Skriva av sig-tråden
Forum > Off Topic > Skriva av sig-tråden
| Användare | Inlägg |
|---|---|
|
Terrakowski
Elev 
|
Om ilska!
Inte många vet hur det känns att vara arg ända in i benen, i märgen! De förstår, föräldrar, vänner det gör de. Ett tag, efter detta vill de att man ska gå vidare och slutar därmed förstå. Jag kan inte gå vidare, jag saknar dig så!  Elin, vi kände inte varandra så värst bra. Det han gjorde mot dig ska ingen människa behöva genomlida. Jag ska ge dig rättvisa, jag ska straffa de jävlarna hårt! Det lovar jag dig... han ska dö. Jag kommer aldrig förlåta och kommer hata tills min sista dag. Hatet är min drivkraft, hämnd. Ingen kommer eller vill förstå, enbart vi som vet vad som hänt dig gör det.  Non Serviam
7 jan, 2013 19:05
Detta inlägg ändrades senast 2013-01- 7 kl. 19:34
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Borttagen: Skrivet av Borttagen: Romanen: Jag har haft det sådär. Tror faktiskt rätt många har eller har haft det sådär. Det är absolut inget fel på dig. Antagligen kommer det gå över om ett par år för det beror antagligen helt och hållet på puberteten. En tung skrivarprocess har inte med puberteten att göra. I en intervju säger t.ex JK Rowling att hon väldigt fort känner sig missnöjd över det hon skriver. Man är alltid sin egen största kritiker. Jag skriver själv och har gjort det i ca 12 år. Och jag är i princip aldrig nöjd. Men den känslomässiga berg-och-dal-banan har med pubertet att göra och det går över när puberteten gör det. Visst blir man fortfarande missnöjd, men man kraschlandar inte från varje lyckokänsla längre. Min känslomässiga berg-och-dal-bana tilltog bara i styrka efter puberteten, faktiskt, det är mycket värre nu!  Mer måsten och mer stress.... jag har precis som romanen skrivit på en bok en längre tid och för mig fungerar skrivande som ångestdämpande. Inte om jag är FÖR stressad eller har FÖR stark ångest men det brukar hjälpa mig att hålla ångesten på avstånd. Ofta grundar den sig i mindervärdeskomplex och prestationsångest och boken ger mig någon slags egoboost eller nått  typ "Fuck allt! jag kan också!" När jag har skrivit länge (typ 6-7 timmar) känner jag alltid som om jag skall spricka av glädje. Det kan visserligen vara rätt frustrerande NÄR man skriver men inte så att det tar över och ger mig ångest istället. Har däremot lite ångest över tiden jag inte har varje dag. 7 jan, 2013 19:24 |
|
Borttagen
|
Skrivet av Terrakowski: Åh, det gör jag, tro mig...Om ilska! Inte många vet hur det känns att vara arg ända in i benen, i märgen! De förstår, föräldrar, vänner det gör de. Ett tag, efter detta vill de att man ska gå vidare och slutar därmed förstå. Jag kan inte gå vidare, jag saknar dig så! Får jag fråga vem det är du saknar? (Du behöver inte svara ^^) 7 jan, 2013 19:26 |
|
Terrakowski
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Terrakowski: Åh, det gör jag, tro mig...Om ilska! Inte många vet hur det känns att vara arg ända in i benen, i märgen! De förstår, föräldrar, vänner det gör de. Ett tag, efter detta vill de att man ska gå vidare och slutar därmed förstå. Jag kan inte gå vidare, jag saknar dig så! Får jag fråga vem det är du saknar? (Du behöver inte svara ^^) Gjorde en edit då jag tyckte det vart lite platt. Non Serviam
7 jan, 2013 19:31 |
|
Myling
Elev 
|
moaskywalkr
Jag har också gått i DBT. Fick också hjälp med min socialfobi där, men framförallt allt annat.. Funkar det bra för dig? 
7 jan, 2013 19:34 |
|
Borttagen
|
Jag vet inte ritkigt hur jag ska beskriva det här, men ska försöka.
Ända sen 2-3:an har jag haft någon slags konstig tanka att folk kan se mig. T ex, när jag går på toa, MÅSTE jag gömma toaletpapperet, och täcka vattenkranan, annars känns det som om någon ser mig. Och när jag sitter vid mugglis HATAR jag alla profilbilder, eftersom att det känns som om ni ser vad jag gör då... Är det riktigt normalt att känna så? Jag är alltid rädd att någon ser mig... Affischer, foton, bilder, tecknigar allt med ögon skrämmer mig! sen har vi min änglar... De står uppa på fönstret och bevakar mig, och flygger iväg och berättar för evert vad jag gör... det ska väll inte behöva kännas så? 7 jan, 2013 19:35 |
|
Borttagen
|
Skrivet av Terrakowski: Om ilska! Inte många vet hur det känns att vara arg ända in i benen, i märgen! De förstår, föräldrar, vänner det gör de. Ett tag, efter detta vill de att man ska gå vidare och slutar därmed förstå. Jag kan inte gå vidare, jag saknar dig så! Elin, vi kände inte varandra så värst bra. Det han gjorde mot dig ska ingen människa behöva genomlida. Jag ska ge dig rättvisa, jag ska straffa de jävlarna hårt! Det lovar jag dig... han ska dö. Jag kommer aldrig förlåta och kommer hata tills min sista dag. Hatet är min drivkraft, hämnd. Ingen kommer eller vill förstå, enbart vi som vet vad som hänt dig gör det. Fick sjukt med obehagskänslor av vad som kan ha hänt henne när du skrev sådär Hat kan verkligen vara en stark drivkraft ibland! 7 jan, 2013 19:47 |
|
Terrakowski
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Terrakowski: Om ilska! Inte många vet hur det känns att vara arg ända in i benen, i märgen! De förstår, föräldrar, vänner det gör de. Ett tag, efter detta vill de att man ska gå vidare och slutar därmed förstå. Jag kan inte gå vidare, jag saknar dig så! Elin, vi kände inte varandra så värst bra. Det han gjorde mot dig ska ingen människa behöva genomlida. Jag ska ge dig rättvisa, jag ska straffa de jävlarna hårt! Det lovar jag dig... han ska dö. Jag kommer aldrig förlåta och kommer hata tills min sista dag. Hatet är min drivkraft, hämnd. Ingen kommer eller vill förstå, enbart vi som vet vad som hänt dig gör det. Fick sjukt med obehagskänslor av vad som kan ha hänt henne när du skrev sådär Hat kan verkligen vara en stark drivkraft ibland! Jag vill verkligen inte hata någon eller något men denna person förtjänar det verkligen. Non Serviam
7 jan, 2013 19:48 |
|
moaskywalkr
Elev 
|
Skrivet av Myling: moaskywalkr Jag har också gått i DBT. Fick också hjälp med min socialfobi där, men framförallt allt annat.. Funkar det bra för dig? Ja, det funkar bra Om allt går enligt planerna kommer jag sluta nu efter vårterminen, eftersom jag anses må så pass bra att jag inte behöver terapin längre  Elma00: nej, så ska det verkligen inte behöva kännas. Jag tycker du ska prata med någon - kurator/psykolog/lärare/förälder/annan vuxen du känner dig trygg med - om det. Oavsett om man har en diagnos eller inte så kan alla vara i behov av professionell hjälp ibland.  
