Johanna and Thalia back in the Hunger Games

"Det är svårt att bli van vid det, bara. Du vet en massa år som segrare gör ens mage rätt van vid god mat" säger Johanna till Thresh och ser sedan på Thalia för att rycka på axlarna. "Jag vet inte, förhoppningsvis är de flesta i uppror. Om sjuan inte är i uppror, så blir jag besviken på dem" säger hon, lite skämtaktigt.

"Vet att 2an är det inte, och Cato håller på få något slags utbrott på dem." flinar Thalia, vem kunde tänka sig Cato få utbrott över sina egna, sitt eget distrikt han höll så kärt.

Johanna skrattar. "Ja då får väl han och Clove åka dit och få folk att starta ett uppror där" säger hon och ler. Det var åtminstone vad hon ville göra ifall sjuan inte revolterat ännu. Hennes distrikt skulle inte vara mesiga. De kunde hugga ner träd, så då borde de också kunna hugga ner fredsväktare.

"Mmm." mummlar Thalia, "Jag är osäker på 11an, antingen är de rädda....ja ni vet ju hur det är i 11an." sa hon och gick inte in på de otrevliga detaljerna, "Eller annars tycker de att de inte har något att förlora och gör det." säger hon fundersamt, skulle folk verkligen göra det?

"Är det några distrikt som inte är i uppror så kommer vi övertyga dem om att uppror är det vi behöver för att allt ska kunna bli bättre" säger Johanna, innan hon försöker skjuta undan tanken på att de skulle förlora revolutionen tack vare ett enda distrikt. Det skulle vara så irriterande.

"Kommer vi?" sa Thalia och bet sig i läppen. I ärlighetens namn visste hon inte om hon var bra på det, kameror hade hon inte ens vart i kontakt med innan spelen, och Thresh var ännu mer ovan än henne.

Johanna nickade. "Såklart vi kommer. Var lite optimistiska här nu va" säger hon och ler, vilket får Finnick att börja skratta.
"Du, optimistisk?" frågar han, medan han skrattar. Johanna förstår varför då hon nästan aldrig var det utan snarare motsatsen: pessimistisk.

Thalia baraa höjer på ögonbrynen åt Johanna, ja det kom ju från rätt mun tänkte hon sarkastiskt men log lite åt henne. "Snälla Johanna, jag har aldrig pratat inför publik, tror inte ens folk skulle vilja lyssna på mig." säger Thalia och vad hade hon egentligen att erbjuda?

"Har du ju" påpekar Johanna, "i huvudstaden på intervjuerna. Och det vet du inte om de gör eller inte. Alla vet åtminstone vem du är." Vilket var sant. Alla visste vem Thalia var nu efter spelen. Hon hade varit en av de för gamla spelarna. Sådant kommer man ihåg.

"Ja, men det var som ett samtal mellan mig och Cesar, och alla lyssnade. Inte så jag pratade till alla." förklarade hon, mennog hade Johanna rätt, folk visste vem hon var och visst tänkte hon hjälpa till så gott hon förmådde.