Skriva av sig-tråden

Jag hugger i sten mentalt, jävligt hårt och sakta börjar jag se en kontur av sorg och förtvivlan.. jag är vilse i livet och vart fan är folket jag kan lita på så här års? Ja inte här i alla fall.

(Och kan jag sluta vara så hemskt poetisk när jag ska beskriva mina känslor.. Det ser ju bara larvigt ut -.-'

Hoppsan, jag råkade borra in naglarna i Linns handled och nästan bryta av henne tummen i måndags... Det syns fortfarande, och tummen är fortfarande svullen >.<
Men det är fint och kontrollerat att få panik, jag lovar.

Kram från mig också♥

Meh! Vad elakt, du borde inte bli behandlad så, sötnos, ingen borde bli behandlad så! Har du pratat med en lärare eller någon? Styrkekramar ♥

Solkatten: Varför är du deprimerad? ♥ Om du har lust att berätta, såklart.

^ Har inga vänner direkt. Har ingenting att göra på dagarna...

Oh, Gud! Förstår dig efter att ha läst den meningen! Det är gör en deprimerad... Men du har säkert mer inflytande osv, så... Bara kör på!

Tuggrus: Du, för det allra första, att vara poetiskt är så sjukt bra ibland. Då känner man liksom att man får ut alla känslor och tankar så att de på något sätt blir mer vettiga än vad de kanske känns i huvudet och på något sätt inte lika fåniga. Ibland är det lättare att förstå både sig själv och andra mycket lättare när man är poetisk, kanske är det till och med därför poesi är så populärt.
Sedan för det andra, det är helt okej att känna sig både ledsen, nedstämt förvirrad och förtvivlad ibland. Det gör vi alla, och dessutom mycket oftare än vad man tror. Du ska veta att du inte är ensam om det och att det finns många andra som känner likadant. Trots det ska du inte behöva känna så. Ibland blir man sviken av vissa människor, och då känns det som om man inte kan lita på någon, eller prata med någon. Men du ska veta att det alltid finns människor i din närhet du kan snacka med och som kan ge dig råd och stöd när du känner dig vilsen och borta. tänk bara på dina föräldrar. Det har varit i den ålder en gång i livet, och de både förstår och hjälper dig om du behöver dem. Livet går alltid i vågor och det kommer det alltid göra, och ibland är det nedförsbacke. Men då måste man både våga och orka klättra upp igen. Och du ska veta att om du någon gång vill skriva av dig, eller prata eller bara vad som helst, så finna jag bara en uggla bort och jag lovar att lyssna och svara. ♥

Jag vet inte riktigt vad jag tänkte. Men jag var bara sjukt nere, ledsen och omotiverad, och något behövde ju göras. Jag tror att jag ville lura mig själv. När jag hade grönt hår var jag lycklig. Inte för att jag hade grönt hår just, men jag var stark och glad och lycklig. Så i ett fåfängt försök att muntra upp mig själv köpte jag röd hårtoning. Så nu är jag sjukt nere, ledsen och omotiverad med rött hår.

Jag är söker på att du ser helt strålande ut i rött hår!
Hoppas du får mer ljus snart och hittar något som motiverar dig.
Kram.