Välkommen till eEn gratis, svensk Harry Potter-community

Skriva av sig-tråden

Forum > Off Topic > Skriva av sig-tråden

1 2 3 ... 785 786 787 ... 2301 2302 2303

Användare	Inlägg
melle-hjrta Elev	Spoiler: Tryck här för att visa! Hoppas alla på mugglis får en awesome vårtermin, för det förtjänar ni! ♥ 5 jan, 2013 16:41
Borttagen	Är riktigt besviken på mig själv. Har snusat säker 10 snus under lovet och innan hade jag haft uppehåll sedan September.. Varför gör lov såhär med mig? lockar fram alla gamla, dåliga vanor. Tacka vet jag skolan. 6 jan, 2013 00:28
Borttagen	Vad jag måste lära mig är att fokusera på det som verkligen är viktigt... Det är den sanna vägen till lycka 6 jan, 2013 01:38
PerfectFreak Elev	Jag tror jag har mått dåligt längre än vad jag trott. Det började med att i sexan så bytte min klass skola. Allt kändes ändå helt okej, som om jag kommit i en ganska bra klass. Dock så var jag klasens största tönt och ingen ville direkt vara kompis med mig.. Jag hade inte börjar bry mig om kläder, jag sminkade mig inte och jag hade inte börjar tänka på att gå ner i vikt. Då en kille i min parallellklass började reta mig. Han gjorde saker som att pussa mot mig och säga att vi var ihop. Alla fattade att det var ironi för jag var ju så jävla ful. Sen pratade han tydligen bakom min rygg om hur ful jag var m.m Jag fattade nog inte riktigt hur skadad jag blev av det. Jag kommer ihåg jullovet då jag inte ens vågade följa med till affären för jag var rädd på att stöta på honom eller hans kompisar där. Tur nog så slutade han reta mig i sjuan. Bara nån kommentar nu och då men sen slutade det helt. Men det var när han slutade som jag tog över. Jag började hata mig själv. Började hata mitt utseende, min kropp, hur jag betedde mig. Jag nästan allt. Det började inte så grovt men det blir bara värre och värre. Det har fört med sig en sorts "ätstörning" på det sättet att jag ena veckan inte äter någonting för att nästa kasta i mig maten. Jag har även perioder då jag kräks eller tränar otroligt mycket. Jag går ner två kilo för att nästa vecka gå upp dom igen. Jag har massor med skärsår på låren. Det är hemsk och jag önskar att jag skulle kunna sluta. Men jag kan inte gråta, det är sant. Jag försöker, bara för att få ur mig allting men det går verkligen inte så då får blodet bli mina tårar. Jag vet att jag egentligen inte må sådär dåligt. Jag har friska föräldrar som älskar mig. Jag har vänner, inte många men jag har vänner. Jag har hopp. Och det gör det nästan värre. Jag borde inte må såhär! Det här är mitt fel. Men jag vet att det inte är det. Det är en jävla sjukdom. Jag hoppas på att 2013 kommer bli ett ljusare år och att jag kommer att få en bra klass i gymnasiet. Jag känner mig så tapig och patetisk då jag skriver det här men jag behöver skriva av mig tror jag. 6 jan, 2013 11:24
Borttagen	_{Skrivet av PerfectFreak:} Jag tror jag har mått dåligt längre än vad jag trott. Det började med att i sexan så bytte min klass skola. Allt kändes ändå helt okej, som om jag kommit i en ganska bra klass. Dock så var jag klasens största tönt och ingen ville direkt vara kompis med mig.. Jag hade inte börjar bry mig om kläder, jag sminkade mig inte och jag hade inte börjar tänka på att gå ner i vikt. Då en kille i min parallellklass började reta mig. Han gjorde saker som att pussa mot mig och säga att vi var ihop. Alla fattade att det var ironi för jag var ju så jävla ful. Sen pratade han tydligen bakom min rygg om hur ful jag var m.m Jag fattade nog inte riktigt hur skadad jag blev av det. Jag kommer ihåg jullovet då jag inte ens vågade följa med till affären för jag var rädd på att stöta på honom eller hans kompisar där. Tur nog så slutade han reta mig i sjuan. Bara nån kommentar nu och då men sen slutade det helt. Men det var när han slutade som jag tog över. Jag började hata mig själv. Började hata mitt utseende, min kropp, hur jag betedde mig. Jag nästan allt. Det började inte så grovt men det blir bara värre och värre. Det har fört med sig en sorts "ätstörning" på det sättet att jag ena veckan inte äter någonting för att nästa kasta i mig maten. Jag har även perioder då jag kräks eller tränar otroligt mycket. Jag går ner två kilo för att nästa vecka gå upp dom igen. Jag har massor med skärsår på låren. Det är hemsk och jag önskar att jag skulle kunna sluta. Men jag kan inte gråta, det är sant. Jag försöker, bara för att få ur mig allting men det går verkligen inte så då får blodet bli mina tårar. Jag vet att jag egentligen inte må sådär dåligt. Jag har friska föräldrar som älskar mig. Jag har vänner, inte många men jag har vänner. Jag har hopp. Och det gör det nästan värre. Jag borde inte må såhär! Det här är mitt fel. Men jag vet att det inte är det. Det är en jävla sjukdom. Jag hoppas på att 2013 kommer bli ett ljusare år och att jag kommer att få en bra klass i gymnasiet. Jag känner mig så tapig och patetisk då jag skriver det här men jag behöver skriva av mig tror jag. DET ÄR INTE DITT FEL. Ok, du har skrivit att du vet det men ändå. Och nej, jag tänker inte säga åt dig att sluta skära dig. Men jag säger till dig att du ska försöka sluta skära dig. Du får uggla mig om du vill. C: (Och nu känner jag mig dum som använder en glad smilie men jaja...) 6 jan, 2013 11:34
