The living dead(Dragon Fantasy)

"Det beror på hur lojal man är och kvinnan visade att du inte var det." sa han lugnt och nickade bistert.
"Du har satt din egen dödsdom, långdragen tortyr sedan dödas offentligt och du får inte ens äran att dödas av en man." sa han och nickade åt Alex håll för att se Jacks reaktion, ingen ärofull död för honom inte.

Jacks ögon smalnade. "Jag var lojal, jag gjorde det du sa, allt du sa, det har jag gjort än". Han spottade på marken framför dem. "Gör det, men må de döda tar er".

"Jag bad om motgiftet, jag har bett om det länge." sa Jacob bara kort och viftade sedan åt soldaterna att släpa undan honom.
Alex sa inget, för tillfället hade hon inget emot sin uppgift.

Jacob vände sig mot dem.
"Jag borde slå dig för ditt tilltag." sa han kort åt Alex som tog ett steg tillbaka. Sedan vände han sig mot Mark.
"Vi låter läkarna se på dig." sa han bara och suckade.

Mark suckade och såg på Jacob, för en gångs skull visade han sina känslor och lite förtvivlan lyste ur hans ögon. "Jag tror inte det hjälper, jag har tagit medlet, om det verkligen var något tror jag ingen kan göra något".

"Ge inte upp, någon kanske finner på något." sa Jacob tröstande och la en hand på Marks axel som om de vore jämnlikar, bröder och vänner.
Alex kom upp vid dem och tyst la hon armarna om Mark.

Mark var förvirrad över Jacob igen, han gillade inte än honom, men Jacob verkade faktiskt bry sig lite om honom. "Hoppas det".
Han såg sedan ner på Alexo ch la armen om henne, kysste henne för att inte tappa masken inför Jacob helt.

"Ni kan gå och gå till läkarna så fort du känner något." sa Jacob och viftade undan dem. Han satte sig åter vid skrivbordet då de försvann.

Mark nickade och gick ut. Han sa inget och bara gick. Så fortsatte det tills de var i rummet igen. "Du är åtminstone säker" suckade han och sjönk ner på sängen.

"Inte, dör du dör jag." sa hon och satte sig vid honom. Hon la armen om honom och kysste hans panna.
"Förlåt, det är mitt fel." mumlade hon fram.

Mark suckade. "Nej, Jacob kommer hålla dig vid liv då nog". Han kramade om henne hårt och begravde ansiktet mot hennes panna. "Det är inte ditt fel, och han kanske ljög.