The Vampire Diaries[Roll]

Klaus ryckte till då han hörde fotsteg, kallsvetten rann ner för hela hans ansikte och han andades tungt. Paniken tog tag i honom, ifall det var Finn, så snabbt var han på fötter och var blixtsnabbt inne i rummet som Bonnie, Caroline och Kol befann sig i. Han hade använt sina sista krafter och med en duns föll han ner på golvet.
"Kul att du kunde göra sällskap, Nik", sade Kol obekymrat. "Din flickvän tror hon kan bestämma över mig också."
"Bonnie...ta...bort...slangar.."mumlade han och pekade mot sängen.

Caroline blängde snabbt på Kol, men hon kunde inte ta upp flickvän delen nu...
Caroline tittade undrande på Klaus.
"Ta bort slangar? Klaus, då dör hon kanske...", sade Caroline och tittade mycket oroligt på Klaus.
Skulle hon lyssna, nej hon kunde inte ta risken, han behövde säga något mer...
Hon tittade djupt in i Klaus ögon, han var sjuk mycket sjuk, det här måste gå fort nu, hon tog hans hand och tittade undrande på honom.

Klaus tittade sig förvirrat runt i rummet, vart var han? Vem låg i sängen? Varför var allting vitt?
"V-vad..."mumlade han och fäste sedan blicken på personen som höll hans hand. "Caroline?"
"Jisses han yrar", utbrast Kol. "Vad gör vi nu då? Bonnie vägrar röra på sig... Jag ska så döda Bekah då jag hittar henne!"
Klaus vände blicken mot det han trodde att var dörröppningen, där stod en skepnad, en kvinna, kort. Med en man bakom.
"Esther..."sade han hest.

Caroline tittade mot dörren, där var ingen, bara den vita väggen från korridoren syntes. Hon började bli orolig.
"Kol, tvinga Bonnie att...vakna.", sade hon osäkert vänd mot Kol.
Det skulle säkert inte fungera, men det var värt att testa.
Kol tittade på Klaus för att få bekräftelse.
Och Caroline gjorde likaså, eller hon sökte sig till hans ögon och försökte lugna honom med blicken eller något.

Klaus tittade sig omkring, han såg inget, endast vitt. Han skulle svimma. "Gör det!"sade han hårt och försökte tvinga sig själv att koncentrera sig, vilket gjorde det hela mycket värre. Illamåendet kom tillbaka.
Kol ryckte till och öppnade Bonnies ögon så varsamt som han kunde. "Bonnie, vakna!"
Med ens började pupillerna röra på sig och Bonnie ryckte till och tittade sig förvirrat omkring. Kol ryckte bort de onödiga sladdarna i all hast.

Caroline hoppade upp, hon sprang fram till Bonnie med ett stort leende på läpparna.
"Bonnie, du är tillbaka", sade Caroline och kramade om Bonnie varsamt.
"Care, är det du?", sade Bonnie och hennes ögon fylldes av glädjetårar när hon kramade Caroline.
"Jajaja, ni har tid för det där senare", muttrade Kol lite surt.
Caroline släppte Bonnie motvilligt, och tittade på henne för att be om tjänsten.
"Bonnie, vi behöver din hjälp...", började Caroline mjukt.
Bonnie flög upp ur sängen och stirrade stint på Klaus. Alla Carolines förhoppningar sjönk, det var kört. Eller nej, de hade ju Kol.
Caroline tittade bedjande mot Kol.

Klaus hostade till och höll armarna för magen.
"För i helvete..."muttrade han.
"Bonnie", började Kol och var blixtsnabbt framför henne. "Snälla, kära lilla du, kan du vara snäll och hjälpa min bror?"
"Och varför skulle jag göra det, efter allting som han gjort?"frågade Bonnie och spände blicken på Kol.
"För att... Caroline är kär i honom?"improviserade Kol och gjorde gester med händerna. "Okej, skit i det, ehm... Ifall du hjälper honom med ditt hokus-pokus, så då är jag skyldig dig en tjänst."

"Fast... I för sig kan vi behöva den där", sade Damon och tog nonchalant pålen från Stefan. "Ifall han utgör ett hot mot oss, menar jag. Han dör inte av det, men vi lär få ett rejält försprång i alla fall." Damon vände sig mot Elena. "Elena, ring Caroline. Hon vet var Klaus är."

Elena nickade och tog upp mobilen.
Sedan slog hon Carolines nummer.

Bonnie stirrade på Kol ett ögonblick innan Carolines mobil ringde, då ryckte hon till och vände blicken mot Klaus som var fem före att svimma.
"Okej, jag hjälper er", sade Bonnie irriterat. "Men i så fall, så lämnar ni allihop oss ensamma, och då jag säger oss, så menar jag mig, Caroline, Stefan, Jeremy och Elena!"
"Bra, deal", sade Kol och steg åt sidan. "Caroline, det är nog bäst du svarar på samtalet..."