Skriva av sig-tråden
Forum > Off Topic > Skriva av sig-tråden
| Användare | Inlägg |
|---|---|
Borttagen
|
Livet känns instängd och tomt när jag inte skriver. Jag fyller nu snart 17 år, och jag har haft samma känsla sedan 9-års ålder. Det är är ett inlägg med blandade känslor av glädje, sorg,och förvirring.
Inte skriver, som i att skriva ett inlägg på Mugglis, ett Sms eller på Facebook, men att skriva på en roman jag har hållit på med i drygt 1,5 år nu. Jag vet inte vad det kan bero på, men det är som om det täcker igen själsliga sår, och skapar lycka och frihet. Men samtidigt känns det lite som en börda att ha det behovet att försöka omvända sorg till kreativitet. Det blir som en blandning mellan så många olika känslor att det blir tungt att bära på, men behövs ändå där för att man ska kunna känna sig hel som människa. Slutar man skriva ett tag för att det blir för mycket, eller om man har writer's block, så kommer alla karaktärer poppa upp i huvudet, och man slits tillbaka till skrivbordet igen som om man är sammanlänkad till det man skriver i själen.   Är det någon här som har upplevt samma, mysko känsla? Beteendet man får känns också svåra att bryta, och den känns väldigt upprepad och tung. Först får man en idé:  Sen blir man missnöjd:  Sen sitter man där:  Sen läser man runt på ett skrivarforum, eller hittar inspiration utifrån:  Sen kommer man hem och skriver som en galning tills det tar slut.  och så sitter man där igen. och sen får man en konstig kick av lycka igen: seb så sitter man där igen. Det känns som världens bergochdalbana.:O 7 jan, 2013 01:57
Detta inlägg ändrades senast 2013-01- 7 kl. 02:40
|
|
Borttagen
|
Skrivet av moaskywalkr: Skrivet av smartbabe: moaskywalkr - först av allt vill jag säga att jag älskar din signatur. sedan vill jag säga att du inte är ensam om att hata idrott, jag gör det också och fick ju inte direkt världens bästa betyg i det. hade varit med 4 gånger av 28 på hössterminen, och har inga planer på att vara med på vårterminen heller om vi inte byter lärare. det är bättre att vara med och att försöka iallafall, istället för att skolka/ sitta på sidan och titta på. om jag var med, så gjorde jag ingenting alls. bara stod där och försökte lite halvhjärtat fånga bollen eller springa mot mål osv. gillar verkligen inte att byta om och duscha med andra, och det kändes som att alla stirrade på en när man sprang i idrottshallen. vad är det du inte gillar med idrott? som sagt, man kan inte bli underkänd om man inte är med, men det är ju bättre att få ett F än ett streck, eller hur? lycka till och kram. ♥ gosh, känner igen mig så mycket i det där var med 5 lektioner, varav jag bara var aktivt deltagande 3, under vårterminen i åttan. fick åtgärdsprogram men det ströks senare för min idrottslärare (som f ö är så himla hjälpsam och förstående, hade det inte varit för honom hade jag antagligen skitit i idrotten helt) tyckte att han hade tillräckligt med underlag för att ge mig E. vi har ända sedan jag gick i sjuan jobbat med att sätta upp små "mål", typ: han går med på att godkänna mig om jag deltar i två aktiviteter varje lektion/går promenader de lektioner jag inte deltar etc men jag bangar hela tiden, tycker att det blir för jobbigt och så får vi sätta upp nya, enklare mål. nu känns det som att han tröttnat, han har liksom gjort allt för att jag ska bli godkänd och jag har svikit honom gång på gång ugh. :--( mest av allt hatar jag prestationsmomentet - jag är ingen superduktig atlet (ingen jättedålig heller, är lite mittemellan liksom) vilket innebär att jag ibland gör fel/är sämre än någon annan och jag klarar inte av att inte vara bäst. speciellt när det kommer till en så utsatt situation som idrotten - är man inte bäst på att skriva så gör det ju liksom inget för det är ingen utom läraren som kommer läsa texterna man skriver, men när det kommer till idrotten kan alla se och bedöma vad man gör, och det skrämmer mig så mycket att jag hellre ger upp utan att försöka än att "göra mitt bästa". Elma00: har också social fobi (den börjar bli "bättre" nu though, har inte mycket kvar tills jag blir av med diagnosen helt WOHO  ), du kan mejla mig och snacka om du vill!♥ din kompis kanske bara inte förstod vad det var? eller så kanske hon gått och stört sig länge på någon liten detalj och så har det växt sig större med tiden och nu bara slank det ur henne. det bästa du kan göra är förstås att prata med henne, fråga om hon verkligen menade det hon sa typ Måste bara fråga, har du fått någon hjälp med dina sociala fobi? Jag vill så gärna men fobin gör det inte direkt enklare att söka sig till hjälpen... 7 jan, 2013 01:59 |
|
moaskywalkr
Elev 
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av moaskywalkr: Skrivet av smartbabe: moaskywalkr - först av allt vill jag säga att jag älskar din signatur. sedan vill jag säga att du inte är ensam om att hata idrott, jag gör det också och fick ju inte direkt världens bästa betyg i det. hade varit med 4 gånger av 28 på hössterminen, och har inga planer på att vara med på vårterminen heller om vi inte byter lärare. det är bättre att vara med och att försöka iallafall, istället för att skolka/ sitta på sidan och titta på. om jag var med, så gjorde jag ingenting alls. bara stod där och försökte lite halvhjärtat fånga bollen eller springa mot mål osv. gillar verkligen inte att byta om och duscha med andra, och det kändes som att alla stirrade på en när man sprang i idrottshallen. vad är det du inte gillar med idrott? som sagt, man kan inte bli underkänd om man inte är med, men det är ju bättre att få ett F än ett streck, eller hur? lycka till och kram. ♥ gosh, känner igen mig så mycket i det där var med 5 lektioner, varav jag bara var aktivt deltagande 3, under vårterminen i åttan. fick åtgärdsprogram men det ströks senare för min idrottslärare (som f ö är så himla hjälpsam och förstående, hade det inte varit för honom hade jag antagligen skitit i idrotten helt) tyckte att han hade tillräckligt med underlag för att ge mig E. vi har ända sedan jag gick i sjuan jobbat med att sätta upp små "mål", typ: han går med på att godkänna mig om jag deltar i två aktiviteter varje lektion/går promenader de lektioner jag inte deltar etc men jag bangar hela tiden, tycker att det blir för jobbigt och så får vi sätta upp nya, enklare mål. nu känns det som att han tröttnat, han har liksom gjort allt för att jag ska bli godkänd och jag har svikit honom gång på gång ugh. :--( mest av allt hatar jag prestationsmomentet - jag är ingen superduktig atlet (ingen jättedålig heller, är lite mittemellan liksom) vilket innebär att jag ibland gör fel/är sämre än någon annan och jag klarar inte av att inte vara bäst. speciellt när det kommer till en så utsatt situation som idrotten - är man inte bäst på att skriva så gör det ju liksom inget för det är ingen utom läraren som kommer läsa texterna man skriver, men när det kommer till idrotten kan alla se och bedöma vad man gör, och det skrämmer mig så mycket att jag hellre ger upp utan att försöka än att "göra mitt bästa". Elma00: har också social fobi (den börjar bli "bättre" nu though, har inte mycket kvar tills jag blir av med diagnosen helt WOHO ), du kan mejla mig och snacka om du vill!♥ din kompis kanske bara inte förstod vad det var? eller så kanske hon gått och stört sig länge på någon liten detalj och så har det växt sig större med tiden och nu bara slank det ur henne. det bästa du kan göra är förstås att prata med henne, fråga om hon verkligen menade det hon sa typ Måste bara fråga, har du fått någon hjälp med dina sociala fobi? Jag vill så gärna men fobin gör det inte direkt enklare att söka sig till hjälpen... Ja - jag går för närvarande i DBT, en terapiform som är anpassad för folk med borderline och självskadebeteende, men jag tycker det fungerar bra för min sociala fobi också. Känner igen det där så väl, jag tyckte också att det var asjobbigt att söka hjälp. För min del var det att min fobi blev så kraftig att jag slutade gå till skolan, och då blev skolan tvungen att tillkalla BUP och sedan dess har jag fått hjälp därifrån. Men det är ju onödigt att det ska behöva gå så långt innan man får hjälp  Mitt tips är nog att prata med någon vuxen i din närhet som du litar på, t ex en lärare eller förälder. Förklara hur du känner och så kan de förhoppningsvis hjälpa dig med att söka hjälp =)Romanen: Jag känner också sådär Det låter dramatiskt men jag tror på fullaste allvar att jag inte skulle kunna leva utan att skriva - samtidigt som jag hatar det för själva skrivprocessen är så plågsam. 
7 jan, 2013 08:26 |
|
Borttagen
|
Romanen: Jag har haft det sådär. Tror faktiskt rätt många har eller har haft det sådär. Det är absolut inget fel på dig. Antagligen kommer det gå över om ett par år för det beror antagligen helt och hållet på puberteten.
7 jan, 2013 16:00 |
|
Borttagen
|
Jag finns inte. Det är inte jag som är här längre. Varför har jag blivit så annorlunda? Jag kan omöjligt vara samma person som när jag var liten. Någonting måste ha försvunnit från mig och gjort mig till en annan människa.
Jag är så rädd för mig själv. Jag skärde mig för inte så länge sen (ok, ett år sen) och det kryper inom mig att göra det igen. Jag tänker så mcyket på hur jag ser ut, vad jag gör, att jag stänger ute världen och verkligheten. Jag vill inte göra fel Hela mitt liv har blicit uppochner vänd sen jag började fyran, sen jag blec kär på riktigt. ALla är killarnas fel, de är populära och omtyckta och alla gillar dem. Medasns jag, ingen bryr sig! Alla tror att jag inte bryr mig om vad de säger eller gör mott mig. Jag är den som fyller tomrummen... Ibland, eller alltid, önskar jag att jag kunnde försvinna för gott. Men jag vet att om jhag dör, alltså tar självmord, förvinneirnte smärtan. Man kommer till Helvetet då, och där finns bara mer smärta. Och om Gud inte finns, kommer man förmodligen komma till ett ställe som likanr Helvetet, och där min smärta bara forsätter ialla evig tid. Jag vill bli frisk från det här! Jag vill inte behöva bry mig hur jag ser ut eller vad jag gör. Jag vill vara mig själv! MEn vem är jag då? 7 jan, 2013 16:11 |
|
moaskywalkr
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Jag finns inte. Det är inte jag som är här längre. Varför har jag blivit så annorlunda? Jag kan omöjligt vara samma person som när jag var liten. Någonting måste ha försvunnit från mig och gjort mig till en annan människa. Jag är så rädd för mig själv. Jag skärde mig för inte så länge sen (ok, ett år sen) och det kryper inom mig att göra det igen. Jag tänker så mcyket på hur jag ser ut, vad jag gör, att jag stänger ute världen och verkligheten. Jag vill inte göra fel Hela mitt liv har blicit uppochner vänd sen jag började fyran, sen jag blec kär på riktigt. ALla är killarnas fel, de är populära och omtyckta och alla gillar dem. Medasns jag, ingen bryr sig! Alla tror att jag inte bryr mig om vad de säger eller gör mott mig. Jag är den som fyller tomrummen... Ibland, eller alltid, önskar jag att jag kunnde försvinna för gott. Men jag vet att om jhag dör, alltså tar självmord, förvinneirnte smärtan. Man kommer till Helvetet då, och där finns bara mer smärta. Och om Gud inte finns, kommer man förmodligen komma till ett ställe som likanr Helvetet, och där min smärta bara forsätter ialla evig tid. Jag vill bli frisk från det här! Jag vill inte behöva bry mig hur jag ser ut eller vad jag gör. Jag vill vara mig själv! MEn vem är jag då? Det gör ont att läsa att du ska behöva må så dåligt  Känner igen mig i allt du skriver (utom det där med helvetet, då jag inte är troende, men känner ändå igen känslan av att vilja dö vs att vara rädd för vad som händer sen). Vill bara säga att det kommer bli bättre. Jag vet att det inte är så stor tröst, men det du känner är väldigt vanligt. Tror att de flesta känner så någon gång i sitt liv (särskilt under puberteten). Det här betyder ju inte att det du känner är "mindre viktigt" eller mindre verkligt, men det kanske kan kännas skönt att veta att du inte är ensam. =) Vet hur det är att vara så rädd för vad folk ska tycka att det blir ett hinder i vardagen, och det suger verkligen. Men det enda sättet att bli av med en rädsla är att konfrontera den - öva dig på att "vara dig själv" (dvs agera utan att fundera för mycket på vad folk ska tycka, gör vad som känns rätt för dig, säg nej till saker, kom med förslag osv) i situationer där du känner dig trygg. När det inte längre känns jobbigt kan du fortsätta med situationer där du känner dig mer osäker, osv tills det inte längre är något problem. Det här är inget som kommer gå över en natt - men efter ett tag kommer du märka att du vågar mer än förut. Var stöttande mot dig själv, och ta det inte så hårt om du "misslyckas" - ingen är ju perfekt :p
7 jan, 2013 16:29 |
|
Borttagen
|
Skrivet av moaskywalkr: Skrivet av Borttagen: Jag finns inte. Det är inte jag som är här längre. Varför har jag blivit så annorlunda? Jag kan omöjligt vara samma person som när jag var liten. Någonting måste ha försvunnit från mig och gjort mig till en annan människa. Jag är så rädd för mig själv. Jag skärde mig för inte så länge sen (ok, ett år sen) och det kryper inom mig att göra det igen. Jag tänker så mcyket på hur jag ser ut, vad jag gör, att jag stänger ute världen och verkligheten. Jag vill inte göra fel Hela mitt liv har blicit uppochner vänd sen jag började fyran, sen jag blec kär på riktigt. ALla är killarnas fel, de är populära och omtyckta och alla gillar dem. Medasns jag, ingen bryr sig! Alla tror att jag inte bryr mig om vad de säger eller gör mott mig. Jag är den som fyller tomrummen... Ibland, eller alltid, önskar jag att jag kunnde försvinna för gott. Men jag vet att om jhag dör, alltså tar självmord, förvinneirnte smärtan. Man kommer till Helvetet då, och där finns bara mer smärta. Och om Gud inte finns, kommer man förmodligen komma till ett ställe som likanr Helvetet, och där min smärta bara forsätter ialla evig tid. Jag vill bli frisk från det här! Jag vill inte behöva bry mig hur jag ser ut eller vad jag gör. Jag vill vara mig själv! MEn vem är jag då? Det gör ont att läsa att du ska behöva må så dåligt Känner igen mig i allt du skriver (utom det där med helvetet, då jag inte är troende, men känner ändå igen känslan av att vilja dö vs att vara rädd för vad som händer sen). Vill bara säga att det kommer bli bättre. Jag vet att det inte är så stor tröst, men det du känner är väldigt vanligt. Tror att de flesta känner så någon gång i sitt liv (särskilt under puberteten). Det här betyder ju inte att det du känner är "mindre viktigt" eller mindre verkligt, men det kanske kan kännas skönt att veta att du inte är ensam. =) Vet hur det är att vara så rädd för vad folk ska tycka att det blir ett hinder i vardagen, och det suger verkligen. Men det enda sättet att bli av med en rädsla är att konfrontera den - öva dig på att "vara dig själv" (dvs agera utan att fundera för mycket på vad folk ska tycka, gör vad som känns rätt för dig, säg nej till saker, kom med förslag osv) i situationer där du känner dig trygg. När det inte längre känns jobbigt kan du fortsätta med situationer där du känner dig mer osäker, osv tills det inte längre är något problem. Det här är inget som kommer gå över en natt - men efter ett tag kommer du märka att du vågar mer än förut. Var stöttande mot dig själv, och ta det inte så hårt om du "misslyckas" - ingen är ju perfekt :p Känns skönt att lsäa det du skiver  Tack, och jag försökre verkligen sägs min menig i saker, säga nej och så, men det är som om ingen riktigt lyssnar eller bry sig 7 jan, 2013 16:32 |
|
moaskywalkr
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av moaskywalkr: Skrivet av Borttagen: Jag finns inte. Det är inte jag som är här längre. Varför har jag blivit så annorlunda? Jag kan omöjligt vara samma person som när jag var liten. Någonting måste ha försvunnit från mig och gjort mig till en annan människa. Jag är så rädd för mig själv. Jag skärde mig för inte så länge sen (ok, ett år sen) och det kryper inom mig att göra det igen. Jag tänker så mcyket på hur jag ser ut, vad jag gör, att jag stänger ute världen och verkligheten. Jag vill inte göra fel Hela mitt liv har blicit uppochner vänd sen jag började fyran, sen jag blec kär på riktigt. ALla är killarnas fel, de är populära och omtyckta och alla gillar dem. Medasns