Asgeir - Voldemorts Högra hand

Ja men det var inget som förstörde kapitlet :p och som sagt så längtar jag till nästa del och det ska bli spänande att se vad du hittar på

Jag har planer, det enda jag får göra är att hoppas på att planerna faller er i smaken.
______________________________

Kapitel 4, början

Tyngd till hjärta och sinne av ännu en börda satt Asgeirr i sin fåtölj framför brasan. Med blicken fästa på sina egna händer, funderade han över det senaste problemet - vem som hade skadat hans bror. Det var nu snart en vecka sedan Zack nästan hade dött och hur mycket han än hade funderat så kunde han inte svara på följande frågor: Vem eller hur? Polijuice-elixir? Nej det var inte möjligt, ingen förutom han själv visste om förbannelsen och ingen förutom han visste hur man skulle kontra hans brors förtrollning - Ocklumenering var svaret. Efter attacken, när Zack hade kommit tillbaka till herrgården så hade han förklarat hur det låg till. När Zack tillfångatogs så förstördes även hans trollstav, men han fick behålla bitarna och när han blev fri lät han ingjuta bitarna i sitt svärd. Anledningen var enkel, när Zack tog i svärdet och visade det så använde han samtidigt en ickeverbal-förbannelse och på detta sätt var hans motståndare inte beredd på det mentala angrepp dem skulle träffas av. Väldigt smart och slugt, för ingen var beredd på att deras motståndare, som var en trollkarl, hade ett svärd som trollstav - vilket gav hans bor en öppning. Men vem förutom han och Zack visste allt detta? Var det han själv som hade angripit hans bror, trotts allt? Problematiken i denna teorin låg i att han själv hade befunnit sig i huset hela tiden. Detta hade han fått förklara och bevisa för sin bror, för att ens få hem honom igen - vilket han förstod. Vem ville åka hem till någon som man var säker på hade försökt mörda än? Inte Asgeirr och definitivt inte hans misstänksamma broder. Försjunken i sina tankar hörde han inte hur dörren öppnades, stängdes och dem lätta stegen från en kvinna, som sakta närmade sig hans fåtölj. Asgeirr ryckte häftigt till när ett par svala armar korsade sig över hans bröst och därefter hörde han en röst precis vid hans öra.
"Gissa vem?" Frågade den svala kvinnostämman. Helt i onödan för stanken av död hade redan trängt upp i hans näsborrar.
"Bellatrix?" Frågade han, inte förvånat utan likgiltigt. Med en tung suck reste han sig ur fåtöljen och vände sig mot kvinnan. Ett snett leende hade dykt upp i ansiktet på honom och ondskan i hennes blick mötte hans - ingen gav vika.
"Jag vill inte ha dig här längre, du irriterar och stör mig, i mitt arbete. Det finns plats på Malfoys Herrgård men här är det numera fullt." Sa han, ledigt och utan en ända darrning på rösten - likgiltig för vad Bellatrix skulle tycka. Först dök det upp ett litet leende i hennes grymma, men en gång vackra ansikte, som om hon trodde att han skämtade med henne. Vem skulle göra sig av med henne? Det var inte möjligt, eller? Men snart förstod hon att hans bistra ansiktsuttryck inte längre hade rum för skämt, när sanningen gick upp för henne förvreds det grymma ansiktet i raseri. Snabbt drog hon upp sin trollstav och riktade den mot honom.
"Du kan inte göra såhär?! Du dödar min man och slänger ut mig! Som om vi vore något jävla pack!" Skrek hon ut, ett sådant raseri hade han aldrig sett hos henne innan, det var förvånansvärt. Men det roade honom, Asgeirr märkte hur det ryckte i hans mungipor och han kunde inte hindra sig, hindra sig från att skratta. Skrattet som bubblade upp inom honom var vanvettigt, det fanns ingen rim och reson i att skratta åt en mördares ilska. Det hånfulla skrattet skar in i den svarthåriga kvinnan och tårar av ilska visade sig i det mordiska ögonparet. För hon visste, hon visste att hon inte kunde röra honom utan att själv dö. Mörkrets herre skulle aldrig förlåta henne om hon dödade hans högra hand. Fylld av hat och förödmjukelse sprang hon ut ur rummet och lämnade hennes förra älskare, mitt inne i ett extremt skrattanfall. Händelsen roade honom, det var underhållande att förödmjuka en av de få människorna han verkligen hatade. Men trotts att han nu skrattade för fullt så visste han att detta inte var slutet, hon skulle hämnas och detta var ännu en börda som svärtade hans inre.

En våning nedanför, i ett liter rum låg Zack i en säng och sov djupt. Men när vrålen från ovanvåningen stegrade sig så vaknade han med ett ryck och hans första handling var att försöka greppa något som låg bredvid honom, men det enda hans händer fattade kring var luft och smärtan i sidan fick honom att återigen glida ned mot de mjuka kuddarna. Tystnad. Det hade blivit tyst, eller nästan - det enda ljudet han hörde var ett skratt som verkade tillhöra hans bror, Asgeirr. Skrattet fick Zacks nackhår att resa sig, det var inte ett hjärtligt, normalt skratt. Det lät mer som ett skratt, men som sedan länge hade dött. Han skrattade till åt sina egna djupa tankar och för detta fick han betala genom smärtan i hans sida som uppstod. Det kändes som om någon hade tryckt in en kniv och skurit uppåt, tills kniven nuddade det första revbenet. Medan han andades mellan sammanbitna tänder lyfte han upp täcket och granskade såret, eller platsen där såret skulle ha befunnit sig på, men nu fanns där enbart purpurfärgad hud - ny ärrvävnad hade täckt ännu ett område på hans kropp. Bistert tittade han ned på sin kropp, musklernas konturer försvann under alla ärr, det var ingen skön syn. Tungt satte han sig upp och slängde benen över kanten på sängen. Här kunde han inte ligga länge till, han kände hur musklerna i hans kropp förtvinade och känslan kändes inget vidare. Tungt reste han sig upp och endast iförd underkläder började sträcka på kroppen och varje rörelse kostade honom ett hugg av smärta - det var jobbigt, men han skulle lyckas. Känslan av att enbart ligga i sängen och vara värdelös skulle härmed sluta, till viss del i alla fall. Klumpigt ställde han sig i armhävningsställning, men istället för att ha handflatorna i golvet så knöt han händerna och höll uppe överkroppen med sina knogar. Sedan började det, varje gång han lyfte upp sig själv så kändes det som att hans sida brann - men hade han klarat Numergard så skulle han klara ett enkelt träningspass som detta, trotts hans handikapp.
"Vad gör du?!" Skrek en kvinnoröst, innan hon sprang in i rummet och närmade sig honom.
"Du vågar inte röra mig" Sa Zack mellan sammanbitna tänder och den okända kvinnan stannade. Något dem hade lärt sig var att man aldrig skulle gå emot en order som ställdes i detta huset. När Zack hade tränat i ytterligare 10 minuter reste han sig med ett svagt leende och log mot kvinnan framför honom. Han drog fingrarna genom det halvlånga, blonda håret och kammade det bakåt. Fortfarande leendes mot kvinnan stod han och inväntade hennes förklaring.
"Ja du borde inte vara uppe, herren, eller jag menar din bror har sagt att du ska ta det lugnt. Ditt sår kanske ser läkt ut men det är en liten stund kvar innan du kan hålla på som vanligt igen." Sa hon, ilsket och med ögonen fästa på hans kropp. Förmodligen för att den var så extremt ärrig att konturerna knappt gick att urskilja, förutom en grop i bröstkorgen - mellan hans bröstmuskler.
"Jag vet att det här ser konstigt ut, en missbildning från födseln - tyvärr." Svarade han, medan han pekade på gropen. Fortfarande med fingret riktat mot gropen suddades hans leende ut och han svajade till på stället. Det kändes som om hans sida stod i brand och chockat föll han ned på knäna.
"Hjälp mig upp i sängen igen." Vädjade han, det kändes som om hans kropp hade slutat fungera. Musklerna ville helt plötsligt inte lyda, förskräckt sprang kvinnan fram till honom och tog i med alla krafter för att få sjuklingen upp i sin säng igen. Svetten började bryta fram ur porerna på honom och snart hade tjänarinnan återigen bäddat ned honom.
"Tack" Sa Zack och hans ärliga tacksamhet syntes i ögonen på honom. Kvinnan gav honom ett litet leende innan hon gjorde en ansatts att gå ut ur rummet.
"Kan du inte stanna, bara en liten stund?" Orden som forsade ut ur hans mun kändes inte som hans, men på något sätt vill han inte förhindra dem heller. Chockerat stannade kvinnan, men istället för att gå ut ur rummet så vände hon på klacken och gick fram till hans säng. Det sista Zack såg innan han somnade och hamnade i feberdrömmar var något han inte hade sett på många, långa år. En vacker kvinnas leende.

______________________________

Ledsen för så jävla händelselösa kapitel, kan inte påstå att jag är nöjd någonstans - men det får duga. Hoppas ni orkar ta er igenom det ändå.

Jag tyckte det var bra :p jag gillade att han dissade Bella o deras rektion xD och det var faktiskt ganska skönt att läsa ett kapitel där det var med "vardagliga" händelser lr vad man ska säga :p jag är nyfiken på fortsättningen o jag tkr du ska vara nöjd med kapitlet

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Älskar det som valigt! du skriver otroligt bra! C:

Ett stort tack till allihop!

Nu måste jag bara planera så att mina planer stämmer överens med kapitel och så - det kommer bli rörigt för mig.

Detta var ett bonustillfälle som jag kunde skriva på (i och med sjukdom) så förhoppningsvis skriver jag ett till kapitel på söndag. .

EDIT: Värt att nämna är att jag håller på och letar Themesongs till samtliga karaktärer jag själv har utvecklat, när denna är slut så kommer jag att posta dem. Så får jag se vad ni tycker om mina val.

det låter kul.

Kapitel 4, Fortsättning

Matsalen låg i tystnad och dagsljuset stängdes ute med hjälp av de mörka gardinerna som var fördragna. Längst bort i ena änden av matbordet, den ände som hade eldstaden i ryggen, satt en ljushårig man. Det halvlånga håret hängde slarvigt ned i ansiktet på honom och han höll ett fint glas i ena handen som var fylld till bredden av en röd substans. I den andra höll han ett brev som han såg ut att läsa om och om igen. Tystnaden bröts enbart av den muntert sprakande brasan som också var den enda ljuskällan - värmen slog mot mannens rygg likt vågor. Det såg ut som att han väntade någon, för han gjorde inte en ansats att faktiskt flytta sig och emellanåt slängde han ett ögonkast mot den mörka dörröppningen en bit därifrån. Snart hördes ett två människors fotsteg och ett ljud som liknade något slags hasande. Mannen på stolen tittade upp från brevet, vek ihop det omsorgsfullt och lade tillbaka det på bordet, som verkade vara gjort av ett mörkt träslag. Sedan vände han sig mot dörröppningen och såg att tre personer hade dykt upp, två kvinnor och en man.
"Så ni är äntligen här nu, det tog längre tid än väntat." Sa mannen på stolen, eller Asgeirr som husets herre hette. Den andra mannen som stöddes på de två kvinnorna log bistert mot sin bror och svarade honom bitskt.
"Ditt "hus" är förbannat stort och det med en jävla massa trappor. Jag tycker inte det här är roligare än du gör..", han bet ihop och stönade innan han fortsatte, "...att bli buren likt någon form av packning är inte underhållade." Avslutade Zack, innan han koncentrerade sig på att återgå till sin normala andningstakt. Asgeirr log retsamt mot sin bror innan han gjorde en sväng på sin trollstav och en pösig fåtölj dock upp framför hans stol. Framför brasan.
"Sådär ni kan lämna honom där, jag behöver prata med honom i enrum. När ni ska hämta honom kallar jag på er, tack så mycket." Sa han kort, riktad till tjänarinnorna. Dem nickade innan dem kämpade sig den korta biten till fåtöljen och där satte dem ned Zack mycket försiktigt, innan dem lämnade rummet. Zack som hade ryggen mot dörröppningen kunde inte se det, men Asgeirr såg att dem masserade sina axlar och skrattade väldigt flickaktigt innan dem försvann ut ur rummet.
"Så du kommer bra överens med mitt tjänstefolk?" Frågade han sin bror, artigt men ändå roat.
"Jovars, dem verkar inte vara speciellt rädda för mig - ganska skönt att vara mjukisen för en gångs skull." Svarade Zack, med ett leende, så att hans bror skulle förstå andemeningen.
"Ha! Så hemsk är jag inte, men jag tog inte hit dig för att prata om mitt tjänstefolk. Utan om det här." Svarade han sin äldre bror och puttade fram brevet mot honom. Zack vek upp det och började läsa det, Asgeirr som hade läst det så många gånger innan kunde fortfarande läsa det upp och ned. På brevet stod det följande:

Asgeirr
Matsalen
Aequitas - Herrgård

Det har beslutats att vi ska hålla en bal för att rensa ut förrädare bland våra led. Vi vill att du tar med dig en partner, en oväntad sådan. Under balen så ska du se om någon uppför sig underligt - ditt jobb är att peka ut dessa och dem kommer dödas snarast. Detta är ditt uppdrag.

Balen hålls ikväll.

Zack tittade frågande, det hade inte funnits en avsändare och Asgeirr förstod varför han var förvånad. Med ett leende puttade han kuvertet mot sin äldre bror och där hade det förseglats med ett sigill - ett sigill i grönt bläck, där en dödskalle med en orm som tunga stod att finna.
"Det är mörkrets herres egna sigill, istället för sin namnteckning förseglar han det med det sigillet. Han vill inte göra det för personligt." Sa Asgeirr och log mot sin broder. Men Zack verkade inte riktigt ha förstått hans roll i det hela.
"Vad ville du ha mig till?" Frågade han, fortfarande med ansiktet upplyst av förvåning.
"Nej jag ville bara visa dig det, så att du vet varför jag försvinner ikväll. Sedan ville jag också berätta att du har hela huset för dig själv och kan då göra vad du vill. För ikväll är du Herre över huset, jag ska meddela tjänarna och på så sätt kommer dem att lyda dig." Svarade Asgeirr med ett brett leende på läpparna och han kunde se att hans bror gillade tanken på att ha det enorma huset för sig själv. Snabbt svepte han dem sista dropparna i glaset, sedan fick han glaset att återigen fyllas till bredden med den röda substansen innan han räckte över det till sin bror.
"Om du ursäktar mig ska jag leta upp min baldejt bland tjänstefolket." Sa Asgeirr och gick mot dörröppningen, men med ena benet utanför den så stannade han och när han pratade så var hans röst kall, nästan död.
"Får jag reda på att du har missbrukat din ställning ikväll så dödar jag dig, trotts att du är min bror." Sedan försvann han och lämnade Zack med glaset i ett hårt grepp, man kunde se att den äldre brodern rös till, trotts värmen från brasan som slog emot honom.

Med snabba steg tog han sig igenom husets korridorer, med stegen styrda mot tjänstefolkets avdelning. När han hade kommit till hallen så tog han en avkrok genom en smalare korridor som ledde till köket. På de mörka väggarna i korridoren fanns inga tavlor, inget tydde på att människor faktiskt jobbade där. Jobbade för sin frihet och sitt liv - dem hade säkerligen dött om han inte hade köpt dem från början. Att tjänarna skulle dö var nu en svår tanke för honom, under alla åren han hade känt dem, så hade han byggt upp ett speciellt band med tjänarna - som om alla i huset hade blivit en stor familj. Dessvärre fruktade många av dem honom, men det var förståeligt med tanke på vad han hade gjort.
Snart hade han kommit fram till en smutsigare dörr och lade ena handen på handtaget, tryckte ned det och gick in. När han steg in i rummet så var lukten av matos det första som slog emot honom, han hade klivit in i köket. När tjänstefolket såg att det var deras herre som hade stigit in där syntes förvåning i deras många ansikten. Åsynen av åtta fåraktiga människor som stirrade på honom fick honom att le - det var sannerligen komiskt.
"Jag ska inte störa er, men jag skulle vilja prata lite med Afrodite, om det går bra?" Frågade han, blygsamt men ändå bestämt. En man nickade, förmodligen köksansvarige, innan han kastade huvudet bakåt och skrek åt Afrodite att komma. Asgeirr log när han såg den kvinnliga gestalten ila mellan spisar och grytor innan hon kom fram till mannen, som i sin tur pekade mot Asgeirrs håll. Hon gjorde stora ögon, men gick emot honom, mycket blygsamt. Men det enda han kunde göra var att le, när hon närmade sig öppnade han dörren och vinkade adjö åt resten av tjänarna där inne. Väl ute i hallen stannade han och ingen av dem sade något innan dörren hade gått igen.
"Du slängde ut Bellatrix tidigare idag..:" Började Afrodite, med blicken riktad ned i sina smutsiga händer. Han tittade ned på dem, innan han varsamt greppade om dem.
"Ja, jag gillade henne inte och i längden skulle hon bli farlig för dig. Skulle hon få reda på det här, skulle du förmodligen bli dödad." Svarade han henne, med ett sorgset leende. Ett litet leende hade dykt upp i hennes ansikte och det tackade han gud för, kvinnor som var sorgsna var det värsta som fanns. Men fast besluten om att en kvävande tystnad inte skulle uppstå, bröt han den.
"Jo det är en bal ikväll som jag tyvärr måste gå på och jag vill att du ska vara min dejt där..", han tystnade när han såg oron i hennes blick, men tillade sedan,"du behöver inte oroa dig, du kommer att gå under orörd därifrån." Avslutade han, med en osäker min. Först så såg hon rädd ut, nästan skrämd men snart så började hon skratta ett mycket roat skratt - om det var från chocken eller inte, hade han ingen aning om.
"Du kan välja vem som helst och du väljer mig. En smutsig flicka direkt från köket? Ja du måste väll vara knäpp men okej." Sa Afrodite, mycket roat. Därefter kastade hon armarna runt halsen på honom och gav honom en kyss, nu var det hans tur att gripas av chock, eller snarare förvåning. Det var en underbar känsla, en känsla som avbröts när hon släppte honom och sprang med lätta fötter mot köksdörren, som hon öppnade till hälften innan hon vände sig mot Asgeirr.
"Ikväll då, du hämtar mig. Rum 26." Sa Afrodite glatt, innan hon försvann in i köket. När dörren hade gått igen så dök det upp ett leende i hans ansikte, sedan vände han på klacken och började gå därifrån. Snart skulle hans planer gå i lås, snart skulle han vara spelets mästare.

______________________________


Sådär ja, hoppas det duger - själv är jag ganska nöjd. Vissa delar är bättre, andra sämre. Hoppas ni gillar det i alla fall!

Ja jag tkt de var ra och det ska bli intressant att se vad han har för plan o hur balen ska gå och vad Zack ska göra när han är själv i huset jag tkr verkligen du ska vara nöjd

Awwh, sjukt bra!