prs yehet & kkaebsong

Joshua nickar lätt, jo, han skulle nog också gilla sin längd om han var runt Zihaos 190 centimeter. Men nu är det ju inte så, faktum är att sextonåringen är väldigt långt ifrån det. Leendet försvinner långsamt när han granskar den äldre, som att han nyss blivit påmind om deras bakgrund baserat på alla deras skillnader. Joshua biter ihop dock, det går säkert bort.
"Vill du ha lite massage? Jag är rätt duktig faktiskt."

Med ett höjt ögonbryn, betraktade Zihao den yngre eleven ett slag. Sedan lutade han sig närmare Joshua och placerade sin hand över den andres, förde den mot axeln.
”Någon massage behöver jag inte direkt”, började han långsamt. ”Tryck till, hårt”, fortsatte han med glittrande ögon. Han ville se om sextonåringen skulle lyckas trycka tillbaka axeln till dess ursprungliga position. Egentligen kunde han poppa tillbaka den själv, men nu hade han redan hunnit bli nyfiken och då var det för sent.

"Massage behöver man ju i princip alltid," mumlar Joshua som svar, och låter blicken glida till axeln med höjda ögonbryn. Det verkar lite som att Zihao testar honom, vilket får sextonåringen att vilja lyckas än mer. Försiktigt glider händerna över axeln, innan han får ett stadigt grepp, att det kommer göra ont vet nog redan den andre eleven, så han skippar att påpeka det. Joshua kniper ihop läpparna innan han trycker hårt för att få axeln på plats, och när han sedan lyckas sprids ett nöjd leende över ansiktet.

Samtidigt som axeln trycktes till rätta, gjorde Zihao en minimal grimas. Han hade blivit på tok för van vid att de förbaskade axlarna gled omkring som om de åkte skridskor på en frusen sjö. Ibland behövde han knappt röra sig för att någon av dem skulle hoppa ur led.
"Jävlar vad nöjd du ser ut då", påpekade sjuttonåringen och knådade axeln samtidigt som han försiktigt roterade den fram och tillbaka några gånger. "Det är ett under att den inte lade sig fel när jag slog till den där väggen." Hur länge sedan hade det varit egentligen? Knappast mer än någon dag eller möjligen två. Det kändes däremot som om det vore evigheter sedan den olustiga händelsen.

Joshuas nöjda leende försvinner lätt efter den andres påstående. Kanske det varit dumt.
"Jo, jag blev nöjd." Mumlar sextonåringen och skjuter sin tallrik med ägg till en ut av husalferna, som först verkar tro att hon ska slänga den, och sedan får reda på att det är till henne. Blicken glider upp mot den äldre med höjda ögonbryn. "Jag visste inte att du slagit i armen?"

"Vadå slagit i armen?", undrade Zihao förbryllat. "Antingen har jag pratat i nattmössan, eller så är det du som har gjort det...är inte riktigt säker på vem dock", sade han och skakade på huvudet. "Kommer du inte ihåg när jag halvt om halvt slog sönder min hand?" frågade han och viftade med den, fortfarande, lätt blåslagna handen. Började sextonåringen möjligen bli lite senil, funderade han smått på samtidigt som ögonen granskade Joshua. Nej, det var han väl ändå alldeles för ung för?

"Åh.." börjar Joshua och lyser upp, jo det har han glömt bort. "Juste, det var rätt onödigt gjort kan jag säga," påpekar han. Visst hade Zihao slagit i väggen istället för att slå till Xavier, det är ett vidunder att sextonåringen inte gått runt och tänkt på det något förskräckligt. "Den här börjat bli bättre va?"

Sjuttonåringen ryckte lite på axlarna och granskade handen.
”Jag antar det, blåmärket har i alla fall börjat blekna så det är i alla fall någonting positivt”, sade han och vände sedan de mörka ögonen mot Joshua. ”Och vadå onödigt? Du ville ju absolut inte att jag skulle döda Xavier, så då dödade jag helt enkelt väggen istället”, muttrande han och putade med underläppen. Ännu en gång rätade han på sig, däremot utan att sträcka armarna över huvudet.

Joshua ler aningen bitter innan han börjar röra sig ut ur köket, han vill inte vara ivägen för husalferna.
"Men, att mörda väggen var väl hel del bättre än Xavier. Annars hade du kunnat skippa båda två." Försiktigt masserar sextonåringen sina nyckelben som täcks av tröjan. Orden syns fortfarande, kanske de aldrig kommer gå bort. Som tur är svider de inte lika mycket.

Zihao följde efter Joshua, sökte efter den andres hand.
”Nej, det hade jag inte”, sade han surt flätade ihop deras fingrar, beroende av sextonåringens närhet. ”Gör det fortfarande ont?” Frågade han tyst när han insåg hur den yngre masserade nyckelbenen. ”Du borde kanske gå till madam Ponfrey, för att vara på den säkra sidan?” Lade han till när de begav sig upp för trapporna som ledde bort från källaren och fängelsehålorna.