PerfectFreak Elev	sanna1324567 Tack, det är jätte snällt C: 6 jan, 2013 11:37
Borttagen	Skola snart. Nej... Jag vill inte. 6 jan, 2013 15:42
Borttagen	Jag håller på med ett mail till mamma. Som jag förhoppningsvis kommer skicka idag. Det handlar om mina tvångstankar. Och resten av mina stora problem. Jag kommer förmodligen inte våga sskicka det, men jag kommer ändå göra det. 6 jan, 2013 15:43
Myling Elev	_{Skrivet av PerfectFreak:} Jag tror jag har mått dåligt längre än vad jag trott. Det började med att i sexan så bytte min klass skola. Allt kändes ändå helt okej, som om jag kommit i en ganska bra klass. Dock så var jag klasens största tönt och ingen ville direkt vara kompis med mig.. Jag hade inte börjar bry mig om kläder, jag sminkade mig inte och jag hade inte börjar tänka på att gå ner i vikt. Då en kille i min parallellklass började reta mig. Han gjorde saker som att pussa mot mig och säga att vi var ihop. Alla fattade att det var ironi för jag var ju så jävla ful. Sen pratade han tydligen bakom min rygg om hur ful jag var m.m Jag fattade nog inte riktigt hur skadad jag blev av det. Jag kommer ihåg jullovet då jag inte ens vågade följa med till affären för jag var rädd på att stöta på honom eller hans kompisar där. Tur nog så slutade han reta mig i sjuan. Bara nån kommentar nu och då men sen slutade det helt. Men det var när han slutade som jag tog över. Jag började hata mig själv. Började hata mitt utseende, min kropp, hur jag betedde mig. Jag nästan allt. Det började inte så grovt men det blir bara värre och värre. Det har fört med sig en sorts "ätstörning" på det sättet att jag ena veckan inte äter någonting för att nästa kasta i mig maten. Jag har även perioder då jag kräks eller tränar otroligt mycket. Jag går ner två kilo för att nästa vecka gå upp dom igen. Jag har massor med skärsår på låren. Det är hemsk och jag önskar att jag skulle kunna sluta. Men jag kan inte gråta, det är sant. Jag försöker, bara för att få ur mig allting men det går verkligen inte så då får blodet bli mina tårar. Jag vet att jag egentligen inte må sådär dåligt. Jag har friska föräldrar som älskar mig. Jag har vänner, inte många men jag har vänner. Jag har hopp. Och det gör det nästan värre. Jag borde inte må såhär! Det här är mitt fel. Men jag vet att det inte är det. Det är en jävla sjukdom. Jag hoppas på att 2013 kommer bli ett ljusare år och att jag kommer att få en bra klass i gymnasiet. Jag känner mig så tapig och patetisk då jag skriver det här men jag behöver skriva av mig tror jag. Hej du lovely. Jag vet vad du går igenom, det påminner mycket om min historia. Självskadade på många olika sätt i 5 år, ser inte klok ut, men gör det inte längre. Det kanske är konstigt och så, men om du skulle vilja kan jag hjälpa så gått jag kan. Gick i hård terapi på en speciell enhet inom bup som kallas DBT i två och ett halvt år. Där lär man sig "överlevnadstekniker" för att sluta skada sig själv (både fysiskt och psykiskt). Det jag menar; jag har bagaget fullt av knep och trix och historier som kan hjälpa. Du får gärna skicka ett meddelande ifall du känner att du vill snacka eller ha lite tips. Kom ihåg att du ALDRIG är patetisk för att du ber om hjälp. Alla behöver vi hjälp ibland, mer eller mindre och på olika sätt. Och kom ihåg att skammen aldrig är din. 6 jan, 2013 16:40 Detta inlägg ändrades senast 2013-01- 6 kl. 20:59 Antal ändringar: 1
smartbabe Elev	PerfectFreak- Jag ska inte heller säga åt dig att sluta, när jag vet hur svårt det är. Att hitta ett sätt att ventilera smärtan, det är bra men inte på alla sätt, som att genom att skada sig själv. Det är inte ditt fel. Det är inte ditt fel för att han gjorde som han gjorde, det är inte ditt fel att han var omogen. Du är inte patetisk när du frågar om hjälp, titta på mig som inte ens vågar säga något om mitt problem för att jag är rädd för vad andra tycker och jag skäms över det, för det här var vad jag valde. Jag tycker du är så grymt modig för att du skrev det här. Eftersom jag vet hur det känns, när maten tar över tankarna och man är helt besatt, så kan jag ge dig rådet att försöka äta nyttigt och bra saker så blir det inte lika mycket ångest över vad du ätit, som det verkar att du får av vad du skriver. Och även ifall man har ett perfekt liv så mår man dåligt, det är sant. Det vet jag av egen erfarenhet. Har en familj, som älskar mig. Lite problem ibland sådär. Har vänner, underbara sådana & har lärt mig att resten inte spelar någon roll. Kram. Finns alltid om du vill något. Och lycka till! ♥ 6 jan, 2013 20:56

1 2 3 ... 785 786 787 ... 2301 2302 2303

Forum > Off Topic > Skriva av sig-tråden

Du får inte svara på den här tråden.