jag, ingen bryr sig! Alla tror att jag inte bryr mig om vad de säger eller gör mott mig. Jag är den som fyller tomrummen... Ibland, eller alltid, önskar jag att jag kunnde försvinna för gott. Men jag vet att om jhag dör, alltså tar självmord, förvinneirnte smärtan. Man kommer till Helvetet då, och där finns bara mer smärta. Och om Gud inte finns, kommer man förmodligen komma till ett ställe som likanr Helvetet, och där min smärta bara forsätter ialla evig tid. Jag vill bli frisk från det här! Jag vill inte behöva bry mig hur jag ser ut eller vad jag gör. Jag vill vara mig själv! MEn vem är jag då? Det gör ont att läsa att du ska behöva må så dåligt Känner igen mig i allt du skriver (utom det där med helvetet, då jag inte är troende, men känner ändå igen känslan av att vilja dö vs att vara rädd för vad som händer sen). Vill bara säga att det kommer bli bättre. Jag vet att det inte är så stor tröst, men det du känner är väldigt vanligt. Tror att de flesta känner så någon gång i sitt liv (särskilt under puberteten). Det här betyder ju inte att det du känner är "mindre viktigt" eller mindre verkligt, men det kanske kan kännas skönt att veta att du inte är ensam. =) Vet hur det är att vara så rädd för vad folk ska tycka att det blir ett hinder i vardagen, och det suger verkligen. Men det enda sättet att bli av med en rädsla är att konfrontera den - öva dig på att "vara dig själv" (dvs agera utan att fundera för mycket på vad folk ska tycka, gör vad som känns rätt för dig, säg nej till saker, kom med förslag osv) i situationer där du känner dig trygg. När det inte längre känns jobbigt kan du fortsätta med situationer där du känner dig mer osäker, osv tills det inte längre är något problem. Det här är inget som kommer gå över en natt - men efter ett tag kommer du märka att du vågar mer än förut. Var stöttande mot dig själv, och ta det inte så hårt om du "misslyckas" - ingen är ju perfekt :p Känns skönt att lsäa det du skiver Tack, och jag försökre verkligen sägs min menig i saker, säga nej och så, men det är som om ingen riktigt lyssnar eller bry sig Så kan det vara ibland - speciellt i skolan där man ofta får stämplar som är svåra att tvätta bort. I mellanstadiet var jag, ungefär som du, den "osynliga" som ingen riktigt brydde sig om. Nu går jag i högstadiet och är (så vitt jag vet) omtyckt och respekterad av de flesta. Jag är fortfarande exakt samma person, det handlar mest om vad folk har förväntningar på en. Så fortsätt försöka, en dag kommer någon lyssna på dig, och tills dess så är det alltid bra att ha för vana säga vad du tycker
7 jan, 2013 16:38 |
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Romanen: Jag har haft det sådär. Tror faktiskt rätt många har eller har haft det sådär. Det är absolut inget fel på dig. Antagligen kommer det gå över om ett par år för det beror antagligen helt och hållet på puberteten. En tung skrivarprocess har inte med puberteten att göra. I en intervju säger t.ex JK Rowling att hon väldigt fort känner sig missnöjd över det hon skriver. 7 jan, 2013 16:44 |
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Borttagen: Romanen: Jag har haft det sådär. Tror faktiskt rätt många har eller har haft det sådär. Det är absolut inget fel på dig. Antagligen kommer det gå över om ett par år för det beror antagligen helt och hållet på puberteten. En tung skrivarprocess har inte med puberteten att göra. I en intervju säger t.ex JK Rowling att hon väldigt fort känner sig missnöjd över det hon skriver. Man är alltid sin egen största kritiker. Jag skriver själv och har gjort det i ca 12 år. Och jag är i princip aldrig nöjd. Men den känslomässiga berg-och-dal-banan har med pubertet att göra och det går över när puberteten gör det. Visst blir man fortfarande missnöjd, men man kraschlandar inte från varje lyckokänsla längre. 7 jan, 2013 16:46 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen