Skriva av sig-tråden

_{Skrivet av Borttagen:}
känner att jag behöver skriva av mig lite, förhoppningsvis så hjälper det för jag mår seriöst skit just nu.

enda sedan i slutet av åttan, för ungefär tre år sedan, så har jag inte sett någon mening med livet. Allt eftersom min ena vän försökte ta självmord. Jag kommer ihåg det hur bra som helst, mina känslor, hur det såg ut osv.. men jag kommer inte ihåg vad de var för dag eller liknande, endast att jag hade bildkonst och skulle ut i skolans korridor för att hänga upp någon teckning på väggen.
hursomhelst så hann jag inte långt innan jag såg att min ena vän (K) höll om min andra kompis (T) axlar. Jag förstod genast att något hade hänt så jag sprang förstås fram till dem, vid det laget då jag hade kommit fram till K & T så hade K sprungit iväg mot lärarrummet. Jag stannade kvar hos T och frågade vad som hade hänt för hon grät. Då sade hon att hon hade tagit en överdos av burana i ett försök att ta självmord i skolan.
Jag hamnade i chock, så jag sade åt henne att gå på toan för att spy, men det ville hon inte. Efter det kom en lärare dit och de for iväg till hälsocentralen.
Hon klarade sig förstås, vilket jag är väldigt tacksam över, men jag har skuldkänslor, för ni förstår, några dagar tidigare så hade T sagt åt mej att hon ville ta livet av sig och jag hade inte gjort något åt det. Jag hade inte trott på henne, jag hade trott att hon skojjade, för det gjorde hon ofta. Ifall jag endast hade tagit det på allvar, i så fall kanske jag kunde ha stoppat det.
Hur som helst så var det inte slut där än, T kom tillbaka till skolan redan en vecka efteråt och allting fortsatte som vanligt. Hon betedde sig dock som en idiot, lekte gissningslek med killarna i klassen över vad hon hade gjort - som om det hade varit ett stort skämt! Jag var så arg, att jag inte visste vad jag skulle göra, jag förstår inte hur hon kunde göra så!
Jag såg henne inte på skolavslutningen och då jag skulle börja nian så var hon inte i skolan första dagen. Då jag kom hem från skolan första dagen på nian så regnade det, det riktigt öste ner. Min kompis N ringde åt mig sent på kvällen. Hon grät. Hon sade att T hade försökt ta sitt liv flera gånger under sommarlovet och att hon inte skulle komma tillbaka till skolan.
Den känslan man får, då ens kompis storgråter och man vet att man inte kunde göra något, den suger. Att ta självmord är förjävligt, det är själviskt. En människa som vill ta sitt liv tänker endast på sig själv och inte alls på människorna runtomkring. Alla har vi känslor, bara alla skulle förstå det. Självmord löser ingenting, det skapar endast mer problem.

Innan den dagen på åttan så hade jag varit en flitig elev med väldigt högt självförtroende. Nu struntar jag i stort sätt i skolan och mitt självförtroende... ja det kan man säga att inte existerar längre. Jag har funderat på självmord själv, men vägrar göra det. Jag skulle aldrig våga göra något sådant mot min familj, vänner, släktingar! Jag bryr mig för mycket, det skulle vara en enkel väg ut, men det är det inte, det är fegt och jag tänker fortsätta kämpa även om det inte händer något bra i mitt liv!


Hursomhelst, så har jag inte mått så bra på sistone, eftersom allting positivt som händer i mitt liv, senare blir till något negativt. Ni vet väl då man gör något bra, som man känner hur glädjen fylls inuti en och man känner hur självförtroendet stärks och man tänker att "Yes, jag klarar det här!" Det händer väldigt ofta till mig, men ni ska veta att det inte fortsätter på det sättet.
T.ex. endast för att förklara vad jag menar, så blev jag antagen till att få åka ett år till USA i höstas, jag var helt överlycklig, jag trodde att min otur äntligen hade börjat sina, men jag hade fel. Det blev för dyrt, den där glädjen som jag hade i de där två veckorna då jag planerade min resa osv.. så försvann ur händerna på mig. Allting som hade varit positivt blev till något negativt. Om jag aldrig hade blivit antagen, så skulle jag aldrig ha blivit så besviken och nedstämd. Mitt självförtroende som hade växt försvann med ens och jag var tillbaka på det trappsteg som jag hade börjat på en månad tidigare.

Ni kanske tycker att jag gnäller nu och att jag överdriver. För tro mej, jag vet att det finns människor som har det mycket värre, jag vill endast berätta det här för jag har aldrig gjort det tidigare! I somras fick jag inget sommarjobb och jag hade ansökt till 5 ställen, till sist fick jag ett sommarjobb som barnflicka hos en familj. Jag stormtrivdes, förutom att jag endast jobbade en dag i veckan och fick i stort sätt ingen lön. Min bok som jag skickade till ett förlag publiserades inte och det förstörde min största dröm som jag haft sen jag var 3 år gammal. Jag har inte haft en pojkvän sedan 7an och jag har fått mitt hjärta krossat två gånger på 2 år.
Killen som jag nu är kär i så hånglade jag med för en vecka sedan, jag trodde att jag aldrig skulle bli mer lycklig! Jag var helt överlycklig i just det ögonblicket för jag trodde verkligen att han gillade mig tillbaka för vi textar typ massvis. Ända tills nyåret då han ignorerade mig totalt. Vad är det för fel på mig? Varför misslyckas jag hela tiden och allting som får mitt självförtroende att tändas så blir sedan till något negativt? Varför? Vad har jag gjort för att förtjäna det här?

Jag har mer som jag skulle kunna skriva, men jag orkar inte längre, vill inte gnälla längre. Förlåt mig för att jag skrev såhär långt och förmodligen kommer ingen orka läsa det, det känns endast bra att äntligen få en del ur mig. Tack till er som ger det en glimt i alla fall.. :'