7 jan, 2013 19:50 |
|
Borttagen
|
Skrivet av moaskywalkr: Skrivet av Borttagen: Skrivet av moaskywalkr: Skrivet av smartbabe: moaskywalkr - först av allt vill jag säga att jag älskar din signatur. sedan vill jag säga att du inte är ensam om att hata idrott, jag gör det också och fick ju inte direkt världens bästa betyg i det. hade varit med 4 gånger av 28 på hössterminen, och har inga planer på att vara med på vårterminen heller om vi inte byter lärare. det är bättre att vara med och att försöka iallafall, istället för att skolka/ sitta på sidan och titta på. om jag var med, så gjorde jag ingenting alls. bara stod där och försökte lite halvhjärtat fånga bollen eller springa mot mål osv. gillar verkligen inte att byta om och duscha med andra, och det kändes som att alla stirrade på en när man sprang i idrottshallen. vad är det du inte gillar med idrott? som sagt, man kan inte bli underkänd om man inte är med, men det är ju bättre att få ett F än ett streck, eller hur? lycka till och kram. ♥ gosh, känner igen mig så mycket i det där var med 5 lektioner, varav jag bara var aktivt deltagande 3, under vårterminen i åttan. fick åtgärdsprogram men det ströks senare för min idrottslärare (som f ö är så himla hjälpsam och förstående, hade det inte varit för honom hade jag antagligen skitit i idrotten helt) tyckte att han hade tillräckligt med underlag för att ge mig E. vi har ända sedan jag gick i sjuan jobbat med att sätta upp små "mål", typ: han går med på att godkänna mig om jag deltar i två aktiviteter varje lektion/går promenader de lektioner jag inte deltar etc men jag bangar hela tiden, tycker att det blir för jobbigt och så får vi sätta upp nya, enklare mål. nu känns det som att han tröttnat, han har liksom gjort allt för att jag ska bli godkänd och jag har svikit honom gång på gång ugh. :--( mest av allt hatar jag prestationsmomentet - jag är ingen superduktig atlet (ingen jättedålig heller, är lite mittemellan liksom) vilket innebär att jag ibland gör fel/är sämre än någon annan och jag klarar inte av att inte vara bäst. speciellt när det kommer till en så utsatt situation som idrotten - är man inte bäst på att skriva så gör det ju liksom inget för det är ingen utom läraren som kommer läsa texterna man skriver, men när det kommer till idrotten kan alla se och bedöma vad man gör, och det skrämmer mig så mycket att jag hellre ger upp utan att försöka än att "göra mitt bästa". Elma00: har också social fobi (den börjar bli "bättre" nu though, har inte mycket kvar tills jag blir av med diagnosen helt WOHO  ), du kan mejla mig och snacka om du vill!♥ din kompis kanske bara inte förstod vad det var? eller så kanske hon gått och stört sig länge på någon liten detalj och så har det växt sig större med tiden och nu bara slank det ur henne. det bästa du kan göra är förstås att prata med henne, fråga om hon verkligen menade det hon sa typ Måste bara fråga, har du fått någon hjälp med dina sociala fobi? Jag vill så gärna men fobin gör det inte direkt enklare att söka sig till hjälpen... Ja - jag går för närvarande i DBT, en terapiform som är anpassad för folk med borderline och självskadebeteende, men jag tycker det fungerar bra för min sociala fobi också. Känner igen det där så väl, jag tyckte också att det var asjobbigt att söka hjälp. För min del var det att min fobi blev så kraftig att jag slutade gå till skolan, och då blev skolan tvungen att tillkalla BUP och sedan dess har jag fått hjälp därifrån. Men det är ju onödigt att det ska behöva gå så långt innan man får hjälp  Mitt tips är nog att prata med någon vuxen i din närhet som du litar på, t ex en lärare eller förälder. Förklara hur du känner och så kan de förhoppningsvis hjälpa dig med att söka hjälp =)Romanen: Jag känner också sådär Det låter dramatiskt men jag tror på fullaste allvar att jag inte skulle kunna leva utan att skriva - samtidigt som jag hatar det för själva skrivprocessen är så plågsam. Grejen är att jag är vuxen nu och förväntas ta ansvar själv. Alla säger åt mig att gå via kuratorn i skolan men att ta kontakt med henne är bara det en bedrift..men hon har utbildningen att kunna vägleda mig vidare. Det gäller bara att söka upp henne. 7 jan, 2013 19:53 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen