingen anledning att hålla tyst.
"Slytherin" Sa jag med klar röst.

MEEEEER! ♥
Ni äger ju på ffs! ♥♥♥

Åh tack!

Ingrid/ SunshineGoldwing: Tack Ingrid. ♥

Ojdå, det blev ganska långt, eheheh.
Inte det roligaste kapitlet. Är inte så värst duktig på att beskriva krig och liknade saker. ♥
____________________________________________________________

Miranda:
Vi hade transfererat oss till en kyrkogård, med Lord Voldemort.
Rosalie skötte ”pratstunden” medan Voldemort tryckte ner mig mot marken.
"Berätta vilket elevhem ni är i så skadar jag henne inte... Ännu" löd Voldemorts röst.
Varför, i Merlins namn, ville han veta vilket elevhem vi är i?
Jag kunde inte förneka att jag ville att Rose skulle svara, jag visste att hon inte ville att han skulle skada mig.
"Slytherin" svarade Rosalie med en klar röst.
"Vad synd, jag hade hoppats att ni hade varit i Gryffindor så ni kunde hålla ett öga på Potter åt mig." sa Voldemort besviket.
"Men det kan inte hjälpas. Nu tänkte jag leka lite med din syster" löd Voldemorts röst igen, riktad mot Rose.
"Crucio!" sa han och jag fick ont i hela kroppen. Så fortsatte det, Voldemort kastade förbannelser över mig medan Rosalie stod där och grät. Han hade varit smart och tagit Roses stav.
"Tom, det var onödigt att ta med flickorna hit idag" avbröt en röst. Voldemort slutade tvärt och jag suckade av lättnad. Jag försökte resa mig upp för att se vem det var, men det gick verkligen inte att resa mig upp, det gjorde för ont. Jag kände händer om mina axlar och vände på huvudet, där stod professor McGonnagall, bakom henne stod Harry Potter och bredvid honom stod min syster med rödgråtna ögon. McGonnagall hjälpte mig upp och jag rusade och kramade om min syster som fortfarande grät, utan att bry mig om att Voldemort och Dumbledore duellerade.
"Rose, gråt inte. Allt är bra, eller nästan"
sa jag och försökte trösta henne.
"Ge mig Potter, Dumbledore. Ge mig honom" vädjade Voldemort. Dumbledore skakade på huvudet och ett pang hördes. Dumbledore vände sig mot oss.
"Du verkar okej, Rosalie, men du måste nog ändå gå till madam Pomfrey, du verkar ha fått en chock. Miranda, du måste definitivt till madam Pomfrey. Kom allihop, vi ska till Hogwarts nu." sa Dumbledore i sin vanliga stämma, han kallade alltid oss vid förnamn.
Alla rörde vid Dumbledore och vi transfererade oss till sjukhusflygeln. Madam Pomfrey drog efter andan.
"Poppy. Som du ser är Miranda skadad rätt allvarligt. Ta hand om henne, Rosalie har även fått en chock. Krya på er, flickor. Harry, gå och få dig lite sömn. " var det Dumbledore sa innan han lämnade flygeln. McGonnagall gav oss båda en krya-på-er blick innan hon lämnade flygeln.
Jag stönade irriterande, jag var inte alls allvarligt skadad. Skulle väl få tillbringa en vecka eller så här i flygeln.

Rosalie;
Madam Pomfrey tryckte ner mig i en av sängarna.
Jag snörvlade till och slöt ögonen.
Någon satte sig på min sängkant.
Jag antog att det var madam Pomfrey.
Men när jag tittade upp var det han...
Killen som följt med och räddat oss.
Harry Potter!
Jag drog efter andan...
Vad skulle Draco säga?
Inte för att jag brydde mig om vad han tyckte...
Men ändå?!
Han tittade på mig med sina gröna ögon.
Jag kom på mig själv med att fantisera om mig och honom. Och skakade på huvudet.
Det var ännu mer otänkbart än att jag och Draco skulle bli ihop...!
Jag såg upp i hans ansikte.
Mina ögon drogs direkt till hans ärr.
Hans hans sköt upp i pannan och täckte ärret.
"Förlåt" mumlade jag.
Nu var det hans tur att skaka på huvudet.
"Det är inte du... Alla ser på mig som om jag var någon konstig utomjording... Det är så jobbigt att ha en så stor grej man inte kan dölja... Som att ha en hemlighet. Men nej, förlåt. Jag glömde att du inte är vanprydd med en börda man aldrig kan bli av med..." Suckade han.
Om han bara visste...!
Jag suckade.
"Du skulle bara veta....!" Sa jag.
Han tittade oförstående på mig.
"Vadå?" Frågade han nyfiket.
"Det är en hemlighet" Sa jag och log charmigt.
Han blev för ett ögonblick stum, och stirrade bara som förtrollad på mitt ansikte.
"Vad är det?" Frågade jag oroligt.
Han skakade på huvudet.
"Det var inget..." sa han och tittade bort.
"Hur mår Miranda?" Frågade jag.
Han ryckte på axlarna.
"Hon är där borta... Hon sover." sa han obekymrat.

superbra!

Tack!
Skriver mer i morgon, efter Ebba...

Jättejättebra!

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer