Tredje Världskriget

Nu var det Nikes tur att rodna och osäkerheten kom.
"Jag har inget att bada i." mumlar hon när problemet egentligen var att klä av sig mer.

"Än sen, har inte jag heller!" Försöker hon, sedan suckar hon och erskänner.
"Tja, jag har det men palla gå upp och sedan ner igen. Kommer förmodligen ha tappat suget för det då." Klagar hon och drar Nike mot polen.
"Ingen är här i alla fall!" Lovar hon då de kommer fram till poolen.

Nike stretar emot men kommer med ändå.
"Jag kan inte simma heller." försöker hon nästan desperat och rädslan strålar ut ur hennes ögon. Det var inte saken att hon inte kunde simma utan allt som presidenten lärt henne att frukta.

Akhiti släpper henne då hon ser rädslan i Nikes ögon.
"Förlåt." Säger hon förbluffad och backar en aning. Hon går mot en solstol med en handduk.

"Det är inte ditt fel." mumlar Nike och sätter sig ner på den stenbelagda kanten. Hon gömmer sig i de stora kläderna, de är flera storlekar förstora för henne.
"Det är mitt fel." får hon fram och gömmer ansiktet.

Akhiti vet inte vad hon ska säga så hon bara hoppar in i vattnet.
Hon skulle ändå tvätta pyjamasen ikväll...
Hon kommer åter till ytan och drar ett djupt andetag.

Nike ser upp, ser på Akhiti, hon är vacker. Men själv rör hon sig inte ur fläcken. Det är en varm dag, hon svettas i kläderna, men är alltför rädd för något.

Hon simmar några längder och känner hur pulsen ökar igen, det käns bra!

Nike sitter nu vid kanten med fötterna och en del av benen i vattnet. Byxorna blir blöta och det tynger skönt och vattnet är härligt kyligt.

Efter ett tag sitger Akhiti upp ur vattnet. Kläderna är nu helt genomvåta och drar mot kroppen, sitter åt varenda liten kurva. Hon lägger sig sedan på sin solstol och njuter av värmen. Han hade saknat det här!
Fast hon vet inte om hon borde säga något till Nike, och vad i så fall?