prs yehet & kkaebsong

Även om sextonåringen kan kallas pacifist så är han väldigt tacksam för Zihao. Inte för att han slagit sönder en vägg, nej, utan för att han ens bryr sig. Joshua flätar ihop deras händer där de går, gillar den andres närhet.
"En del, men det är okej. Det slutar nog snart," berättar han med ett lätt leende. När sjuttonåringen sedan frågar om han ska till madam Pomfrey ruskar han snabbt på huvudet. "Herregud nej, de färre som vet om det desto bättre."

”Kommer du ihåg när jag hade den inställningen?” Undrade Zihao och sökte efter den andres blick. ”Då sa du att det inte kan bli sämre av att tala om det för en vuxen, vilket jag på sätt och vis gjorde”, fortsatte han och log snett, flyttade sig närmare Joshua. ”Men, men, du får göra som du vill, jag ville bara påpeka det.” Han svingade deras händer fram och tillbaka några gånger, som om de skulle ha hoppat iväg på moln mot solnedgången. Det såg säkert jättedumt ut, men han kunde inte låta bli.

"Jo.." börjar Joshua viskande, det skulle vara dumt att inte följa sina egna råd om Zihao faktiskt gör det. Fundersamt ser sextonåringen upp på den äldre och rodnar lätt. "Det är bara det att visa orden, som stämmer sjukt bra in på mig förresten, för någon annan är bara förnedrande." Egentligen brukar han aldrig bry sig om det, men det känns så personligt. "Men jag kan absolut fundera lite på det."

All färg försvann från Zihaos ansikte när Joshua sa att de inristade orden stämde bra på honom. Han stannade tvärt till och greppade tag om sextonåringens axlar för att sedan skaka honom ordentligt. Känslan för varsamhet var som helt bortblåst och de svarta ögonen hade på något sätt blivit ännu svartare.
”Säg så igen och jag lovar att jag klipper till dig”, morrade han samtidigt som självbehärskningen vinglade farligt på kanten.

Joshua stannar tvärt till när den äldre kliver in framför honom och lägger händerna på hans axlar. En rädsla stiger över ryggraden, ser hur ögonen förvandlas till helt kolsvarta. Hotet låter så vansinnigt genuint att han får kalla kårar längs kroppen.
"Men det är sant.." Viskar han tyst och försiktigt, känner sig nästan rädd.

Zihao höjde handen, då han faktiskt tänkt klippa till Joshua. Men ingenting hände, utan den bara hängde där i luften lik en hotfull skugga.
”Säg inte så”, sade han tyst. ”Sa jag inte precis åt dig att inte säga så”, upprepade han, mycket högre oxh skarpare än sist. Han knöt handen som svävade framför sextonåringens ansikte, och sänkte den långsamt. Hade han verkligen tänkt puckla på den andre? Skräckslaget tog han flera steg tillbaka samtidigt som han gömde ansiktet i händerna.
”Förlåt...”

Det tar en stund för Joshua att inse vad det är som håller på att hända. Sjuttonåringen har sin hand i luften, trycks ihop till en näve. Han sväljer hårt, varför är han så rädd? Så himlans rädd. Säkerligen har Zihao råkat göra honom illa innan, men ett slag? Sextonåringen kniper ihop, känner sig lättad när slytherineleven backar bakåt och pustar tyst år.
"Du skrämde mig.." Viskar han försiktigt med rösten i halsen.

Tårarna rann långsamt nerför de bleka kinderna och vidare ner mot golvet. Det var den första gången som Zihao tappat kontrollen på det där sättet, och det skrämde honom.
”Jag vet...” mumlade han och kvävde en snyftning, fortfarande med händerna för ansiktet. ”Förlåt...det bara...” Han fick inte ut ett endaste ord till, då dem alla stockat sig i halsen på honom. Vreden hade övergått till rädsla och ångest i samma sekund som han insett vad han faktiskt höll på med. Men drt var ingenting i jämförelse med den skräck han upplevde nu.

Även om händerna fortfarande darrar, och hjärtat dunkar både hårt och snabbt vill han trösta den äldre. Joshua går sakta fram till Zihao och kramar om honom med darrande armar.
"Du behöver inte be om ursäkt, jag vet varför det blir så.." Försiktigt stryker han handen över den andres rygg.

Zihao spärrade upp ögonen och försökte slingra sig ur Joshuas kram, även om han gärna stannat.
”Nej”, viskade han och tryckte den yngre ifrån sig. ”Tänk om jag blir lika...rabiat som nyss...tänk om jag faktiskt gör dig illa. Jag skulle aldrig förlåta mig själv då”, mumlade han, samtidigt som mängden tårar ökade. Skakandes på huvudet, torkade han bort dem med handryggen och tog ett djupt andetag.
”Joshua, öppna ögonen, jag slog nästan till dig. Det är visst någonting att be om förlåtelse för.”