(PM) En mugglare på Hogwarts

Åh nej nu är jag jätteorolig för Harry!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! D:
Men kapitlet var helt fantastiskt BRA!!!!!!!

Kapitel 46
Harrys synvinkel
Jag hörde ett högt pang, men innan jag hunnit se efter vad det var knuffade någon undan mig så att jag hamnade på det hårda stengolvet. Jag grinade illa och tittade upp precis i tid för att se Annie få en vit blixt rakt i ansiktet. Jag såg förskräckt mot det håll som förbannelsen kommit ifrån och såg Draco Malfoy, med sin trollstav höjd och pekandes mot Annie. Jag så hans min och förstod att det inte var meningen att någon skulle få förbannelsen i ansiktet. Ännu mindre någon annan än jag. Jag såg tillbaka mot Annie. Jag såg inte hennes ansikte. Jag reste mig upp och tog tag i hennes arm. Hon tittade ner och jag såg små tårar droppa ner mot marken. Hermione var också där och Ron likaså. Resten av eleverna stod som förstenade.
”Annie, titta på mig.” sa Hermione med mjuk röst. Annie skakade på huvudet och tittade stint ner i marken. Det var först nu jag märkte att hennes händer skakade. Av smärta, rädsla, ilska… jag visste inte. Vilket det än var så visste jag att det var mitt fel! Hon hade knuffat undan mig, men inte själv hunnit därifrån… ”Annie, titta på mig.” sa Hermione igen, lite mer bestämt den här gången.
”Annie. Det är okej.” sa jag, ”Vi ska bara se på ditt ansikte och kolla hur det ser ut.” hon vägrade ännu en gång. Just nu skakade hela hon, och inte bara hennes händer. Jag bestämde mig för att just nu var det viktigare att se till hur hon mådde än att ta hänsyn till vad hon själv ville. Jag greppade försiktigt tag i hennes haka och tvingade henne att se på mig. Det hade nog inte gått så lätt om det inte gjort så ont. När hon äntligen såg upp hörde jag Hermione flämta till, Ron gjorde en äcklad min och jag kände själv hur illamåendet vällde fram. Men inte bara det, också hatet mot Malfoy. Hennes ansikte var helt uppsvällt. Det var rött och hennes ögon var stängda. Hennes ögonbryn var bortsvedda och jag visste att jag aldrig skulle säga det till henne men hon såg verkligen lite ut som en gris som blivit stucken av åtminstone femtio getingar. Plötsligt gav hon ut ett vrål. Ett omänskligt vrål. Jag släppte snabbt hennes haka.
”ÄR DU NÖJD NU!?” Skrek hon så högt hon kunde och jag tänkte att det antagligen hördes i hela slottet. Hon såg på Draco. Han såg helt vettskrämd ut. ”ÄR DU NÖJD NU!?” skrek hon ännu en gång, lika högt om inte högre. Hon tog fem stora steg och stod nästan näsa till näsa med honom. ”Draco Malfoy, ditt bortskämda, idiotiska, ondskefulla lilla KRÄK!” det sista ordet vrålade hon, och Draco backade ett steg. ”Är du nöjd nu?” väste hon. ”Är du nöjd nu? Har du fått som du ville?” hon skrattade ett högt kallt skratt, som inte alls passade henne. Hon såg skräckinjagande ut. ”Du kanske inte tänkte på konsekvenserna, eller? Du vet att det finns något som kallas hjärna!” det såg nästan ut som om hon kokade av ilska, eller nej… hon hade kokat av ilska tidigare… nu hade det kokat över. ”Tja, nu har du i alla fall resultatet av dina handlingar, en gång för alla!” skrek hon och pekade mot sitt eget ansikte som inte hade slutat svälla. ”Var det så här du tänkt dig? Var det så här du tänkt dig att du skulle segra?” hon skrattade ännu en gång sitt kalla höga skratt. Hennes vanliga skratt, som var fånigt och ofta var något som såg till att man skrattade högre än man normalt sett gjort, var som bortblåst. ”Ifall det var det så tar du bittert fel.” hon viskade nu, och endast de som stod närmast henne och Malfoy kunde höra det. ”För jag kommer att hämnas Malfoy… Det kan du slå dig i backen på.” sedan backade hon några steg, och det var som om hon vaknade ur någon sorts trans. Hon vacklade till, föll ner på knä och svimmade.

Jättebra kapitel!
Stackars Annie

Stackars Annie, men rätt åt Malfoy!

Jättebra!

Fantastiskt! Jag älskar den här ff:n!

Jättebra

Och nu kommer Moody och faövandlar Malfoy till en iller Stackars Annie

Bra kapitel! Stackars Annie och till och med lite stackars Draco.

Jättebra!! stackars Annie alltså!!

braa